Annons

Parningsstrategier och gubbarnas makt

Författare: 

Publicerad

2010-06-08

Hur kan smalnäbbade simsnäppor, spanska syrsor och de märkliga fiskar som heter kantnålar utgöra en gemensam front mot en konservativ syn på könsroller? Jo, de är verklighetsbaserade exempel på att naturen ofta inte är så enkel som vi människor kan tro. De har också används för att motbevisa en generell princip som formulerades av Angus John Bateman 1948. De enkla förklaringarna till varför påfågelhanar har stora fjäderplymer, orrtuppar slåss så fjädrarna ryker och kronhjortarna brölar under brunsten verkar inte hålla måttet. Kanske måste evolutionsbiologer omvärdera de evolutionära orsakerna till de spektakulära uppvisningar i form, färg och beteende som finns i djurvärlden?

Flera mer eller mindre löst verklighetsförankrade principer formulerades av biologer runt mitten av 1900-talet. Med inspiration från fysiken ville biologerna hitta generella lagar för det levande livet. Det som biologerna arbetade fram var i vissa fall grova generaliseringar utifrån begränsade undersökningar. Därför är det vanligt att kalla generaliseringarna för ”principer” snarare än ”lagar” eller ”teorier” för att särskilja dem från välgrundade naturvetenskapliga teoribyggen som evolutionsteorin eller gravitationslagen. Tyvärr så grundades just Batemans princip på ett dåligt genomfört experiment. Det var nog snarare dåtidens syn på könsroller som genomsyrade hans generella princip om naturen än verklighetsförankrade undersökningar. Än idag händer det att Batemans princip presenteras som en väl underbyggd sanning på kurser i biologi.

Det hela började med att Bateman korsade bananflugor. Utifrån resultaten av hans undersökning drog han den generella slutsatsen att honors förmåga att få avkomma är mer begränsad än hanars. Bateman resonerade att honorna begränsades av äggproduktion eller hos däggdjur av näring som behövs under graviditeten och senare mjölkproduktion. Han menade att hanar inte var begränsade av sin möjlighet av att producera spermier, utan att det istället var antalet partners som avgjorde hur mycket avkomma de skulle komma att få. Det ledde honom till att påstå att honor borde vara evolutionärt gynnade av att vara noggranna i sitt val av partner(s), medan hanar istället borde para sig med så många honor som möjligt. Det låter ju ganska rimligt, eller hur? Men Batemans princip anses inte längre vara tillräckligt generell för att användas som förklaringsmodell i modern evolutionsbiologi.

Det finns djur i Sverige som går helt emot Batemans generella slutsats. Ett exempel är en grupp fiskar som kallas kantnålar. Under många år har forskare från Uppsala universitet studerat deras spännande lösningar på livets utmaningar. Hos kantnålarna är det hanarna som blir gravida. Hos många arter har hanarna en speciell yngelficka på hanens buk. Graviditeten kan kräva så mycket energi av hanen att han inte kan hålla tempo med honorna. Därför kan tillgången på hanar bli begränsande för honorna, som ibland konkurrerar om de hanar som finns lediga. Det går stick i stäv med Batemans slutsatser.

Det är inte bara fiskar som ställer Bateman på ända. Just nu passerar en spännande fågel norrut genom Sverige. Den smalnäbbade simsnäppan vill inte heller räta in sig i de traditionella könsrollernas led. Honan är något mer färgstark än hanen. Det är en ledtråd till det spännande faktum att det är hanen som ruvar äggen och tar hand om de nykläckta kycklingarna, medan det är honan som står för uppvaktningen.

Om det nu är så som Bateman tänkte sig, att varje honlig könscell (ägg) kräver mer resurser än de hanliga (spermie), varför har då kantnålar och simsnäppor ett ”omvänt” beteende? Är det inte så enkelt att antalet barn som honorna får är begränsat av resurser, medan hanarna är begränsade av hur många honor de parar sig med? Kan det vara så att de biologer som undersökt djurs beteende har format sina slutsatser allt för mycket av de könsmönster som den västerländska kulturen stått för och allt för lite av djurens egentliga beteende? Något som tyder på det är resultatet från en ny fältstudie på syrsor.

Det har dragits många slutsatser från experiment med insekter på labb. Tom Tregenza från Exeter universitet i England bestämde sig för att se om de resultat de fått från undersökningar av syrsor parningsvanor på labb kunde upprepas i naturliga populationer. Som du förstår går deras resultat emot Batemans princip.

Tregenza och hans forskargrupp satte upp 64 rörelsekänsliga infraröda kameror nära syrsornas bohålor. Med parningsscener på film och DNA från de olika syrsorna kunde forskarna senare rekonstruera vem som var mamma eller pappa till ungarna. De fann att honorna och hanarna parade sig ungefär lika många gånger, vilket går emot Batemans påståenden. De honliga syrsorna behöver egentligen bara para sig en gång eftersom de kan spara sperma, men trots det pekade resultaten på att ju fler gånger honorna parade sig, desto mer avkomma fick de.

Resultaten från fältundersökningen av syrsor visar att det inte bara är hos några spektakulära undantag, som kantnåla och simsnäppor, som Batemans princip verkar vara felaktig. Det verkar i stället vara själva grundantagandet som är felaktigt, att det skulle vara skillnader mellan könen i resursåtgången för tillverkningen av könsceller som skulle styra skillnader i parningsstrategier.

Det är alltid spännande att se när gamla sanningar faller. Själv tycker jag det är extra roligt att se hur viktigt det är att biologer undersöker organismer i sin naturliga miljö. Dessutom har jag själv en bakgrund som växtekolog och bland växterna är det väldigt vanligt att antalet avkomma (frö) är begränsat av mängden pollen (hanliga könsceller) som når pistillen. Eftersom växter och djur i grunden har samma evolutionära förutsättningar för att få avkomma har jag alltid haft svårt för generaliseringar som bara gäller för djur. Därför ler jag lätt inombords när jag ser Batemans princip falla sönder och väntar med spänning på det teoribygge som kommer att ta dess plats. Om det nu inte är skillnaden i resursåtgång mellan ägg och spermier som är den evolutionära motorn bakom skillnader i parningsbeteende hos honor och hanar – vad är det då?

Kommentera:

2

Dela artikeln:

Kommentarer

Av beskrivningen att döma så fungerar Batemans princip fortfarande för däggdjur. Vore det inte då mer "vetenskapligt" att inskränka principen till att säga så?

Vad jag fått lära mig om principen är att eftersom däggdjurshonor investerar lång tid (stor procent av förväntad livstid) förutom energi i sin avkomma så har de större skäl att vara noggranna med valet av fader än hanar som, med Magnus Ugglas ord bara spenderar fyra sekunder.

Vad det gäller syrsorna i naturlig miljö är det väl inte så långsökt att tänka sig att det kan vara lämpligt med en diversifierad kull avkomma med rejäl spridning mellan fäderna. Speciellt om det är svårt för honan att bedöma hanens lämplighet som far.

Själv så hoppas jag verkligen att jag spenderat/spenderar mer tid än fyra sekunder med mina barn och jag är ett däggdjur. Försäkringskassan har bättre koll på den exakta tiden. Däremot så är jag inte så mycket expert på området att jag kan levandegöra olika parningsstrategier med levande exempel. Jag har därför bett en bekant svara på ditt påstående. Det kommer inom kort.

Lägg till kommentar