Annons

Det teleologiska misstaget

Författare: 

Publicerad

2010-02-11

När jag gick i skolan, i fjärde eller femte klass, frågade lärarinnan oss en dag varför vi har ett utskott bak på hälen.

– För att skorna ska hänga på, svarade en pojke i klassen.

Det var en dum fråga som fick ett oförtjänt kreativt svar. Men lärarinnan blev ursinnig. Jag minns inte vilket svar hon hade väntat sig, men pojken blev betraktad som dum och obildbar. Han hade gett en ändamålsförklaring, något som han inte direkt var eller är ensam om.

Människan är en meningssökande varelse, brukar det sägas. Och meningen söks ofta utanför oss själva, i form av en ”högre makts” mening. Vad är meningen med livet? Varför finns vi till? Sådana frågor nästan kräver en ändamålsförklaring. Ett vanligt svar på frågan varför vi finns till är – åtminstone i kyrkorna – att ”Gud ville mitt liv”.

En helt annan förklaring, en orsaksförklaring utan metafysiska övertoner, ger Peter Noll i sin bok Den utmätta tiden:

– Jag föddes den 18 maj 1926. På den tiden fanns det inte p-piller, och mina föräldrar använde Knaus-Onigos metod fel.

Emellertid har vi en tendens att tänka i ändamålstermer. Vi tycks inte ha ett språk som klarar av att beskriva skeenden utan ändamål. När vi talar om evolutionen blir det extra tydligt vilket misstag det är att tänka teleologiskt (av grek. telos = ändamål) om naturfenomen, eftersom evolutionen inte har något ändamål utan bara rullar på genom eonerna.

Även de som ansluter sig till evolutionsteorin talar ibland om ”skapelsen”. Till och med Darwin kunde någon gång förfalla till det – vilket kan ha berott på att han ville undvika att väcka förargelse hos de religiöst troende, till vilka hans hustru hörde. ”Skapelsen” är ett ord som antyder att det finns en skapare som har ”velat vårt liv”, en hypotes som de allra flesta biologer inte finner behov av – för att travestera Laplace (i hans samtal med Napoleon).

Men även biologer kan vara slarviga i sitt språkbruk och säga till exempel, som Bruce Lahn: ”För att överleva utvecklade vi gener för själviskhet, våld och grymhet”. Vad han menar är förstås inte att generna utvecklades ”för att” vi skulle överleva utan att de som hade förmåga till själviskhet, våld och grymhet var bland dem som överlevde. Det som har utvecklats har utvecklats utan någon bakomliggande avsikt. Giraffen har inte ”fått” sin långa hals ”för att” kunna beta i trädkronorna. Giraffen kan beta i trädkronorna för att han har en lång hals, men detta är inte en ändamålsförklaring utan en vanlig orsaksförklaring.

Många vill gärna tro att det finns en avsikt inte bara bakom olika enskildheter utan bakom hela evolutionen. De vill också gärna tro att människan är evolutionens slutmål. Detta är ett mycket närsynt betraktelsesätt.

Ett populärt gudsbevis, som William Paley utvecklade på 1700-talet, och som Darwin fick lära sig som ung, går ut på att om man hittar en klocka, så förstår man att någon måste ha tillverkat den; det finns en urmakare bakom. Och världen är så mycket mer komplicerad än en klocka, så hur mycket mer fordrar då inte världen en skapare! (Tyvärr återstår i så fall ”problemet med den oändliga regressen”, det vill säga: Vem skapade skaparen? Vem skapade skaparens skapare? Etcetera i all oändlighet.)

Det är inte så konstigt att vi har svårt att ta oss ur de teleologiska tankebanorna. Vår vardagserfarenhet tyder på att saker händer därför att någon ligger bakom, och den traditionella uppfostran har förstärkt sådana föreställningar. I sina extrema former leder detta tänkesätt till determinism och fatalism.

Om någon efter en trafikolycka säger att ”trädet föll framför bilen för att de som satt i bilen skulle dö”, låter det lite konstigt. Men det är inte ovanligt att man efter ett hastigt dödsfall hör någon säga att ”det var meningen, hans tid var ute”. Det är inte heller ovanligt att folk åberopar skyddsänglar när de har klarat sig undan en fara. ”Något höll mig tillbaka, så att jag blev försenad till bussen och klarade mig från krocken”.

Att något bara händer, utan avsikt, kan vara svårt att acceptera. Att vi bara finns till utan att någon utanför oss själva har bestämt en mening för våra liv är svårt för många att förlika sig med. Man kan tycka att detta suktande efter en förutbestämd mening är oförargligt, men det gäller inte alltid. Det har, särskilt tidigare i historien, funnits en föreställning om att vissa människor, till exempel slavar eller tjänstefolk, är till för de fria eller rika, och att de inte lider av hårt arbete, för detta är ju deras lott i livet. De blir låsta vid en avsikt som någon annan har med deras liv, och deras frihet begränsas.

För att återgå till evolutionen: I efterhand kan något givetvis te sig ändamålsenligt, men det betyder inte att det har funnits ett ändamål från början. Beroende på hur omgivningen har sett ut, har vissa organismer klarat sig bättre i konkurrensen och därmed överlevt. ”Det naturliga urvalet” som Darwin talar om är ett metaforiskt uttryck. Det betyder inte att någon, till exempel en gud, aktivt gör ett urval.

Rudyard Kipling utvecklade till skön konst de mest fantasifulla förklaringar till varför djur ser ut som de gör. I sina Just så-historier beskriver han hur elefanten fick sin snabel, hur leoparden fick sina fläckar och hur noshörningen fick sin veckiga hud. Dessa underbara sagor är naturligtvis inte sanna, men de är orsaksförklaringar utan ändamål, och bara det är beundransvärt.

Språkets makt över tanken är stor. Vi behöver utveckla ett språk som har neutrala synonymer till ord som ”skapelsen” och som kan förklara skeenden och fenomen utan att dra in ändamålsförklaringar, när vi inte säkert vet att det fanns en avsikt.

Kommentera:

12

Dela artikeln:

Kommentarer

Klokt, klokt, KLOKT! Varför tänker inte fler på detta sätt?!

Universum är så stort så att det finns nog plats med mycket.

Det kan ju börjat med en " UR" soppa vilket hade varit svårt för tex Jesus att inte uppstiga för tidigt om denne sagt att "din förfader var en apa" till någon.

Att man bara skulle leva som en bacill här på jorden känns onödigt tycker jag, men givet om vi inte är de "upphöjda" så har ju skaparen om det finnes sådan, givit oss detta tyckande i alla fall, och givetvis så hoppas man på lite bonus som extra liv mm.

Jag går inte ofta i Kyrkan , men jag är glad att den finns där i alla fall, och Jul är inte otrevligt att fira eller att den finns.

Jag tror at det är här som religioner krockar då man måste tänka förnuftigt om något man egentligen inte vill fördjupa sig i annat än i sina skrifter som ju alltid är glada på sina sätt.

Jag menar alla vill ha en önskan kvar i skallen om att ses igen, och blir man tvungen att försvara den så kan det bli het , och det är ju ingen hockey match , utan nationer om ställer sig bakom ......

Har lite nattvard inom mig.

l-hs

Tycker det är mycket befriande att läsa denna text. Samtidigt som jag får ordet "teleologisk" förklarat för mig, tar inlägget på ett bra sätt tar hand om den ganska irriterande, klassiska frågan om "meningen med livet". Frågan förutsätter ju att det finns en på förhand given mening med mitt liv, inte att jag har att göra det meningsfullt medan det pågår. Detta är förstås besläktat med idén att en skapare har "velat" mitt liv.
Jag är själv sedan några år med i en kyrkokör, i mitt fall helt på grund av min stora passion för (framför allt äldre) delar av den kyrkliga musiken. Dock gör deltagandet i mässor och högtider mig mer och mer kluven till min medverkan, då det som sägs i predikningar och annat ofta är sådant jag känner mig ganska frågande inför. För mig är det ganska självklart att religion är något som har tillkommit tidigt under människans utveckling då hon var i stort behov av att få svar på existensiella frågor i en obegriplig tillvaro och i synnerhet klara av tanken på sin egen dödlighet (dessa behov har vi förstås även idag, men nu vet vi ju så otroligt mycket mer om vår situation). Med en sån syn på religion blir det ganska knepigt att medverka i ett kyrkligt sammanhang, men många gör ju ändå det idag. Man kan undra hur vanlig denna problematik och dessa funderingar är!

Mycket bra artikel. Skönt med människor som använder intellektet till den "mening" det har, att tänka klart och resonera förnuftigt. ;)

Däremot finns det mängder av (av människor) skapad mening inbyggt i kulturella företeelser och våra sammhällsstrukturer. Religionens befästa ställning har hittills aldrig visat sig vara något annat än ett verktyg skapat av de med mer utvecklade gener för grymhet och själviskhet. Meningen med religionen är i det fallet mer makt och vinning för dess skapare. Tittar man på händelser genom historien finns det inte mycket som tyder på något annat.

Att hoppas på något nästa liv, trots dagens vetenskapliga belägg, är tämligen kontraproduktivt. Lägg energin och medvetenheten fullständigt på den enda chansen till ett bra liv som du bevisligen har istället! Gör vad du kan för att ge andra omkring dig samma möjlighet. Hedra ditt minne i framtida människors medvetande genom att göra vad du kan för att deras möjligheter också skall vara bra. För mig krävs ingen religion för att finna mening i mitt liv.

I förhållande till de gudsbeskrivningar som finns i ett flertal religioner, känner jag mig markant tryggare att leva ett liv utan av någon sådan, skapad, andlig mening. Att skapa de egna målen och finna mening i dem är ju det som gör det värdefullt.

Är det inte dags att tillsammans förpassa "sanna" fantasier dit de hör - till sagohyllan. Att förpassa de som försöker pådyvla andra, fantasier som sanna, för egen vinning, dit de hör - till skamvrån (eller möjligen sluten psykiatrisk vård).

Handfast.
kan du precisera beläggen i denna del"Att hoppas på något nästa liv, trots dagens vetenskapliga belägg"

Du har rätt i att man bör göra det så acceptabelt som möjligt i livet, men Universum är stort och då folk i Svårare stunder behöver veta att det kan finnas något bättre senare mm så är det nog mera en harmoniserande tanke att kunna tänka att det finns en mening med allt så tycker jag inte att man ska ta bort den för folk. visste finns det pådyvlande människor som använder tron till att styra lite för mycket , men jag har alldrig upplevt Svenska kyrkan som pådyvlande, var nog värre förr men inte i dag.

Låt folk ha sin egen saga då man inte vet riktigt vad som händer efter detta liv.

Att religioner krokar är nog inte bara för själva religionen utan livsbetingelser också som gjort folk annorlunda i beteenden mm.

Om du vill leva utan en tanke ibland att "ja kanske, universum är ju stort" så är det upp till dig ,

sedan vad paradiset är ? vem vet, det kanske
är så perfekt så att det blir urbota tråkigt så....:)

Man borde kunna enas om i religioner att det land man kommer till kan man försöka helga de gamla riter som i våran att ha tex julgran mm, och ändå hålla sina egna högt, men inse att det egentligen är en enskild privat saga för alla, och det kan vara stötande att provocera för mycket då det inte finns bevis för eller emot och folk vill inte tänka med hela hjärnan på det oftast,
lite som att stenhårt köpa en lott för att få in hyran i sista minuten, och tro på att det fungerar med hela hjärnan (jag menar man kan köpa en lott och hoppas att det blir räddningen men ingen kan ju planera det så hela hjärnan inkopplade.

Jag menar livet är fantastiskt och än mera fantastiskt om det bara var lite material som råkade krocka och bilda först en cell.......

Trevlig helg

Birgitta skriver med anledning av klockan/universums ev skapare: Tyvärr återstår i så fall ”problemet med den oändliga regressen”, det vill säga: Vem skapade skaparen? Vem skapade skaparens skapare? Etcetera i all oändlighet.

Ja visst kan man tänka så, men då är det ju ett feltänk hos den som argumenterar. Alternativet är ju att Skaparen har ingen första början. Däri ligger felet. Det problem som uppenbarligen finns här är svårigheten hos oss människor att föreställa oss evigheten. Att något som finns skulle ha en oändlig utsträckning. Men vi bör inte låta våra egna tankebegränsningar avgöra riktigheten hos en ev. skapare. Vi måste helt enkelt erkänna att där räcker inte vår intellektuella förmåga till. Och det är svårt!

Varför måste det vara så? Helt enkelt för att motsatsen här leder till en orimlighet, och är därmed inkonsistent, så som Birgitta visar här.

Varför skulle just "skaparen" inte ha någon första början? Man kan lika gärna tänka sig att hela universum inte har någon första början. Det faktum att vi människor inte har tillräcklig fantasi att föreställa oss evigheten berättigar naturligtvis inte att vi börjar tro på vilka specifika obevisade saker som helst, t.ex. gudar. Det längsta man kan komma i fråga om gudstro är till agnosticism, om man ska vara strikt. För den som gärna vill tro på vad som helst, står detta naturligtvis fritt så länge man inte skadar någon.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Det_flygande_spaghettimonstret

Ja visst kan man tro på vad som helst, i frihetens namn, t.ex ett spaghettimonster. Men det är inte speciellt rationellt. Det vi söker är givetvis en uppfattning som står i en bra relation till det vi vet och kan förstå. Det kravet uppfylls inte av SM. Vi tror ju på det vi har erfarenhet av, och som vi bedömer som mest rationellt.

Dina frågor: Du har ju själv beskrivit varför skaparen inte har någon början. Det leder till en rekursiv orimlighet. Det alternativet är alltså uteslutet. Återstår då bara att skaparen är evig, om han/hon nu existerar. För mig är skaparen och "hela universum" detsamma och alltså har universum ingen början. Men problemet är åter: finns skaparen? Problemet är att vi har att göra med en intelligens som är så oerhört mycket mer skarpsinning än de mest utstuderat skarpsinniga varelser vi kan räkna med att möta. Skulle inte en sådan intelligens kunna göra sig "obevisbar" om det fanns någon mening i det? Jag anser att det finns en sådan anledning, och att alla försök att bevisa Guds existens är meningslösa. Varför ska vi behöva ha ett sådant bevis? Skulle det vara som en hjälp på traven, för att vi skulle våga prova hypotesen att Gud existerar? Är vi verkligen så trögbedda? Att bli överbevisad är inte detsamma som att äga en Gudomlig visshet. En överbevisad inställning innehåller alltid ett tvivel och duger inte som absolut sanning.

För mig är det så uppenbart att Gud existerar. Om man t.ex. känner till något om biokemi, eller något annan beskrivning av livets mirakler, så är det helt uppenbart. Det räcker med att ha öppna ögon.

Jag påstod ovan att det finns en mening med att Guds existens inte är uppenbar och låter sig bevisas, på det sätt vi vant oss vid inom vetenskapen. Meningen är kopplad till det vi kallar för ansvar, som är en Gudomlig egenskap. Att vi kräver bevis innebär att det finns regler som vi människor ställt upp (inom vetenskapsteorin), kring vilken form av verklighet vi kan acceptera som sann. Men det är en begränsning på samma sätt som Galileis motståndare förutsatte att solen snurrade kring jorden. Det var hans motståndare som ställt upp kraven för vad som var "sanning", och som Galilei inte uppfyllde. För de som inte ville se verkligheten som Galilei, var han uppenbarligen en bråkstake som skulle motbevisas.

Det enda sättet att förstå den Gudomliga logiken, är att våga leva enligt den hypotesen och gradvis få en större och större upplevelse av livets mirakel. En skeptiker måste själv lossgöra sig ur sitt tankefängelse. Men det sker förr eller senare genom upplevelsen av livet, och de erfarenheter det ger oss.

Evolutionen verkar ha utvecklat våra hjärnor så att vi har en benägenhet att tro att det finns avsikter bakom allt. Experiment med mycket små barn visar att de tror att träklossar har avsikter och väljer de klossar som verkar "snällast".

Jag upprepar: Du får gärna tro precis vad du vill, så länge ingen tar skada av det. Men jag tvivlar på att alla som "känner till något om biokemi" anser det "uppenbart att Gud existerar".

Visst är det så att man genom att man "känner till något om biokemi" (ex.vis), inte gör det "uppenbart att Gud existerar". Men där finns ledtrådar till att själv inse, för den som väljer att ha ögonen öppna. Ingen kommer att övertygas mot sin vilja. Det är nämligen det som är "det teleologiska misstaget" enligt mitt sätt att se. Att INTE vilja se det som är uppenbart.

Att upptäcka Gud går lika bra genom att titta ner i en vattenpöl om våren och se allt liv som där finns. Eller att titta upp mot himlen en klar natt och föreställa sig universums väldighet. Det är nämligen inte VAD vi ser som avgör saken, utan HUR. Det teleologiska handlar om att kunna uppfatta det ändamålsenliga skeende som finns överallt, t.ex. i hud som läks efter en skada. Vill man tro att detta sker helt "automatiskt" och utan en bakomliggande intelligens om förloppet, så har man den friheten. Men det är just det som är skapelsen och som vi har all anledning att försöka samarbeta med för att kunna komma vidare i vårt tänkande. Gud "vill" inte att vi ska tro på honom. Gud står över viljan. För den som har all makt i världen, handlar det istället om att det är vi har allt att vinna på att kunna inse och att bli medskapare.

Därmed inte sagt att man måste skriva under på alla religiösa villfarelser och tokigheter som det finns så gott om och som verkligen avskräcker.

Lägg till kommentar