Annons

Yttrandefrihet

Författare: 

Publicerad

2012-06-17

Stora delar av världen åtnjuter inte yttrandefrihet. I Sverige har vi en yttrandefrihetsgrundlag som teoretiskt ger oss stora möjligheter att föra fram våra åsikter. I praktiken kan det dock se annorlunda ut. Både mer eller mindre subtil repression och självcensur ligger på lut i kontroversiella frågor. Om till exempel forskare inte vågar framföra impopulära rön, kan detta få dåliga konsekvenser för lång tid framåt. Därför har jag alltid förespråkat en vidsträckt yttrandefrihet, inte minst för forskare.

Döm därför om min förvåning när jag häromdagen blev kontaktad av en gammal god vän, som i boken ”Mera svenskt” av Karl-Olov Arnstberg hade upptäckt att jag var omnämnd som en yttrandefrihetens fiende. Arnstberg skriver om etnologiprofessorn Kajsa Ekholm Friedman, som 1997 framförde på DN Debatt att ”massinvandringen skadade Sverige”. Han påpekar, helt riktigt, att väldigt få var intresserade av att pröva sanningshalten i det hon påstod. Desto fler var det som ivrigt tog avstånd från henne, och krav framfördes till Lunds universitet att hon borde avskedas. Så här skriver Arnstberg: ”Det var t.o.m. så att när jag skrev om detta fall av intellektuell mobbning i en antologi om moral bland forskare, meddelade en av deltagarna i antologin – docenten i medicinsk etik Birgitta Forsman – att hade hon vetat att detta bidrag fanns med hade hon hoppat av projektet. Det var tydligen en skam t.o.m. att förekomma i samma antologi som en diskussion av Kajsa Ekholm Friedman”.

Detta är en total feltolkning. Antologin som nämns, ”Moral och omoral – var går gränsen?”, skulle föreställa proceedings från en konferens om etik som Institutet för Framtidsstudier höll hösten 1998. Boken utkom inte förrän ett år senare, och då hade Arnstberg – en av redaktörerna – lagt till ett långt bidrag om just Ekholm Friedman-fallet. Detta hade ingen sagt ett ord om på konferensen, och det hade därför inte i proceedings att göra, ansåg jag och meddelade Arnstberg detta. Det var alltså en ren formaliafråga och hade inget med innehållet i hans essä att göra. Jag föreslog till yttermera visso att vi tillsammans borde ordna ett seminarium om det som Ekholm Friedman hade skrivit, eftersom även jag ansåg att saken borde diskuteras igenom med argument. Tyvärr blev seminariet aldrig av.

Migration är ett brännbart ämne, omgärdat av tabun. Ett annat kontroversiellt område, som jag – till skillnad från migrationsfrågan – har ägnat mig ganska mycket åt är synen på biologi. Vissa påståenden om den mänskliga biologin kan utlösa raseriutbrott. En som har varit särskilt utsatt är Edward O. Wilson, ”sociobiologins fader”. Han har till och med angripits fysiskt. När han en gång skulle hålla föredrag, gick någon fram till podiet och hällde en kanna vatten över honom. I Robert Wrights bok ”The Moral Animal: Why we are the way we are” finns en affisch avbildad (mellan sid. 326 och 327) där man kan läsa: ”Come and hear Edward O. Wilson, Sociobiologist and The Prophet of Right Wing Patriarchy”. Tid och plats för föredraget anges, och sedan kommer uppmaningen: ”Bring noisemakers”. Detta ger en omedvetet komisk effekt, eftersom det troligen blir svårt att ”komma och höra” honom, om han blir överröstad av ”noisemakers”.

Psykologen Stephen Pinker skriver i sin bok ”Ett oskrivet blad och andra myter om människans natur”: ”Också i våra dagar kan den som ifrågasätter myten om det oskrivna bladet och den ädle vilden bli nedtystad av demonstranter och brännmärkt som nazist.” Det oskrivna bladet syftar förstås på 1600-talsfilosofen John Lockes uppfattning att människan föds som ett oskrivet blad. Denna uppfattning verkar fortfarande vara populär bland många humanister och samhällsvetare, vilket Pinker ger åtskilliga exempel på.

Detta problemkomplex är underhållande beskrivet i Ian McEwans roman ”Hetta”. I ett avsnitt (sid. 158 ff.) råkar huvudpersonen, fysikern och nobelpristagaren Michael Beard, illa ut sedan han på en konferens hamnat i en kontrovers mellan naturvetare och humanister. En professor i vetenskapsstudier, Nancy Temple, har i fyra månader studerat ett genetiklaboratorium i Glasgow, där man skulle isolera och beskriva en gen hos ett lejon. Temples syfte med sin metastudie var ”att visa att denna gen, eller vilken som helst gen, var i ordets starkaste bemärkelse socialt konstruerad”. En naturvetare viskar i örat på Beard: ”Du förstår, hon är postmodern, tror på det oskrivna bladet”. På trottoaren utanför konferenslokalen har Nancy Temple snabbt anordnat en presskonferens, där lösryckta fraser som ”återuppstånden rashygien…lömska påståenden om den mänskliga naturen…nyliberalt angrepp på kollektivet” kan höras.

Beard hamnar i journalisternas våld. ”I den mer seriösa pressen beskrevs han som en fysiker som blivit ’genetisk determinist’, en fanatisk sociobiologist vars idéer om genusskillnader bevisligen var indirekt härledda från socialdarwinismen, vilken i sin tur hade gett upphov till Tredje rikets rasteorier. Utifrån det var det sedan en journalist som djärvt … antydde att Beard var nynazist.”

Vid en senare debatt är hörsalen överfull. ”Folk ville med egna ögon se ett livs levande modernt monster och förfasa sig.” Beard blir föremål för suckar, stön och invändningar som ”den primitiva objektivism med vars hjälp han försöker bevara och sprida den vita manliga elitens samhälleliga dominans”. (Den som har läst fysikern Alan Sokals fejkartikel ”Transgressing the boundaries: Toward a transformative hermeneutics of quantum gravity” eller Sokal & Bricmonts bok ”Fashionable Nonsense” känner igen sig.) Ute på gatan möts Beard av en grupp skanderande demonstranter med plakat: ”Nej till rashygien! Ut med naziprofessorn!” Han blir också fysiskt överfallen och nedslagen.

Att möta åsikter, hur misshagliga de än är, med fysiskt våld eller överlägset decibeltal anser jag vara förkastligt. Tyvärr har det blivit mycket vanligt. I höstas gick jag ut för att höra vad Sverigedemokraternas ungdomsförbund kunde ha att säga på ett torgmöte i centrala Malmö. Men det enda som hördes var motdemonstranternas skanderande ”Inga nazister på våra gator!” (Detta visades i tv-dokumentären ”Malmöpolisen”.) Vid sådana tillfällen kommer jag osökt att tänka på det uttalande som tillskrivs den tyske 1700/1800-talsfilosofen Johann Gottlieb Fichte, som när studenter kastade sten mot hans fönster steg ut på trappan och sade: ”En sten, mina herrar, är inget argument”.

En del motdemonstranter försvarar sig med att de också har yttrandefrihet. Frågan är dock om yttrandefriheten bör omfatta skrän och ”noisemakers” som överröstar en talare. Tanken bakom yttrandefriheten måste väl från början ha varit att man ska ha rätt att argumentera för något eller att det åtminstone måste finnas ett kognitivt innehåll i det som framförs.

Att mobba eller tiga ihjäl dem som har en annan åsikt än man själv kan inte vara bra för kunskapsutvecklingen, särskilt inte när det förekommer i forskarsamhället. Därför anser jag att Kajsa Ekholm Friedman behandlades felaktigt av studenter och en del kolleger.

Men finns det då inget som en forskare inte bör framföra, hur sant det än är? Jo, det kan finnas sådant. Ett exempel som jag direkt kommer att tänka på är när läkare, psykologer och kriminologer uttalar sig i media om namngivna personers psykiska hälsotillstånd. Ibland handlar det om rena spekulationer. Sådana kan man ägna sig åt generellt, men inte när det gäller namngivna personer, inte ens om de skulle vara massmördare. Det är märkligt att detta brott mot gängse sekretess och vanlig yrkesetik inte har kritiserats eller ens noterats. Det finns mycket kvar att göra på det etiska fältet.

Kommentera:

1

Dela artikeln:

Kommentarer

Mycket mycket bra skrivet!

Lägg till kommentar