Annons

Bruk och missbruk av historia

Författare: 

Publicerad

2013-02-24

Historiebruk är på modet. Begreppet har gjorts centralt i den nya kursplanen i historia för den svenska skolan. Runt omkring i landet sitter historielärare och undrar om bruk av historia har att göra med källkritik och andra traditionella metodfrågor, eller om det är ett nytt historiskt tänkande och en ny syn på historisk kunskap som skall genomsyra deras lektioner. Också i forskarvärlden har historiebruk på senare år fått ett starkt genomslag i en historievetenskap som allt mindre ägnar sig åt den traditionella historikeruppgiften att ta reda på vad som egentligen hände i det förflutna, och allt mer sysselsätter sig med människors sätt att tolka, representera och bruka historien för att tillfredsställa olika behov och intressen. Det är en falsk motsättning, eftersom det är människors föreställningar som förändrar världen, och varje analys av hur individer och samhällen brukat historia kräver att vi vet mycket om brukets både maktpolitiska och kulturella förutsättningar. Historia brukas nämligen långt ifrån förutsättningslöst i ett samhälle.

Historiebruksbegreppet har gamla anor. Redan Friedrich Nietzsche formulerade på 1870-talet, i Vom Nutzen und Nachteil der Historie für das Leben, att historia kan tas i bruk på tre olika sätt: antikvariskt, för att bevara och orientera, monumentalistiskt, för att inspirera, och kritiskt, för att värdera och bryta sönder. Att begreppet åter blivit populärt i vår tid har säkert att göra med att vi idag ser på historien på ett annat sätt än för bara ett kvartssekel sedan. Sedan de revolutionära åren kring 1990 har vi också i Sverige lärt oss att historia inte längre kan reduceras till ett antikvariskt reservat, som små och betydelselösa konservativa och nationalistiska grupper kan fly till, i stället för att som alla progressiva människor se framåt. Idag är vi inte lika säkra på att vi ens bör titta framåt för att finna framtiden. Det är klokt, för den enda reflekterade vägen mot framtiden går via kunskaper om historien. Idag funderar vi i forskarsamhället över erfarenhetens, minnets och den historiska berättelsens betydelse för våra liv och vägval. Det är en insikt som fått betydande spridning. Ett av de viktigaste bevisen är att historia åter blivit ett obligatoriskt ämne i skolan. Det monumentalistiska känns ytterst aktuellt efter ett helt år med Raoul Wallenbergjubileum, och det kritiska dyker upp varje gång en ny kategori av människor känner sig indignerad över att ha stått utanför den stora historien. Historiebruk har nära relation till identitet.

Men vi är idag också starkt medvetna om att långt ifrån all historia är konstruktiv och god. Vi brukar numera historia inom många områden, från den harmlösa kommersiella strategin att sälja Volvobilar med PV- och Amazontraditionens hjälp, till det skarpeggade politiska utspelet att kritisera Israel genom att jämföra dess behandling av palestinierna med det nazistiska folkmordet på judarna. Det senare politiska bruket, inriktat på att överdriva likheter mellan en angelägen företeelse i nuet och en moraliskt belastad historia och bortse från alla olikheter, illustrerar behovet av att hålla bruk och missbruk av historia isär. Men det är ingen lätt uppgift att dra denna gräns. När förintelsen förnekas är det otvivelaktigt fråga om missbruk av historia. När mytiska föreställningar och historiska stereotyper brukas för att mobilisera människor för krig och konflikt likaså. Men sedan då? Ja, det är en bra uppgift att lösa på både historiebrukslektionerna i skolan och de vetenskapliga institutionernas historiska seminarier.

Kommentera:

Dela artikeln:

Lägg till kommentar