Annons

Kan människan bli mer moralisk?

Författare: 

Publicerad

2012-09-11

Några boktitlar från de senaste åren antyder att människans framtid är allt annat än ljus: Humanity’s End, Our Final Century och Requiem for a Species är några böcker som varnar för undergången och som inte är skrivna av några religiösa apokalyptiker utan av forskare och filosofer.

Den art som avses i den sistnämnda boktiteln är den nuvarande människan, Homo sapiens. Att en mängd arter, inklusive människoarter, tidigare har dött ut är ett känt faktum. Likaså att många arter genom vår försorg just nu är utrotningshotade. Men hur kan vi vara så dumma att vi till och med är på väg att utrota oss själva – eller åtminstone den civilisation som mänskligheten under lång tid och med stor möda har byggt upp?

Ja, hur dumma är vi egentligen? Vi har ju lyckats uppfinna den ena tekniken mer avancerad än den andra. Så det kanske inte bara är dumhet i kognitiv mening som utmärker människans destruktivitet. Kanske är det i stället en känslomässig dumhet som gör att vi har försatt oss i knipa. Vi kan konstruera atombomber och biokemiska vapen, men vi har svårt att göra uppfinningar på det sociala och moraliska området.

Visserligen har, som bland andra Jared Diamond och Steven Pinker påpekat, våldet minskat de senaste århundradena. Vi har aldrig levt i en så fredlig och ovåldsam tid som nu. Men detta gäller bara det direkta våldet människor emellan – och fredligheten skulle få ett brått slut om de länder som har kärnvapen började använda dem. En annan sorts våld har däremot ökat, det som tar sig uttryck i skövling av naturen, förstörelse av ekosystem och utrotning av andra arter. Det är en utveckling som går långsammare än ett bombnedslag eller en skottväxling. Därför är det få som lägger märke till den.

När det gäller etik var de grekiska filosoferna för två och ett halvt tusen år sedan ungefär lika avancerade som moderna västerländska etiker – och då menar jag ändå filosofiska etiker, inte scharlataner. Den tekniska utvecklingen på den tiden kunde dock inte alls mäta sig med dagens, även om vetenskaparna i Alexandria på 300- och 200-talen före får tideräkning hade kommit förvånansvärt långt. Eftersom den tekniska utvecklingen går snabbt och den etiska knappt rör på sig, vidgas klyftan mellan dem mer och mer.

Vi tycks alltså vara smarta på teknik – Too Smart for Our Own Good, som en annan aktuell boktitel lyder – men dåliga på etik. Vår förmåga till moral har vi, liksom alla andra förmågor, fått genom evolutionen. Större delen av människors och förmänniskors tid på jorden har de levt i små kommuniteter på kanske hundra individer eller något fler. Så länge vi levde i små grupper fungerade den common sense-moral som fortfarande dominerar i samhället: omsorg om våra närmaste, följsamhet mot våra ledare, fientlighet mot främlingar.

Vår hjärna har utvecklats så att vi har lätt att bry oss om dem – och endast dem – som är nära i tid och rum. Därför har vi svårt att se de stora sammanhangen. Moralpsykologen Joshua Greene har varnat för att tolka våra naturliga beteenden som moralisk sanning, när de egentligen bara reflekterar godtyckliga drag i vår evolutionära historia. Hur kommer vi då åt denna begränsning? Många filosofer har rekommenderat förnuftet som ledstjärna, och det är inget dåligt råd, men frågan är ändå om det räcker i dessa dagar. Filosoferna Ingmar Persson och Julian Savulescu skriver i sin bok Unfit for the Future: The Need for Moral Enhancement att vanlig moralpedagogik inte räcker och inte går snabbt nog i vår prekära situation.

De räknar upp en rad faror som hotar men fäster mest vikt vid atomvapen, klimathot och miljöförstöring i vid mening. Överbefolkningen förvärrar konsekvenserna av varje hot för sig. Persson & Savulescu pekar på att en svensk undersökning 2010 visade att svenskarna åt kött, körde bil och flög i större utsträckning än fyra år tidigare, när Al Gore väckte uppseende med filmen En obekväm sanning. Detta trots den ekonomiska krisen 2008 och framåt. Det räcker inte att veta hur något ligger till för att frivilligt ändra sina levnadsvanor.

Kanske skulle det behövas en ransonering av de begränsade resurserna. Var och en skulle till exempel kunna få en viss mängd kött, en viss mängd vatten, en viss mängd olja samt – genom ekonomiska incitament – få föda högst två barn per kvinna. I en demokrati borde det väl gå att genomföra reformer som gör att vi klarar av hoten mot vår överlevnad? Men hur villiga är politiker, som i allmänhet tänker mest på att bli omvalda, att ta obekväma beslut? Man kan lägga märke till att i Sverige var det, enligt en journalist som blev upprörd och skrev om det, ingen av de båda stora partiernas ledare som nämnde miljön eller klimatet i sina sommartal 2012. Båda talade desto mer om tillväxt.

Persson & Savulescu påpekar att de enda politiker som vågar ta impopulära beslut är diktatorer. En upplyst despot kanske behövs för att rädda världen? Men hur länge förblir en despot upplyst? Nej, P&S anser att demokrati ändå är att föredra. Men då måste vi förändra väljarna. Vad menar de med det?

Inget ont om vanlig etikutbildning; den behövs men räcker inte. Vi behöver också mer ingripande medel, kanske något som kallas bioenhancement. Sådan kan tänkas ske med genteknik, hjärnkirurgi eller droger. Det P&S tar upp är droger. Behandling med oxytocin, som ger lugn och ro och förnöjsamhet, skulle kunna dämpa aggressivitet, men den har visat sig också ge en inkrökthet och etnocentrism som snarare förstärker den traditionella moralen än utvecklar den. En oxytocinbehandlad befolkning för tankarna till Ira Levins Stepford Wives.

Mer lovande för den moraliska utvecklingen tror P&S att SSRI-preparaten kan vara. Här nämner de tyvärr inget om möjliga biverkningar och diskuterar inte heller hur det skulle gå till att behandla människor så att de fick en större moralisk förmåga. Däremot varnar de för att bara säga nej till en teknik som skulle kunna göra människan bättre.

Bioenhancement har diskuterats i ett antal år, men det finns ingen konsensus om metoden. Till exempel har filosofen John Harris, som annars brukar vara pigg på allt nytt, tagit avstånd och menat att det skulle inskränka individens frihet. P&S menar i sin tur att en man som fått större empati genom psykofarmakabehandling inte är mindre fri än de flesta kvinnor som – enligt författarna – är mer empatiska än män redan utan kemisk behandling.

Möjligen skulle man kunna säga att kvinnor är mer ofria än män, mer i vissa länder än i andra. Beror det på deras bristande aggressivitet? Hur som helst vore det säkert bra om män blev mer lika kvinnor i det avseendet. Men detta kan kanske åstadkommas utan yttre påverkan av kemisk natur. Kan det inte vara så att pappaledighet gör män mer empatiska och mindre aggressiva? Fast hur långt sträcker sig i så fall den empatin? Kanske inte längre än den oxytocininducerade empatin gör?

Vad gäller individens frihet, så är den redan starkt inskränkt. Det så kallade Kriget mot terrorismen har lett till många besvär och begränsningar för vanliga människor världen över. Avlyssning och övervakning har ökat, och vi blir prejade på flygplatserna och måste lämna ifrån oss vattenflaskor och nagelsaxar. Och långt före ”Elfte september” var vi tvungna att anpassa våra vanor efter de kriminella: Vi måste låsa våra bostäder, bilar, cyklar, och vi måste hålla reda på en massa koder och dölja koden för bakomvarande när vi tar ut pengar i en bankomat. Skulle man räkna ut hur mycket tid för den enskilde som går åt bara till att värja sig mot kriminella, skulle det framgå att vi redan är mycket ofria.

Den traditionella liberalismen förespråkar en långtgående frihet för individen. Det kunde gå an på 1800-talet, men att i dag tillåta individer i överflödssamhällen att praktisera en livsstil som förstör planetens resurser är inte tillrådligt, menar Persson & Savulescu. Vi hamnar då i en common sense-moral som inte längre går att försvara.

Kanske är någon form av bioenhancement nödvändig, men frågan återstår hur den skulle genomföras – globalt till på köpet. Om politiker inte ens är beredda att införa ransonering av begränsade tillgångar, hur skulle de då komma överens om att börja manipulera folks hjärnor? Och vilkas hjärnor skulle manipuleras av vilka? Skulle det leda till ett samhälle som det Aldous Huxley skildrar i Du sköna nya värld, med Alfa-, Beta- och Deltamänniskor? Kanske skulle klassklyftor som vi hittills aldrig sett maken till cementeras genom bioenhancement.

Hur ska vi då lösa de stora problemen, med eller utan bioenhancement? Frågan kvarstår och pockar på svar.

Kommentera:

Dela artikeln:

Lägg till kommentar