Annons

Man skall aldrig säga aldrig

Författare: 

Publicerad

2007-12-13
Tidskriften Physics World brukar ofta innehålla välskrivna artiklar om fysiknyheter och recensioner av intressanta böcker. En regelbundet återkommande kolumn författas av filosofen och vetenskapshistorikern Robert Crease. I december 2007 tar han upp frågan om vem eller vilka som en dag kan få nobelpris i fysik för den upptäckt som anses visa att universum expanderar allt snabbare ju längre ut man kommer. Upptäckten bygger på tekniskt avancerade observationer av avlägsna supernovor, vilka anses uppföra sig som standardljuskällor. En spekulativ tolkning av resultaten är att universum är fyllt med svart energi, en energi som till skillnad från vanlig energi verkar repulsiv.Det är ovanligt att se ett så öppet resonemang om hur äran bör fördelas mellan ett antal förtjänta individer, vilka ingår i två grupperingar och som i visa fall bytt gruppering under resans gång. Problemet blir inte enklare av att antalet överstiger tre, det maximala antal individer som kan prisbelönas enligt Nobelstiftelsens grundstadga. Robert Crease är mycket medveten om denna begränsning, men han verkar inte vara lika medveten om att det kan finnas ett kryphål. Stadgan ger nämligen prisutdelaren möjlighet att också dela ut pris till ”institution eller förening”. Detta har man i Norge utnyttjat för fredspriset sedan 1904 och på senare år har man allt oftare börjat kombinera prisen till organisationer med pris till en ledande gestalt. Kungliga Vetenskapsakademien, som delar ut fysikpriset, har dock ännu aldrig delat ut nobelpris på detta sätt och kommer kanske aldrig att göra det. Hoppsan, nu använde jag ju det förbjudna ordet aldrig…

Kommentera:

Dela artikeln:

Lägg till kommentar