Annons

Ett slags rasism

Författare: 

Publicerad

2013-10-08

Nyligen rapporterades att en flicka i Malmö hade tvångsomhändertagits från sin familj för att slippa bli skickad till Irak för oskuldstest. Det var en glädjande nyhet, för alltför ofta är de sociala myndigheterna rädda för att ingripa i sådana fall på grund av risken att bli kallade rasister.

Men när är man egentligen rasist (om vi nu godtar det utvidgade rasismbegrepp som blivit vanligt på sista tiden)? Är det när man kritiserar ett kollektiv som förtrycker sina individer? Eller är det när man vägrar ta ställning för individer som förtrycks av sitt eget kollektiv? Jag anser att det är det senare. Det är individer som har rättigheter och behöver skydd. Kollektiv bör inte kunna hävda någon rätt att inte bli kritiserade. Det vore ett långt kliv tillbaka i utvecklingen om till exempel maffian skulle åtnjuta en frihet att inte bli kritiserad.

Ett stort framsteg i mänsklighetens historia var när individer fick rätt att bli betraktade och behandlade som just individer, oavsett sina blodsband. Detta är skillnaden mellan å ena sidan ett stamsamhälle, där man måste ha släktband eller andra kontakter för att överleva, och å andra sidan ett generellt välfärdssamhälle där individen inte ses som familjens och släktens ägodel.

I Sverige lyckades man under 1900-talet kämpa sig fram till ett liv, där familjen blev alltmer onödig. Att skilsmässorna och singelhushållen har ökat så mycket beror bland annat på att även kvinnor numera kan försörja sig själva och inte behöver leva tillsammans med någon annan. Det är en positiv utveckling.

Svenskar betraktar för det mesta andra svenskar som individer, inte som delar av en stam, släkt eller familj (även om det finns politiska partier som åter vill ge de biologiska kollektiven mer makt). Men när det gäller de andra, de icke infödda svenskarna, har många en benägenhet att se dem som grupper, inte som individer. Denna inställning är kamouflerad till respekt för de andras kultur. Den kommer många gånger på kollisionskurs med respekt för den individ som inte har valt kulturen i fråga utan bara fötts in i den.

De som i Sverige har vågat ta debatten och kritisera de kollektiv som förtrycker sina medlemmar är ofta invandrade flickor och kvinnor. En socionom med ett turkiskt efternamn, en jurist från Libanon, en debattör från Kurdistan är typiska för de kvinnor som tar kampen mot stamsamhället, för moderniteten. Något stöd från organiserade svenska feminister får de inte. Dessa säger att inte kan VI lägga oss i hur DE lever; det måste de själva få bestämma. Jämför detta med hur svenskarna förhöll sig till apartheidkulturen i Sydafrika! Inte lät man den vara i fred med hänvisning till att det fick sydafrikanerna bestämma själva. I det fallet talade man om solidaritet med de förtryckta. Men solidaritet kan tydligen vara väldigt selektiv, och i det postmoderna samhället får varje grupp reda sig själv.

I sin bok Heder och samvete: En bok om hederskultur i Sverige skriver Eduardo Grutzky och Lars Åberg att det är två faktorer som präglar hederstänkandet. Dels gäller det att samhället eller gruppen inte har haft kontakt med och påverkats av upplysningsidéerna, dels att det inte existerar något offentligt finansierat välfärdssystem.

Människan är i viss utsträckning en gruppvarelse, och evolutionen har gynnat dem som har kunnat hålla ihop i sin egen grupp, i konkurrens med andra grupper. Dessa grupper har nästan undantagslöst styrts patriarkaliskt, och kvinnor och barn har setts som ägodelar som man kan göra vad man vill med. Att det fortfarande kan vara så vittnade en rättstolk i arabiska om i en radiointervju nyligen. Han sa att för honom som tolk gällde det inte bara att översätta orden utan att översätta hela rättssystemet. Det går inte att tala om ett brott som grov kvinnofridskränkning, till exempel, för det är inte ett begrepp som de tilltalade kan förstå i en kultur där en man äger sin fru och sina barn.

Varför har det blivit en sådan vurm för kulturer på senare år? Varför har många som vill se sig själva som progressiva övergett sitt tidigare ideal om färgblindhet i fråga om människors hudfärg och plötsligt börjat fästa vikt vid vilken undergrupp av mänskligheten någon tillhör? Varför har den normativa kulturrelativismen vunnit mark? Är det verkligen så att alla kulturer har visat sig vara lika bra?

Ett test på om en kultur är bättre än en annan skulle förslagsvis vara att titta på vilka länder människor söker sig till, vilka kulturer de väljer om de får möjlighet att välja. Och då kan man se att folk inte flyr i någon större utsträckning från modernitetens kulturer till stamsamhällen.

Kultur, detta amorfa begrepp, är naturligtvis inte något gott i sig. Den indiske antropologen Veena Das säger att ”kultur är ett sätt att fördela smärta ojämlikt i en befolkning”, och den brittisk-indiske professorn Bhiknu Parekh påpekar att respekt för människor inte nödvändigtvis innebär att man måste respektera deras kultur, för kulturen kanske inte visar någon respekt för människan.

I Norge har man varit lika rädd för rasismanklagelser som man är i Sverige. Därför är det även där mest kvinnor från utomeuropeiska länder som har framfört kritik mot de kulturer de kommer ifrån – trots den risk de löper genom att träda fram som kritiker. I Unni Wikans bok En fråga om heder citeras en kurdisk-norsk författare som gör sig till tolk för en tonårig invandrarflicka:

I ett land som skryter över att kvinnorna frigjorts är det min far och mor och mina äldre bröder som tar ansvar för min framtid. Inte jag … De säger: hon ska gå på korankurs. Och ni stödjer dem. De säger: hon ska gå på sykurs. Och ni stödjer dem. De säger: hon ska gå med slöja. Och ni stödjer dem. De säger: hon ska inte gå hand i hand med norska pojkar på skolgården. Och ni instämmer, av fruktan för att bli kallade rasister. Ni frågade aldrig mig … I ett land som berömmer sig av att vara modernt och civiliserat har ni gjort mig till fånge i medeltidens mörker.

Om vi behandlar ungdomar, som tillhör ett för oss främmande kollektiv, på ett sätt som vi aldrig skulle behandla svenska – eller norska – ungdomar, så demonstrerar vi en främlingsfientlighet, ja kanske till och med ett slags rasism.

Kommentera:

29

Dela artikeln:

Kommentarer

Det bästa jag har läst om kritiken på just kulturrelativismen i frågan. Bravo.

Det var ord och inga visor!
Och huvudet på spiken då det gäller problemformulering. Den typ av problemformulering, som vi inte får ge enfrågepartier ensamrätt på! Denna typ av invandringskritik är så gott som alla partier vettskrämda för.
Låt mig ge min vidgning av frågan: Har kurder, finländare, somalier och bosnier kommit till Sverige för att (primärt) bli bofasta svenskar? Lever deras dröm om ett återvändande ännu? Vill de få hit släktingar eller bli återförenade med släkten i ett fredligare eller mer välmående hemland? Har de en religion, som de antingen får modifiera eller överge, eftersom den strider mot svensk lag? Kan de som HBTQ-personer inte alls drömma om ett återvändande? Pekas däremot människor ut som påverkade av kontra-upplysningen, blir de automatiskt klassade som odemokratiska, och deras barn som - ja vad? Obildbara eftersom de absolut ska förneka utvecklingen enligt Darwin t ex.
Rasism med modernt språkbruk har inte ett dugg med biologiska raser att göra. Främlingsfientlighet, invandringskritik, islamofobi och "Fästningen Europa" är mer adekvata begrepp att diskutera/kritisera. Kvinnors rätt till likabehandling i utbildning och yrkesval måste nog tas på största allvar, men hur övertygar "samhället" det familjeöverhuvud, som tänker sig ett återvändande, om detta?

rubriken En högst personlig åsikt:_
Det är en skam att det svenska samhället inte kan garantera tryggheten för invandrade flickor och kvinnor! Hellre vurmar man för imamer och andra män av hög rang. Detta är inte bara rasism utan även uttryck för det jag kallar "karltokighet". "Karltokighet" genomsyrar de flesta sammanhang så därför backar nu t o m de feministiska organisationerna hela utvecklingen 100 år tillbaks i tiden i sin strävan efter att få manlig bekräftelse

Man måste ställa sig frågan om de som kallar sig antirasister någonsin ens varit det. Vänstern - och de här människorna är oftast det - har ju en lång historia av att knäböja inför diverse förtryckare, bara dessa torgfört sig på s.a.s. rätt sätt. Partiets politbyrå eller imamer, det kvittar för dem.

Dagens svenska antirasism har helt enkelt stulit ett positivt laddat ord, precis som de tidgare stal ord som t.ex. fred. Sedan har de försett ordet med en för andra människor vilt främmande innebörd.

Slutade läsa efter påståendet att man inte gör saker åt problem för att man är rädd för att anklagas för rasism. Det är den största och mest korkade myt vi har i detta land. Sanningen är enklare, folk bryr sig inte om invandrare, hedersförtryck är inte intressant eftersom det bara drabbar "dem". Vem fan bryr sig om någon säger att man är rasist? Skulle du bli ledsen i ögat då? Alla som någonsin yttrat en åsikt har blivit kallad för Nazist, Rasist, Kommunist, Kulturrelativist, Mångkulturalist, Islamistkramare, Sionistlakej, osv. Tankefiguren att detta skulle få folk att sluta yttra sig är så naiv och korkad att jag inte vet hur du ens för ett ögonblick kan låtsas att du själv tror på den.

Det är väl ingen korkad myt? Eftersom kritik av grupper eller kollektivs agerande ofta framställs som rasism av den grupp som kritiseras, oavsett hur väl underbyggda argument kritikern presenterar. Tyvärr vet allt för många att om man använder tillräckligt hårda kraftuttryck kommer inga våga fortsätta kritisera den aktuella företeelsen. Ofta tillskrivs kritikern ett visst tankesätt eller en uppfattning som inte stämmer, vilket kanske inte är så upplyftande på ett rent personligt plan, förutom detta glöms sakfrågan ofta bort eller drunknar bort i rasismdebatten. Detta kan i värsta fall leda till att kritiken tigs ihjäl av andra som är rädda att bli uthängda eller bojkottade, eftersom de om de stödjer eller publicerar kritikern blir förknippade med att vara rasister.

Det finns väl många som bryr sig om andra människor eller är intresserade av och försöker bistå individers rättigheter oavsett var de bor, kommer ifrån, eller flyttar till.

Du skrev "Det är väl ingen korkad myt?" därefter snackade du bara runt det, kom inte med några belägg och besvarade inte det grundläggande påståendet. Påståendet är och förblir trams.

Birgitta Forsman, finns det någon evidens bakom ditt påstående att sociala myndigheter inte vågar ingripa vid hedersrelaterade förtryck pga rädsla att bli kallade rasister, eller är detta ett påstående utan grund?

Ja, det finns rätt mycket evidens. Läs t.ex. de böcker jag nämner, och se t.ex. Oscar Hedins dokumentärfilm Sämre än djur! 

Så du tror att man inte kan framföra en åsikt utan att några först forskat och provat forskningen mot varandra på några universitet i världen? Demokrati betyder att du har rätt att uttrycka vad du tycker utan att det skall nedvärderas som varande ett påstående utan grund. Läs på i ämnet!

Lägg till kommentar