Fingerfärdiga förfäder gick på alla fyra

Nya rön förändrar synen människosläktets utveckling. Våra tidiga förfäder var tillräckligt fingerfärdiga för att kunna hantera redskap. Men de gick på alla fyra och inte på två ben som man tidigare trott. 

Publicerad
Aphanden (japansk makak), människohanden och apfoten har likartad form. Människofotens form speglar anpassningarna till upprätt gående. Färgmarkeringarna indikerar graden av individuell rörlighet hos fingrar och tår.
Bild: RIKEN

Den rådande uppfattningen är att den upprätta gången var själva förutsättningen för utvecklingen av redskapsanvändningen. När våra förfäder slutade att gå med stöd av händerna – så kallad knoggång – så kunde evolutionen förbättra händernas finmotorik så att redskapsanvändningen blev möjlig.

Men japanska forskare ifrågasätter nu de vedertagna teorierna. Deras forskningsresultat indikerar att redskapsanvändandet och tvåbentheten utvecklades parallellt, utan att vara beroende av varandra. Forskarteamet anser att våra tidiga förfäder var fingerfärdiga redskapsanvändare som gick på alla fyra. Tvåbentheten utvecklades senare.

Hos människan har varje finger ett eget ”rörelsecentrum” i hjärnan. Det medför att fingrarna kan utföra separata rörelser, vilket är förutsättning för vår fingerfärdighet.

Forskarteamet analyserade fingrarnas rörelsecentra i hjärnan hos apor av släktet makaker. Analyserna visade att även aphjärnan har separata rörelsecentra för samtliga fingrar. Forskarnas slutsats blev att fingerfärdigheten är en uråldrig egenskap, som sannolikt uppstod hos en fyrfota föregångare till både människosläktet och till de moderna aporna.

Forskarna undersökte även hur hjärnan styr tårörelserna hos apor och människor. Analyserna visade att aphjärnan har ett gemensamt rörelsecentrum för samtliga tår. Aporna kan således inte röra tårna separat utan endast använda fötterna som gripklor.

Men i människohjärnan finns det två centra för tårörelser: ett för stortån och ett för resterande tår. Forskarna anser att detta speglar en sentida anpassning till en upprätt gång hos människosläktet. Den rörliga stortån förbättrar nämligen balansen.

Forskarteamet, som publicerade sina rön Philosophical transactions of the royal society, anser att fossila fynd stöder deras teorier. Ardipithecus ramidus är en relativt nyupptäckt förfader till människosläktet, som levde för drygt fyra miljoner år sedan.

Arten hade fötter som var anpassade för klättring, men som även fungerade hjälpligt för upprätt gående. Händerna påminde om människoapornas händer, men de var för rörliga för att kunna fungera som stöd vid knoggång. Dessutom hade de korta handflator vilket är ett  utmärkande drag hos människosläktet. A. ramidus anatomi indikerar således att den upprätta gångstilen och de specialiserade händerna utvecklades samtidigt. 

Publicerad

Medicin & hälsa

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor