Annons

Människans komplexa natur

Författare: 

Publicerad

2009-12-23

För att skapa ett gott samhälle behöver vi bland annat veta något om människans natur. I det sista avsnittet före jul av SVT:s ”Vetenskapens värld” behandlades detta ämne i en film som Lasse Berg hade gjort. Med en smittande entusiasm åkte han runt i världen och såg enbart godhet hos människan – efter att tidigare ha sett enbart ondska. Är den ena uppfattningen mer sann än den andra?

Det är knappast någon nyhet att människor och andra djur kan samarbeta och på så sätt driva utvecklingen framåt. År 1902 gav den ryske fursten och kommunistiske anarkisten Pjotr Kropotkin ut boken Inbördes hjälp, där han beskriver hur samarbete har gynnat organismer av olika arter. Kropotkin vände sig mot sin tids vulgärdarwinism (obs. vulgär-) som hävdade ”den starkares överlevnad”.

Tyvärr bidrog Lasse Berg till att stärka fördomarna mot evolutionsteorin genom att upprepade gånger tala om ”darwinismens hänsynslöshet”. Man kunde få intrycket att Darwins tankar var endimensionella i hävdandet av ett allas krig mot alla. Men evolutionsteorin, även i sin ursprungliga form, är mer flexibel än så.

En gammal känd tankefigur, som dammades av i ”Vetenskapens värld”, var ”den ädle vilden” som, oförstörd av civilisationen, är mycket bättre än vi. En grupp människor i Namibia, som levde enligt uråldrig sed, framställdes som lyckliga naturbarn. Själv känner jag en viss skepsis när människor från den moderna västvärlden kommer till ett ”naturfolk”, bor där ett tag och påstår att det är ett suveränt levnadssätt. Observatörerna kan ju åka därifrån när som helst – och gör det också – medan eventuellt missnöjda medlemmar i gruppen måste stanna kvar. Om någon av dem till exempel har intellektuella behov, finns det inte stora möjligheter att tillgodose dem i den miljö som de fötts in i. Men kanske är ”naturmänniskornas” behov och önskningar av enklare slag än våra? I all sin välvilja kan betraktandet av andra folkslag som lyckligare än vi bli till en översittarattityd, som inte tar hänsyn till avvikande medlemmar i gruppen.

Under större delen av 1900-talet romantiserade västerländska socialantropologer människor i andra kulturer. Till exempel förnekade de envist att kannibalism kan förekomma, trots belägg för motsatsen. Sådana önskedrömmar har inte varit bra för den vetenskapliga förståelsen av människan. Och de har inte heller varit bra för socialantropologins rykte.

Ska man skaffa sig kunskaper om hur människor är, eller kan bli, måste man ta av sig skygglapparna och våga se både goda och onda drag i den mänskliga naturen. Samarbete, till exempel, kan leda till både gott och ont, men för olika grupper och olika individer.

Evolutionsbiologen Edward O. Wilson, som var baptist under uppväxten, har sagt att han tror att religioner har utvecklats på grund av att de kan gynna en grupp framför andra: ”Religionen kan organisera ett samhälle och ge medlemmarna en uppfattning om att de är speciella. Därmed får de skäl att bekämpa andra samhällen.” (Religionsvetaren Karen Armstrong kallar sådant för en ”skrämmande utvaldhetsteologi”, och inte heller Wilson tycker att det är moraliskt bra; han försöker bara förklara hur det troligen är.)

Här har vi kanske den springande punkten när vi letar efter människans natur: hon samarbetar inom sin egen grupp – var nu gränsen dras för den – men är aggressiv utåt, för att skydda sig själv och de sina. Det vill säga, behovet av grupptillhörighet kan leda till både gott och ont, beroende på vilka som räknas in bland dem som man bryr sig om att ta moralisk hänsyn till.

Omsorgscirkeln har utvidgats genom historien, och jag vill påstå att det beror på civilisation och förnuftsresonemang. Jesus gjorde en innovation när han presenterade samarierna som sin egen och lärjungarnas ”nästa”, och Platon gjorde en innovation när han hävdade att alla greker, inte bara atenarna, borde åtnjuta hänsyn. Detta kan verka skrattretande på moderna människor, men vi har fortfarande långt kvar till en universell moralisk hänsyn.

Många tecken tyder på att vi, och även en del andra djurarter, har en medfödd förmåga till moral. Men vad denna moral ska innehålla måste vi komma fram till genom resonemang och civilisation. Annars är det risk att vi stannar i ett samhälle sådant som maffians, där nepotism och gruppegoism är det enda som gäller, och där det är en välgärning att döda utomstående.

Vi mår bra om vi tror att vi gör gott, men vad detta ”goda” är tycks kunna variera. Neurobiologer har konstaterat att goda gärningar ger en ”kick” i hjärnans belöningssystem. Men det finns också vittnesbörd om kickar i belöningssystemet hos dem som har gjort andra illa. För några år sedan vittnade ett par pojkar i en rättegång om hur de blev ”höga” när de hörde hur det krasade i skallen på den skolkamrat som de slog ihjäl. Om detta är sällsynta abnormiteter eller om många skulle kunna känna så, vet vi faktiskt inte.

”Vetenskapens värld” tog inte alls upp den forskning som har visat att helt välartade människor ganska lätt kan förmås att behandla andra på ett vedervärdigt sätt. Jag tänker främst på Stanley Milgrams lydnadsexperiment och Philip Zimbardos fängelseexperiment. Båda visar att människor kan bete sig mycket olika beroende på omständigheterna, bland annat beroende på vilka förväntningar de känner. Dessa forskare har, anser jag, vederlagt Theodor Adornos och andras uppfattning om ”den auktoritära personligheten”, en idé som lanserades efter andra världskriget för att förklara hur människor kunde bete sig som nazisterna gjorde i koncentrationslägren. Den auktoritära personligheten skulle enligt Adorno & co. finnas hos en liten minoritet som i alla lägen är beredd att ”lyda order”. Men i Milgrams experiment – som har upprepats och varierats på olika sätt – lydde ca två tredjedelar order till det bittra slutet. Och Zimbardos experiment visade om möjligt ännu värre resultat.

Många har försökt forma samhällen utifrån hur de vill att människan ska vara. Karl Marx hävdade att människans sanna natur är ”helheten av sociala relationer”, och i ett framtida kommunistiskt samhälle skulle alla bli fria att odla sin egen begåvning i vilken riktning som helst. Tyvärr blev det inte riktigt så i verkligheten. Om vi ska undvika tidigare misstag, behöver vi få en balanserad bild av hur människor (och andra djur) verkligen är. Vi kan vara både goda och onda beroende på vad vi tror att situationen kräver. Därför gäller det att skapa sociala strukturer som belönar det goda.

Att, som gjordes i ”Vetenskapens värld”, ta upp enbart människans godhet kan möjligen ses som sympatiskt, men det ger tyvärr en ensidig och därmed missvisande bild av människans natur.

Kommentera:

2

Dela artikeln:

Kommentarer

Tack för ett bra inlägg! Jag reagerade på ett liknande sätt när jag såg Lasse Bergs dokumentär.

Att söka "människans natur" tycker jag är att söka efter något som inte går att finna. Vi människor har dille på att kategorisera allting, och jag tror det har mer att göra med hur vår hjärna fungerar än att det skulle vara Platons fel. För det mesta brukar jag ändå skylla på Platon. Det är så mycket enklare.

Intressant nog så har jag hört Svante Pääbo, som bland annat jobbar med Neanderthalarnas arvsmassa, fråga efter vad det är som utmärker just människan. Natur eller inte, det låter jag vara osagt, men när man börjar tänka på det så är det verkligen svårt att sätta fingret på vad det är som gör oss till människor. Många tidigare försök att ringa in oss - som förmågan att känna igen sig själv i en spegel - har det visat sig att många andra djur klarar av med bravur. Samtidigt är det just det som Pääbo är ute efter, att hitta det som skiljer oss från Neanderthalarna, för att försöka koppla det till funktionella skillnader i våra genom. Sannolikheten är väldigt liten att det som utmärker oss är någon slags äkta, ursprunglig "mänsklig natur", men kanske har det något att göra med vår språkliga förmåga, och förmåga till abstraktion? I så fall är det något som Lasse Berg var inne på i sin film (och sin bok). Jag fick intrycket av att han fick rätt svar från forskare som Frans de Waal ("people confuse the evolutionary process with its product"), men att han själva ställde fel frågor.

Evolutionsbiologin börjar närma sig frågor som varit klassisk mark för filosofin. Själv skulle jag tycka det vore väldigt spännande om filosofin kunde försöka ta sig ann evolutionsbiologin. Jag tror att båda fälten har mycket att hämta hos varandra.

Birgitta Forsmans vidsynta tankar var inspirerande läsning. Jag försöker också se det lilla utifrån det stora och vice versa.

För att enklast och snabbast förstå grunden till alla mänskliga och för den delen hela naturens aktiviteter så kan man utgå från de grundläggande kemiskfysiska mekanismerna hos de minsta ämnena som vi och allting består av; vi är programmerade att agera utifrån nyttokriterier - överlevnad och genöverföring. Det gäller lika mycket för oss som för t.ex bakterier.

Vi är i grunden inte "smartare" än så. Vi lurar oss själva att tro att vi hela tiden väljer fritt när vi i själva verket är TVINGADE att välja. Olika karaktärsegenskaper är " naturens" sätt att testa sig fram till de bästa alternativen för fortlevnad och kvalitetshöjning.

De mest primitiva värdeomdömena som vi belastar oss själva med är "ondska kontra godhet". Sådana värdeperspektiv är helt onaturliga påfund. En konsekvent total godhet skulle leda till stagnation eller undergång precis som en dito konsekvent ondska.

All moral utgår i själva verket ur nyttokriterier. Det mest nyttiga upplever vi som gott. Men nyttan har både en kortsiktig och en långsiktig aspekt. Trångsynt kortsiktig nytta slår tillbaka om även andra lever med en sådan moral. Vi tjänar mer på en vidsynt långsiktig nytta.

Våld i ett rättssamhälle är en kortsiktig nytta som leder till onytta i slutfasen, bestraffning från samhället. Vi har dock alla en latent våldsmekanism vilande inom oss. Aggressioner som kan få utlopp både i det stora och i det lilla. Aggressiva och våldsamma beteenden är degenerade kortsiktiga avarter av nyttokriteriet. Det är i det långa loppet mer framgångsrikt att i stället agera offensivt och förändringsvilligt.

Genom att inse vår sanna grundläggannde natur får vi bättre möjligheter att kvalitetsförbättra våra beteenden. Vi kommer alltid att ingå i den kosmiska naturens program, men med större, mer vidgade perspektiv kan vi blir mer civiliserade och mer framgångsrika.

Lägg till kommentar