Annons

Vetenskapens väsen och villkor

Författare: 

Publicerad

2011-08-26

Vetenskapen existerar inte i ett lufttomt rum utan finns i ett samhälle med sociala, ekonomiska och psykologiska relationer. Den utövas av människor som är produkter av sina endokrina organ och sin sociala omgivning. Allt detta påverkar förstås hur forskningen bedrivs.

Dessa fakta har av somliga, till exempel vetenskapshistorikern Paul Forman, använts för att argumentera mot en ”disembodied” vetenskap. Att acceptera omöjligheten av objektivitet har länge varit högsta mode, bland vetenskapssociologer och andra, även i Sverige.

De flesta forskare håller enligt min erfarenhet med om att ingen vetenskapsdisciplin, utom möjligen matematiken, är helt fri från värderingar. Detta är en iakttagelse av hur det är, men inte nödvändigtvis av hur det borde vara. Normativt anses vetenskapens väsen fortfarande vara objektivitet och opartiskhet. Att det är svårt att uppnå objektivitet bör inte hindra oss från att försöka. Det vore som att säga att vi lika gärna kan sluta städa eftersom det ändå inte går att uppnå fullständig bakteriefrihet, sa en äldre forskare som jag intervjuade.

Men det är inte så lätt för den enskilde forskaren att på egen hand försöka vara objektiv och opartisk. Det finns så många styrningar som påverkar forskares villkor. Den statliga forskningspolitiken är ett sätt att styra, men även andra externa inflytanden gör sig gällande. Det kan vara vissa grupper, religiösa eller icke-religiösa, som trycker på för att stödja eller hindra viss forskning. Det kan också vara en allmän samhällsanda som gör att den som har ”fel” åsikter stigmatiseras och inte vågar påbörja eller fortsätta den forskning hon skulle vilja göra.

Den statliga forskningspolitiken kan styra så att vissa områden blir mer utforskade än andra eller vissa perspektiv och infallsvinklar deklareras vara viktiga för alla forskare och därmed prioriteras vid medelstilldelning. Något som är iögonenfallande är den stora tillväxt av genusvetenskapen som har skett de senaste åren. Anslagsgivande organ frågar också efter eventuellt genusperspektiv på den planerade forskningen inom andra områden. Detta är tvivelaktigt.

En moralisk fara i att vissa perspektiv och infallsvinklar förklaras vara önskvärda är att forskare kan frestas lämna falska försäkringar om hur viktigt det är med till exempel genusperspektiv eller klistra på ett sådant perspektiv på en studie, trots att de egentligen inte anser det relevant. Det blir ett slags självcensur eller antecipering, där forskaren försöker förutse vad som kommer att hända om hon påstår det ena eller det andra, både när hon söker anslag och när hon presenterar sina resultat.

Tidsandan, det vill säga de idéer som ligger i tiden och präglar den allmänna diskursen, kan påverka forskningen både direkt och indirekt. Vissa värderingar anses så viktiga i det omgivande samhället att även forskningen måste rätta sig efter dem. Ibland är det (i mitt tycke) bra värderingar, till exempel de nu rådande normerna antirasism, antisexism och demokrati. I andra tider har rasism, sexism och elitism varit om inte öppet proklamerade ideal så ändå självklart underförstådda. Den som likt Dr (Samuel) Johnson på 1700-talet fördömde slaveriet, ansågs i just den frågan inte riktigt klok.

En känsla för tidsandan kan leda till att forskare för säkerhets skull håller sig borta från frågor som skulle kunna tolkas som att vederbörande stod utanför den allmänna värdegemenskapen. Självcensur kan på så sätt etableras.

Hur påverkas forskningens kvalitet och tillförlitlighet av allt detta? Den som följer tidsandan går automatiskt mer fri från kritik än den som inte gör det. Forskningsresultat som är i linje med etablerade värderingar tas lättare för givna och blir inte lika ifrågasatta som kontroversiella resultat ofta blir. Ideologiskt kontroversiell forskning blir mestadels noga synad i sömmarna. Om psykologen Cyril Burt inte hade ägnat sig åt ett så utmanande ämne som mentala egenskapers ärftlighet, hade hans forskningsresultat kanske aldrig ifrågasatts. Som det nu var, fanns det ideologiska motståndare som vände ut och in på hans forskning och letade efter rådata. Eftersom dessa inte kunde återfinnas, anklagades han posthumt för att ha fabricerat data. (Och eftersom han var död, kunde han förstås inte försvara sig.) Forskning som är i linje med samhällets vedertagna uppfattningar ifrågasätts ofta inte förrän många år senare, är vinden har vänt och tidsandan är en annan. Även detta ifrågasättande är då anpassat till – den nya – tidsandan.

Det finns många problem i området mellan vetenskap och politik. Detta återkommer jag till.

Kommentera:

1

Dela artikeln:

Kommentarer

Intressant artikel med frågeställningar att fundera på. Ser fram emot texten om problem i området mellan vetenskap och politik.

Lägg till kommentar