Annons

Jorden - Gaia eller Medea?

Författare: 

Publicerad

2009-07-27

Tyvärr, hippies och misantroper, vetenskapen nöjer sig inte med kraftfulla slagord. Två populära hypoteser om hur världen fungerar, Gaia och Medea, är helt enkelt för enkla. De rymmer kvasireligiösa eller ideologiska undertoner som kanske också varit grunden till deras genomslag i media, men som vetenskapliga hypoteser är de idag ointressanta.

Gaiahypotesen bygger på en idé om att jordens biosfär regleras och balanseras av levande organismer. Hypotesen förklaras av sin skapare James Lovelock som ”en komplex enhet som inkluderar biosfären, atmosfären, oceanerna och jorden; det totala utgör en återkoppling eller cybernetiskt system som söker en optimal fysisk och kemisk miljö för liv på den här planeten”. Det låter så fint och med dagens koldioxidproblem skulle det vara praktiskt om det också stämde. Tyvärr är det bara en del av sanningen, det finns också mer destruktiva sidor av livet.

Medeahypotesen är helt enkelt Gaias motsats. Skaparen Peter Ward menar att livet på jorden är självdestruktivt, ja rent av självmordsbenäget. Som exempel tar han upp utdöenden som är kopplat till syreökningen i atmosfären, jordens närmast totala nedisningar och en global svavelväteförgiftning. Wards slutsats blir att naturen ”inte är en god moder, utan ett oberäkneligt och okänsligt system utan självbevarelsedrift”. Det har onekligen en sådan retorisk snärt som många journalister gillar. Kanske föll Ward i den retoriska fällan eftersom han har lika mycket fel som målet för hans antagonism – gaiahypotesen. Hur skulle vi annars kunna förklara allt samarbete i naturen, ja till och med i dina egna celler?

Vetenskapen strävar efter att hitta enkla lösningar på komplexa problem och följer Ockhams rakkniv så långt det är möjligt. Einstein lär ha sagt att ”allt ska göras så enkelt som möjligt, men inte enklare”. Det är en bra sammanfattning.

Ett aktuellt exempel som kan illustrera varför både Gaia och Medeahypotesen har sina tillkortakommanden är almsjukan. Almarna blir sjuka när en speciell svamp täpper till trädets ledningsvävnad. Svampen sprids av almsplintborrar som lägger ägg under almens bark. Almsplintborrarna gynnas av sjuka almar och blir därför fler och kan sprida sig själva och svampsjukdomen till nya träd. Alltså måste Gaiahypotesen stämma, eller hur? Två arter som gynnar varandra - symbios.

Almarna dör när svampen har etablerat sig i hela deras ledningssystem. När träden dör så finns det inte heller något att leva av för almsplintborrar och svamp. Då måste ju Medeahypotesen stämma bättre än Gaia, eller hur? ”Livet är ju så självdestruktivt!” Men tur i oturen så dör inte alla almar. Träden här i norra Europa är känsligare än de längre söderut. Därför kommer almarna att klarar sig i slutändan, tillsammans med både sjukdomssvampen och almsplintborren. Så där rök Medeahypotesen.

Vi blir inte mycket klokare av Gaia eller Medea. Det finns en mycket enklare teori som kan förklara almsjukans komplicerade processer lika väl som allt annat levande här på planeten och det är evolutionsteorin. Organismerna, oavsett om det är almsplintborre, trädet alm eller sjukdomssvampen strävar efter att överleva och reproducera sig. Det kanske inte låter lika vacker för oss människor som Gaia, eller ger lika slagkraftiga rubriker som Medea, men evolutionsteorin är enklare och kan förklara mer. Vetenskap handlar inte om vilken hypotes man tycker låter bäst. Det handlar om att hålla fast vid den enklaste teorin som klarar av att förklara och göra förutsägelser om många olika skeenden i världen, att hålla fast vid den teori som trots upprepade tester visar sig stämma överrens med verkligheten. Så fungerar bra vetenskap.

Kommentera:

Dela artikeln:

Lägg till kommentar