Månförmörkelse löste fullmånens gåta

Kontinuerliga mätningar av månens bana är det mest noggranna testet av relativitetsteorin hittills. Men forskarna har länge brottats med mystiska svårigheter varje gång månen varit full. Först nu har fullmåne-mysteriet blivit löst.

Publicerad
Laserstrålar (i grönt) lyser upp ett moln av damm på månen.
Bild: Jack Dembicky, Apache Point Observatory

Ett sätt att göra precisa mätningar av gravitationskraften i rymden är att med millimeters noggrannhet följa månens rörelse kring jorden. Avståndet till månen beräknas med hjälp av laserstrålar från jorden som reflekteras mot speglar som Apollo-astronauter, liksom obemannade sovjetiska farkoster, lämnat på månytan. Så upptäcktes bland annat att månen långsamt rör sig bort från oss i en spiralrörelse som kanske innebär att månen har ett flytande inre.

Med tiden har signalerna blivit allt svagare – av 100 kvadriljoner (1026) ljuspartiklar, fotoner, som lasern vid Apache Point Observatory i New Mexico skickar iväg, återvänder kanske någon enstaka. Jordens atmosfär kan skyllas för förlusten, liksom månspeglarna. Ändå är de återkommande fotonerna bara en tiondel av det förväntade antalet. Värst har det varit under fullmånen – då blir fotonerna ytterligare tio gånger färre.

Den amerikanska fysikern Tom Murphy, som leder projektet, påpekar att laserljuset kan förmörkas av stoftmoln. För även om det inte blåser på månen, så bombarderas den med rymdstenar som rör till dammet vilket täpper till speglarna.

Damm förklarar däremot inte vad som gör just fullmånen så speciell. Även här har Murphy så småningom kommit på en möjlig förklaring – när det är fullmåne lyser solen rakt emot speglarna, som sitter längst in i en cylinder. Uppvärmningen deformerar speglarna, och får ännu färre fotoner att studsa rätt och hitta tillbaka till teleskop på jorden.

Men för att påvisa detta har forskarna fått invänta en månförmörkelse. Nyligen publicerade de resultaten. Och mycket riktigt – medan jordens skugga passerade månytan, kyldes speglarna ned och följaktligen ökade antalet på jorden mottagna fotoner tiofalt, vilket räcker till att förklara mysteriet med fullmånen.

Publicerad

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor