Annons
Afroamerikaner i högtidskläder, bild från filmen Dolda tillgångar
Bild: 
Twentieth Century Fox

F&F tittar på filmen Dolda tillgångar

Katherine Johnson greppar kritan som en trollstav och ger sig på den svarta tavlan. Fram träder rader med siffror och symboler. När hon sedan skjuter upp glasögonen med pekfingret vet jag att hon har gjort magi. För så fungerar det på film.

Författare: 

Publicerad:

2017-02-24

I praktiken är det förstås scenillusionistens äldsta trick vi ser på bioduken: avledande manövrer får oss att titta åt fel håll och missa vad som egentligen händer. Ingen märker att ekvationen på tavlan bara innehåller en okänd variabel – en vinkel – men att Katherine redovisar två koordinater som resultat. Det spelar ingen roll, alltihop är ju där för att skapa den speciella form av magi som Hollywood är allra bäst på. Filmen handlar om människorna, inte om matematiken och fysiken.

Det är en väldigt spännande historia, väl värd att berättas, om de afroamerikanska kvinnor som under rymdkapplöpningens heta år arbetade som räknare för NASA. Det här var också medborgarrättsrörelsens tid. De här kvinnorna manövrerade genom en fientlig värld med öppen segregering och diskriminering. De lyckades ändå bryta sig igenom de ramar som satts upp för dem och få användning för sina förmågor. Att fylla i datablad med hjälp av papper, penna och mekanisk räknemaskin gav bättre betalt än att jobba som lärare, som annars var en av de få karriärvägar som fanns för svarta kvinnor med läshuvud. Nästa utmaning var att ta sig vidare, ut från räknerummet med “colored computers”, och vara med på den spelplan där det gick att få titlar som matematiker och ingenjör.

Katherine Johnson och hennes matematiska förmåga spelar huvudrollen. Genom hela filmen finns också två vänner: Dorothy Vaughan som tar till sig datorernas möjligheter, och Mary Jackson som drömmer om att bli ingenjör. Namnen och många av händelserna är hämtade från verkligheten, men handlingen har koncentrerats till ett par år i början av 1960-talet, för att höja tempot och spänningen.

Dessutom har personerna kring kvinnorna ersatts med fiktiva figurer, till exempel chefen för rymdgruppen, Al Harrison. Han är nog tänkt att personifiera ingenjörstyper som inte är intresserade av människor, men som ser praktiskt på saker och hjälper sina medarbetare när det behövs för att få projektet att gå framåt. Och så får han vifta mot den fem meter höga svarta tavlan och gorma att det behövs matematik som inte ens är uppfunnen än. Det ger Katherine Johnson chans att glänsa, och blända biopubliken med lite mer av sin matematikmagi.

Vi vet redan tidigt i filmen, när Katherine fäller en replik om Gram-Schmidts ortogonaliseringsförfarande, att även om matematiken i filmen är riktig så förväntas ingen i salongen förstå den. De matematiska termerna fungerar som teknobabbel, för att visa att det är kompetenta personer vi ser. Vi är i goda händer, de kommer att ta hand om det där svåra som vi inte begriper.

Kanske är jag lite miljöskadad som vetenskapsjournalist, drillad i folkbildningsideal och med dagligt uppdrag att förklara svåra saker för allmänheten. Men jag tycker nog ändå att det är lite nedvärderande mot de här kvinnornas insatser att inte ge tittaren ens en liten chans att kunna förstå vad deras arbete faktiskt gick ut på. Det hade behövts så lite: en konsult som inte bara fick fixa formlerna på tavlorna, utan också hjälpa till med att knåda till dialogen. Det hade varit kul om den som vill och är intresserad skulle kunna plocka ut några ledtrådar till vad som måste räknas ut för att lyckas skicka upp en människa i omloppsbana och ta ner farkosten igen.

Men låt gå för lite magiska trick, det är filmens logik som gäller. Det är mycket annat som är orealistiskt, till exempel att ingen röker på jobbet 1961. Det kan jag lätt acceptera eftersom berättelsen är medryckande.

Om du får mersmak och blir intresserad av att ta del av den verkliga historien bakom filmen kan du hitta den i boken Hidden Figures, av teknikhistorikern Margot Lee Shetterly. Rymderan börjar först i kapitel 16, men flera av de viktiga händelserna i filmen utspelade sig i verkligheten mycket tidigare, under NASA:s föregångare NACA. Boken kan inte tävla med en film när det gäller fart och driv, men den är välskriven och rolig att läsa. Den målar upp större delar av personernas liv, och ger samtidigt en bild av de politiska händelserna utanför flyg- och rymdforskningen. Min favoritepisod handlar om hur Mary Jackson, ingenjören, hjälper sin son att vinna en stor lådbilstävling. Hon tyckte om att bygga saker.

En av de viktiga poängerna med Dolda tillgångar och boken den bygger på är också att visa en historia där vänskap och samarbete ligger bakom både tekniska och sociala framsteg. Runt Katherine Johnson och hennes synliga framgångar finns ett stort och varmt nätverk. Det hade gärna fått bli ännu tydligare. Filmens värld producerar alldeles för många legender om ensamma genier, när såväl forskning som framsteg i verkligheten är en produkt av många människors gemensamma ansträngningar.

Margot Lee Jackson skriver i slutet av sin bok att de tillgångar den handlar om inte var så mycket dolda som osedda. Det är häftigt att gå in i biosalongen och få se dessa personer som tidigare varit förpassade till fotnoter spela huvudrollen. Många tror annars att rymdkapplöpningens vinnarlag enbart bestod av tyska raketingenjörer och en rad käcka, ljushyllta testpiloter, alla män. Men verkligheten var mycket större än så.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar