Annons

Den liberala världsbildens undergång 2.0?

Författare: 

Publicerad

2014-10-15

För drygt hundra år sedan var det få människor som kunde tänka sig att ett stort krig skulle utbryta. I den då dominerande liberala världsbilden sågs ökande ekonomiskt samarbete mellan länder, det vill säga den process som vi skulle kalla globalisering, som ett effektivt sätt att förhindra omfattande politiska och militära konflikter. Ökande internationella kontakter, och ökande kunskaper om de ”andra”, borgar för fred och samförstånd, var budskapet, och sekelskiftesåren 1900 var också en tid med stort utbyte över gränser. Inom arbetarrörelsen såg man på samma sätt internationalismen som en fredens garant. Ändå kastade sig världen på sommaren 1914 ut i ett första världskrig som på kort tid förintade den liberala världsbilden.

Denna världsbild återställdes inte förrän under åren kring 1990, när det mest framträdande resultatet av första världskriget, Sovjetunionen, försvann från kartan. Sedan dess har tanken på den ekonomiska globaliseringens välsignelsebringande effekter åter växt sig stark. Internet förenar oss i en enda värld, och för energi- och finansmarknader betyder politisk-geografiska gränser föga. Icke desto mindre sviktar idag återigen den liberala världsbilden, när den ryske presidenten Vladimir Putin med vapenmakt och nationalistisk målmedvetenhet ger sig på sin ukrainska grannstat, den självutnämnda islamiska staten med terrorpolitik flyttar fram positionerna i det Mellanöstern vars moderna gränser drogs under första världskriget, och det kommunistiska Kina för en aggressiv politik i Asien, inte minst mot Japan. Återigen står vi med vår liberala världsbild desorienterade och handfallna. Kapitalismen står stark, men den liberala tanken att ekonomiska relationer också får goda effekter på politiken och främjar en demokratisk utveckling tycks inte längre stämma. I stället går kapitalismen idag, precis som i mellankrigstidens Europa, hand i hand med auktoritära eller rentav totalitära stater.

Inte undra på att hundraårsminnet av första världskriget har känts som något mer än bara en tillfällig kulturyttring.   

Kommentera:

4

Dela artikeln:

Kommentarer

Det fanns dock oroväckande tecken t ex rysk-japanska kriget med Tsushimaslaget i maj 1905. Brittiska imperiet var för stort för att i längden kunna hållas under engelskt styre och i Europa fanns flera oroshärdar t ex Finland med mordet på Bobrikov samt Balkan med motsättningar som varar än idag. Islamiska staten har ju sin missnöjesgrund i gamla koloniala beteenden, som skapat ologiska gränser mellan de nuvarande länderna.

Tyvärr kompromissar vi ständigt bort viktiga liberala värderingar också på hemmaplan. Vi låter högljudda personer med antidemokratiska budskap stå oemotsagda i samhällsdebatten med påföljden att vi snart ingen genuin debatt har. När vi tummat alltför mcyket på våra principer har vi inte längfre något att slå vakt om. Åren före 1914 skedde en likartad utveckling, där det rationella tänkandet ersattes av nationalistisk mystik. Idag är det främst andra irrationella ideologier som hotar.

Jag håller med.
Idag är en majoritet naiva och irrationella.
Rationella och vetenskapliga åsikter får inget utrymme eller gehör.
Galningar med fantasiförankring får härja fritt i den synliga debatten.

Hållbarhet får ge vika för "Allas lika rätt till Sverige"
Hållbarhet får ge vika för "Allas rätt till bidrag"

Men trots massiv och utbredd mobbing verkar den politiskt korrekta sektdimman skingras.

Än finns det hopp.

Nåja, den liberala världsordningen kan inte rimligen falla på plats på en gång. FN finns på plats, de flesta stater är demokratier eller "nästan-demokratier", världshandeln är större än någonsin tidigare.

Hade någon förväntat sig att marschen mot denna liberala världsordning skulle ske utan motstånd? Eller motgångar?

"Vi i väst" (de i bredaste mening liberala demokratierna) har den rätta modellen. Mänskliga rättigheter, jämlikhet och rättsstaten är _goda_ ideal, värda att eftersträva. För att upprätthålla dessa, och även sprida dem, krävs att "vi i väst" också är ekonomiskt och militärt starkare än denna världsordnings fiender, som tex Putin, Hitler eller IS. Och vi måste nog tänka oss att tid efter annan använda vår makt, ibland också hårdhänt.

Då uppstår det paradoxala, att "vi i väst" bryter mot våra egna ideal, vilket riskerar att gröpa ur den liberala världsordningens legitimitet, eller i vart fall att visa upp oss som hycklare. Och, förstås, att provocera fram stöd till dess fiender.

Det får vi ta på hakan.

Lägg till kommentar