Annons
Teckning på brittiska romer

Romskt läger utanför Ljungbyhed på 1920-talet.

Bild: 
Historisk Bildbyrå

Polisen gav stöd åt våld mot romer och resande i Sverige

I en ny studie kartläggs ­kollektivt våld mot romer och resande i Sverige under slutet av 1800-talet och första hälften av 1900-talet.

Författare: 

Publicerad:

2017-02-28

Historikern Martin Ericsson har undersökt 17 fall av kollektivt våld mot romer och resande i Sverige under perioden 1872–1955. Ofta handlade det om att grupper av romer och resande fördrevs, eller hindrades att slå sig ned i ett samhälle. Elva av fallen var riktade mot familjer som utpekades som ”tattare”. De övriga sex riktades mot ”zigenare”. Nästan alla angrepp skedde i södra Sverige, kring sekelskiftet. Men fyra av dem inträffade efter andra världskrigets slut.

– Omkring sekelskiftet 1900 försökte många kringresande grupper bli bofasta i Sverige. Samtidigt försökte många kommuner till varje pris hindra inflyttning av fattiga människor som kunde belasta budgeten. Detta har inte bara drabbat romer och resande, utan fattiga människor över huvud taget, säger Martin Ericsson, forskare i historia vid Lunds universitet.

Han menar att de många våldsutbrotten kring just sekelskiftet ska ses som ett resultat av en flera hundra år gammal tradition av fientlighet mot romer och resande, i kombination med att många kommuner ville hindra oönskade grupper att flytta in.

Ofta föregicks bråken av rykten om konflikter mellan någon från lokalsamhället och nyanlända romer eller resande. Många gånger var männen som gick till angrepp beväpnade med käppar och påkar, i några fall förekom även handeldvapen och knivar. I vissa fall angreps eller hotades även personer från orten som försökte hejda attackerna.

Vanligen fanns en grupp på ett dussintal män som var drivande. De följdes i regel av en större folkmassa som tittade på eller uppmuntrade dem.

Martin Ericsson har urskilt två typer av händelser. Antingen frihetsberövades de utpekade familjerna och fördes till polismakten, eller så drevs den utpekade familjen i väg från bygden. Hot, våld, skadegörelse, stenkastning, mordbrand, skottlossning och till och med dödsfall förekom.

– Att begå den här typen av brott var ganska enkelt. Polisen var svag, inte minst på landsbygden. Ofta hade gärningsmännen folk bakom sig, vilket påverkade maktförhållandena, säger Martin Ericsson.

Bara tre av de 17 dokumenterade fallen slutade med fällande domar. Och polisen försökte bara i undantagsfall aktivt stoppa våldet – exempelvis under kravallerna utanför Gävle 1887, då landsfiskalen personligen skyddade romerna och sände efter förstärkningar. I två av fallen var polisen uppenbart passiv. Det mest kända är Jönköpingskravallerna 1948, då ett beväpnat gäng under flera dagar angrep resande i staden och polisen främst ägnade sig åt att skingra folkmassorna för att släppa fram spårvagnstrafiken. Först efter en vecka stoppades våldet.

Ofta tycks polisen snarast ha uppmuntrat angreppen. Det gjorde även lokalpressen, till exempel med formuleringar om att ”tattarna” hade sig själva att skylla på grund av sin ”asociala livsföring”, och att våldsverkarna ”befriade” orten.

Studien visar att lokal press, polis och lokala myndigheter ofta bidrog till förloppens utveckling.

– Våld är den grövsta formen av diskriminering på en lång skala av orättvisor. Men det finns alltid en väg som leder dit. Det spelar roll vad som sägs och vem som säger vad. Det börjar aldrig med våld – det börjar med ord. Det är en lärdom vi kan fundera på i dag.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar