Annons

Kunskap och vetenskap

Författare: 

Publicerad

2007-12-12
För några dagar sedan såg jag på ett TV-program med Sven Wollter. Han menade att skådespelare forskade genom att göra faktaundersökningar och studiebesök för att hitta rätt karaktär. Jag tror säkert att Sven Wolter gör en gedigen undersökning inför varje ny roll. Men jag har svårt att tro att det är forskning i egentlig mening.I den bästa av världar är forskning ett sökande efter ny kunskap. Men hur får man egentligen ny kunskap? Det har vetenskapsfilosofer försökt få en rätsida på i flera tusen år. Det senaste hundratalet år har de flesta vetenskapsmän varit överens om att kunskapen måste grundas i observationer av världen. Sedan testar vi hur olika generaliseringar eller modeller av verkligheten stämmer överens med våra observationer. Vi vill att modellerna ska kunna förklara så mycket som möjligt och göra förutsägelser om världen. Men om en modell inte stämmer överens med verkligheten, ja då kastar vi den på vetenskapens skräphög. Och tro mig, skräphögen växer i ungefär samma takt som framstegen.Ett problem idag kan vara att gemene man ibland använder sitt eget sunda förnuft i stället för att lita på vetenskapligt grundade påståenden. Därför kan man blunda för klimatförändringar om man minns en grön vinter från sin barndom, det var ju varmt förr i tiden också. Eller så kan man avfärda evolutionsteorin med ett enkel det tror inte jag på. Kan det vara så att allmänheten saknar kännedom om hur forskning bedrivs?

Kommentera:

9

Dela artikeln:

Kommentarer

Allmänheten saknar garanterat kännedom om hur forskning bedrivs.Det närmaste de flesta kommit var fysikexperiment i högstadiet. Kanske fick de rulla en kula utför ett lutande plan eller lyfta den med en kraftmätare och tvingas gissa kvadratfunktioner för hastighetsökningen hos en fallande kropp, men det enda de minns är att de "hatade" fysik och matematik och att läraren hade dålig andedräkt.De felsta ser ingen skillnad mellan religion och forskning. Det är ju ändå gissningar och "rönen ändras hela tiden i alla fall".

Våra medier dominerar nu vårt känsloliv så totalt och har svar på de flesta frågorna att människor utan naturvetenskaplig bildning inte tycker det vara mödan värt att ta den tid och det engagemang som behövs för att själva finna svaren på de stora livsfrågorna. Det är givetvis lättare att leva i TV-världen och dataspelen än att själv försöka förstå det verkliga livets sammanhang. Vi har fått ett förflackat liv hos den stora allmänheten med en glättig yta men tomt därunder trots lång skolutbildning och ökad utbildning på högskola.

Tack för era kommentarer. Om er analys stämmer så är det mycket olyckligt. Hur kan vi vända på det hela, hur kan vi göra allmänhet, skolelever och universitetsstudenter mer medvetna om kunskapens fundament?Att försöka få kunskap om fenomen är något som alla människor ägnar sig åt, inte bara forskare, vare sig man vill eller inte. Men förhoppningsvis är forskare mer medvetna och systematiska i sitt försök att nå kunskap genom att använda vetenskapliga metoder. Där testas sannolikheten för bestämda utfall med experiment och kvantitativa undersökningar. Just därför kanske skolan borde försöka lära ut också hur ny kunskap uppnås, och inte bara förmedla världens ackumulerade kunskap. Men vem vet, kanske står det redan i läroplanen!

Orkar man inte ta reda på hur namnet "Wollter" stavas kanske man inte ska hysa så stort förakt för "gemene man".Såväl inlägget som kommentarerna förväxlar verkligheten med medias bild av verkligheten. Om ni tagit reda på det minsta om samhällsforskning så kunde ni få veta att människor överlag tvärtom är skarpt skeptiska till media. Vad de däremot är väldigt okritiska till(för okritiska enligt min mening) är vetenskaplig forskning.Patrik Hall

Patrik, jag har inget annat än respekt för Sven Wollter och gemene man. Däremot tror jag att det är bra om alla medborgare har en uppsättning grundläggande kunskapsteoretiska verktyg. Mitt inlägg handlar om att jag har mött en syn på vad forskning är som inte stämmer överrens med min egen syn. Du menar att gemene man är okritiska mot vetenskaplig forskning, men betyder det att de i så fall också har kunskap om de verktyg som den vetenskapliga forskningen använder?Att förhålla sig kritisk till media och vetenskaplig forskning kan vara något bra. Man ska inte lita på allt man läser! Samtidigt behöver man en grundläggande idé om vad som utgör underbyggnaden för ett vetenskapligt påstående. Risken är annars att man fastnar i skeptisism, att man ifrågasätter allting utan att ge ett konstruktivt alternativ. Det har funnits flera våger av skeptisism genom vetenskapshistorien, den senaste kanske inom postmodernismen, men en sådan hållning kan aldrig utöka vår kunskap om världen. Det går inte att bygga bilar eller rymdraketer med skepticism.

Jag tycker du använder uttrycket "vår kunskap om världen" lite för lättvindigt. Vilka är "vi"? Även "vi" forskare skaffar oss nog kunskap på rätt så olika sätt.Ett naturligt sätt att skaffa sig kunskap om världen är genom såväl observationer som sunt förnuft och skepticism. Stora filosofer som Spinoza och Hume hyllade skepticismen. Inom statsvetenskapen, där jag själv verkar, var Machiavellis skepsis banbrytande.Projektet att få alla människor skolade i ett vetenskapligt tänkande är utsiktslöst, och jag förstår heller inte vad det skulle vara bra för. Vad som är viktigt är att människor är förnuftigare i största allmänhet, åtminstone nuförtiden, än den bild som media återger.De konstruktiva innovationerna (du nämner bilar och rymdraketer - tycker kanske inte att de är några lysande exempel på vetenskapens gåva till mänskligheten) tror jag visst är skapade med ett mycket stort mått av skepsis, nämligen mot etablerat tänkande i det samhälle där de skapats. Vetenskapen är för övrigt bara en av flera olika krafter som bidragit till sådana skapelser.Patrik

Jag menar att alla människor får kunskap ("vår kunskap") om världen på ungefär samma sätt, oavsett bakgrund. Sedan kan metoderna för att nå och utvärdera ny kunskap vara olika raffinerad, och där har vetenskapen en rad verktyg. Men jag menar också att alla olika vetenskapliga dicipliner har ungefär samma kriterier på vad som är väl underbyggda teorier. Det törs jag påstå trots att jag inte kan någonting om statsvetenskap (Machiavelli har jag dock läst). I din kommentar anar jag en kritik mot vetenskapens möjligheter till att hitta nya "konstruktiva innovationer". Men just David Hume använde sig av en skeptisk lek för att komma tillbaka till verkligheten och betonade vikten av att undersöka världen. Jag menar att det är viktigt att förmedla den vetenskapliga metoden inom skolan. Det kan ge gemene man en möjlighet att skilja kvalitativt på olika utsagor i den offentliga debatten om, säg t ex växthuseffekten eller vikten av att vara restriktiv med antibiotika. Men eftersom du menar att det också finns andra instanser ("en av flera olika krafter") i samhället som kan bidra till "konstruktiva innovationer" kanske de har ett annat förhållningssätt till kunskap? Vilka är i så fall dessa "olka krafter", och på vilket sätt har de ett annat förhållande till kunskap om världen?

De krafter jag talar om är t.ex. kapital, sociala nätverk, politisk makt, företagsskapande, regelverk etc. Allt detta har förstås haft väldig betydelse för t.ex. bilen och rymdraketen. Vetenskap, eller rättare sagt den naturvetenskapliga metoden som du ju talar om, är bara en av dessa krafter. Givetvis är jag oerhört positiv till de landvinningar som den naturvetenskapliga metoden har skapat, främst förstås inom medicinen. Men det är också lätt att ställa vetenskapen i andra krafters tjänst, inte minst p g a de stora investeringar det handlar om (du nämnde rymdraketen och där är ju såväl de sovjetiska som amerikanska rymdprogrammen intressanta exempel). Mot bakgrund av sådana exempel reagerade jag mot den något naiva uppfattning som jag ansåg fanns i såväl ditt inlägg som i de andras svar angående att forskare med sin vetenskapliga skolning på något sätt skulle vara en bättre slags människor i jämförelse med "gemene man" med sitt sunda förnuft.Patrik

Då är vi överens. Jag menar absolut inte att forskare är bättre människor än andra. Däremot så anser jag att det finns metoder inom vetenskapen som hjälper oss alla att få kunskap om världen. Metoderna hjälper oss också att utvärdera olika påståenden och på så sätt undvika - så långt det är möjligt - ett subjektivt tyckande. Antagligen finns det något i det du kallar "sunt förnuft" som liknar vetenskapliga metoder. Om jag inte minns fel så var det i det sunda förnuftet som David Hume tog sitt avstamp mot en empirisk vetenskapsfilosofi. Sedan Humes 1700-tal har det skett stora förändringar inom att vetenskap och vetenskapsteori där metafysiska förklaringar sakta skalats bort till förmån för nya modeller av människan och världen, grundade i empiriska undersökningar och experiment. Nu är den pedagogiska frågan om allmänheten bara ska serveras resultaten av forskningen som en rad faktapåståenden, eller om det också ligger i forskarens pedagogiska och demokratiska uppgift att också förmedla vilket underlag som finns för dessa faktapåståenden? Visst, varje nytt resultat kan inte presenteras med ett fullständigt underlag, men en ökad kunskap om den vetenskapliga metoden mer generellt skulle kunna ge varje person en större möjlighet att själv väga olika påståenden mot varandra.

Lägg till kommentar