Annons

Därför forskar jag inte längre

Författare: 

Publicerad

2008-01-09
När jag blev tillfrågad om jag ville blogga för Forskning och Framsteg så tänkte de sig en forskare. Tidningen ville nog ha en relativt ung evolutionsbiolog som också var intresserad av populärvetenskap. Thats me! Det är bara det att jag inte forskar längre. Nu förtiden så jobbar jag på museum. Jag började doktorera inom evolutionär växtekologi på Uppsala universitet. Med tiden svängde mitt intresse in mot en lite bortglömd del av evolutionsbiologin: frågan varför finns sex? Jag använde växten gulkämpar som modellsystem. Det var bara jag i hela världen som jobbade med gulkämpar under den här tiden. Jag kände mig ensam, men lite utvald. Med tiden fann jag och min handledare några intressanta mönster hos dessa växter. Gulkämparna i söder har en molekylär mekanism som förhindrar självbefruktning, en mekanism som inte fungerar hos gulkämparna i norr. Samtidigt finns det gott om rent honliga plantor i norr (~18%) bland de vanligare hermafroditerna. I söder är honorna betydligt ovanligare (~2%).Det här mönstret var tidigare okänt. Till viss del är det fortfarande okänt, för jag har inte publicerat alla mina resultat ännu. Vi siktade högt. I dagens forskarvärld satsas det mycket på att publicera i välkända tidskrifter. Några tidskrifter som Nature och Science är värda betydligt mer än andra. Efter att ha doktorerat sökte jag medel för att få fortsätta forska. Några mindre stipendier och anslag gjorde att jag kunde fortsätta ett tag till. Jag började en molekylär undersökning av gulkämparna där jag sökte efter de gener som upprätthåller självsteriliteten. Undersökningen gick ut på att hitta den molekylära orsaken till att generna som styr gulkämparnas sexliv hade kraschat. Jag gjorde vissa framsteg, men det var svårare än jag hade trott. Generna var för lika andra gener som styr andra funktioner. Under tiden fick jag ett nyckelmanus refuserat, och inga pengar för en post-doc från varken VR eller Formas. En av motiveringarna, som var positiva överlag, var att mitt föreslagna forskningsämne var intressant, albeit not at the very cutting edge (ungefär: fast inte i forskningens absoluta front). Det var inget oväntat besked, men slutet på min forskningskarriär. Jag ville inte bli en hangaround, en akademisk asgam som hänger kring universiteten för att hoppa på första bästa forskningsprojekt. Jag ville forska om fördelen med sexuell förökning hos växter, annars fick det vara.Idag räcker det inte med att hitta nya spännande mönster för att bli en framgångsrik forskare. Eller kanske ska jag säga så här; man behöver inte hitta någonting nytt, så länge man är medförfattare på ett antal publikationer i ansedda tidskrifter. För att lyckas med det måste man ingå i en framgångsrik och aktiv forskargrupp, gärna en grupp med många kontakter runt om i världen. Runt mig sjukskrev sig doktoranderna för depression. Någonting var fel. För mig blev det för mycket social psykologiska spel och strategiska beslut; jag var ju intresserad av att forska, inte av att göra karriär på universitet. Tyvärr så hänger det ihop. Idag jobbar jag därför med populärvetenskap istället!

Kommentera:

6

Dela artikeln:

Kommentarer

Både trist och glädjande att läsa detta! Och jag som icke-forskare undrar naturligtvis - känner andra forskare som läser detta igen sig?

Jag kanske gav en något dyster bild av hur det kan vara att forska. En god vän till mig har lyckats betydligt bättre. Jag tycker att det är skönt att se att det också finns personer som lyckas inom universitetsvärlden! Därför kan jag inte heller rekommendera någon att låta bli att doktorera, för det är både det bästa och det jobbigaste jag gjort.

Jo visst känner man igen sig. Positiva omdömen i flera post doc-ansökningar, men...och småstipendier och halvprojekt, några timmars undervisning...nej tack, inte med småbarn och andra intressen. Forskning är roligt, men inte livet. Dessutom måste det få plats forskare i näringslivet. Vi har mycket att erbjuda utanför akademin.

Vad roligt att höra att det finns någon som förstår mig! Nu har jag mitt andra barn påväg. Trots att jag tycker att forskning är viktigt och att jag tror att jag skulle kunna bidra med något till "vetenskapen", så har jag valt att hoppa av forskningståget. Jag kan inte offra mitt liv till forskningen. Jag vet att många forskare som är betydlig mer välmeriterade än mig känner samma sak. Rekryteringen till forskningspositioner blir därför något snedvriden. Bara de som har haft ett väldigt flyt, eller de som är beredda att offra allt, kommer fortsätta forska. Vi får hoppas att de är just de som också kan bidra mest till forskningens framåtskridande och ny kunskap.Håller du med mig, Johan?

Emil!Tack för ett gripande och personligt blogginlägg! Jag känner tyvärr igen en del av de negativa tendenserna i universitetsvärlden, även om jag har lyckats "hålla mig kvar" och till slut blev professor. Men det är ett högt pris många får betala. Tack för att du vågade vara så ärlig och utlämnande.Mvh/Erik

Erik, jag ber om ursäkt för att jag inte tackat dig för din kommentar tidigare. Jag har läst den flera gånger och den har alltid fått mig på bättre humör. Tack!

Lägg till kommentar