Annons

Tumregler och fasta normer

Författare: 

Publicerad

2011-10-27

Många tycker att det känns tryggt att ha fasta normer att hålla sig till. Det är i deras ögon också finare och ädlare att i alla väder luta sig mot fasta normer än att ha siktet inställt på hur man uppnår de bästa konsekvenserna med sitt handlande. Pliktetik anses finare än konsekvensetik.

Men varifrån kommer de fasta normerna, dogmerna, de villkorslösa påbuden? Och varför är det just dessa normer som har blivit fasta? Många fasta normer kommer från så kallat heliga skrifter, i vår kultur oftast Bibeln eller Koranen. Somliga tror till och med att det behövs religion som grund för fasta normer. Ofta är det också religion som ligger till grund för sådana normer, men en del av dem ter sig i dag rätt föråldrade.

Det finns emellertid även sekulära normer som anses fasta, till exempel förbudet mot jäv och korruption. Att inte utnyttja släkt- eller vänskapsförbindelser för att gå före i en kö (vårdkö, bostadskö) eller tillskansa sig själv fördelar är en norm som har utvecklats i ett samhälle som inte längre består av bara släktingar. Andra (ganska) fasta normer är att alltid tala sanning och alltid hålla givna löften. Alla de nämnda normerna är inte bara fasta utan har också konsekvensetiska motiv. För hur skulle det bli om folk systematiskt ljög, bröt sina löften och hämningslöst ägnade sig åt vänskapskorruption?

Med risk för att röra om i ett getingbo undrar jag om inte också religiöst grundade normer från början hade konsekvensetiska motiv, till exempel förbudet att äta fläskkött eller blodmat i ett varmt ökenklimat. Kanske gick det lättare att få folk att följa förbuden om de trodde att det var Gud som hade utfärdat dem.

Men hur fasta och undantagslösa ska av Gud givna normer egentligen vara? Måste man svälta ihjäl hellre än att äta människokött, eller finns det tillfällen när man får bryta mot normerna? Detta är en fråga främst för religiöst troende, och den har i trängda lägen besvarats mycket pragmatiskt, det vill säga man har efter stor vånda ibland bestämt sig för att äta köttet hellre än att dö.

Jag tror att man måste vara pragmatisk om allt ska fungera. Fasta normer kan med fördel betraktas som tumregler. Om vi återgår till normen att alltid hålla givna löften, blir det svårt att betrakta den som en helt fast och undantagslös norm. Hur skulle man alltid kunna hålla ett givet löfte? Vissa löften kanske inte över huvud taget borde avges, för hur ska man till exempel kunna hålla löftet att älska en annan människa resten av livet? Att lova något om framtida känslor är rimligen omöjligt. Det längsta man kan komma i fråga om att hålla löften är kanske att göra allt som står i ens makt för att leva upp till det.

Vissa individer och politiska grupper håller sig med en norm, ett villkorslöst påbud, som säger att inget land någonsin får invaderas av militära styrkor från andra länder. Länder har en integritet som inte får kränkas. Detta har på senare år framförts i kritiken mot invasionerna av Irak och Afghanistan samt den internationella interventionen i Libyen. (Att invasionerna av Irak och Afghanistan har skötts miserabelt är en annan sak, som inte nödvändigtvis har med själva grundprincipen att göra.)

Tanken bakom normen om icke-intervention är att varje folk har rätt till självbestämmande. Men det är oklart vad ”folk” betyder och varför nationsgränsen också bildar en moralisk gräns, över vilken ingen oinbjuden får träda. Nationer har genom historien kommit till ganska nyckfullt. I de flesta geografiska områden har gränserna rört sig fram och tillbaka. De nuvarande nationsgränserna är sällan något resultat av moralfilosofiska överväganden, rättvisa förhandlingar eller folkomröstningar. Varför är dessa gränser då så sakrosankta? Var ligger det moraliska i att låta de mäktiga män som har fastställt gränserna utöva förtryck mot de individer som bor innanför dem?

I tv-dokumentärer kan man se afghanska män fördöma utländsk inblandning i deras ”inre angelägenheter”. Det är vi afghaner som ska bestämma i vårt eget land, säger skäggiga män som intervjuas. Aldrig ser man en kvinna i dessa sammanhang, och aldrig frågar reportern efter vad kvinnorna tycker, åtminstone inte vad jag har sett.

Om man strikt håller sig till icke-interventionism i ett lands ”inre angelägenheter”, måste man acceptera att individer utsätts för förtryck. I Afghanistan kan sådant ta sig uttryck i att flickor inte får gå i skolan, att kvinnor inte får arbeta utanför hemmet och att strikt könsapartheid upprätthålls. Men även pojkar missbrukas som prostituerade och ”danspojkar”.

Normen att aldrig invadera ett annat land måste rimligen luckras upp till en tumregel, som dock kan ha väl motiverade undantag. Radikalpacifism är en liknande norm. Det kan se tjusigt ut att ha en strikt norm som säger att man aldrig någonsin får ta till vapen, men i praktiken går det inte att hålla fast vid den om inte alla andra gör likadant – och det gör de inte i den värld vi lever i.

Det är bra att ha normer som att inte ta till vapen, inte invadera andra länder och inte ljuga eller bryta löften. Om det blev vanligt att man bröt mot dessa normer, skulle det bli anarki och samhället skulle säcka ihop. Men en norm som är bra i princip och i ett översiktligt sammanhang kanske inte är det i varje enskild situation. Normer får inte vara fastare än att de kan medge undantag i trängda lägen. Undantagen får dock inte göras godtyckligt eller för egen vinning. De måste föregås av diskussion och noggrann analys, där man har försökt ta hänsyn till så många variabler som man har kunnat komma på.

För närvarande är jag osäker på om det kan finnas någon fast norm som man aldrig under några omständigheter borde kunna rucka på.

Kommentera:

Dela artikeln:

Lägg till kommentar