Annons

Folkmordets laga kraft - exemplet Norge

Författare: 

Publicerad

2015-03-15

Om en dryg månad, den 24 april, är det hundra år sedan folkmordet på armenierna och flera andra kristna kategorier i det döende osmanska riket inleddes. En miljon kristna armenier mördades under det pågående första världskriget i en förintelseprocess initierad av ungturkarna och deras styrande politiska parti, Kommittén för enhet och framsteg, då förvandlad till en militärdiktatur. Minnesdagen ställer till problem för många regeringar. Det europeiska parlamentet har föreslagit att folkmordet skall erkännas som ett sådant av alla EU-stater. I många av dem, till exempel Sverige, finns det dessutom ett riksdagsbeslut på erkännande. Men Turkiet, det osmanska rikets efterföljar- och arvtagarstat, har sedan många decennier lagt stora resurser på att förneka att ett folkmord på de kristna minoriteterna ägde rum. EU-stater som bestämmer sig för att ordna officiella minnesceremonier den 24 april får därför räkna med ilskna reaktioner och kanske även konkreta politiska protester från Turkiet, en viktig partner i det konfliktladdade Mellanöstern, Natomedlem och en traditionell eurasiatisk vän av ett ”västligt” samhälle. Vad göra? En lösning är förstås att låta bli att minnas aprildagen för hundra år sedan, då hundratals ledande armenier fördes ut ur den armeniska milleten i Konstantinopel för att mördas. Mycket tyder på att detta kommer att bli den officiella svenska (icke-)reaktionen. Men det uteblivna minnet behöver rättfärdigas. I Norge har man, enligt Verdens gang den 14 mars, löst problemet med följande officiella uttalande:      

«Norske myndigheter har ikke tatt stilling til om hendelsene oppfyller dagens kriterier for å bli klassifisert som folkemord. Fortolkningen av disse tragiske hendelsene bør heller overlates til historikerne enn til politikerne. Begrepet folkemord er nedfelt i FNs folkemordskonvensjon av 1948. Det er prinsipielt problematisk å anvende begrepet om hendelser som fant sted før konvensjonen ble vedtatt.»

Tänk om man, när man skriver historia, bara fick använda de ord och begrepp som existerade då historien i fråga ägde rum? Tänk om man inte alls fick dra nytta av den efterklokhet som är själva poängen när man ”översätter” en förgången tids händelser till vår tids historia? Detta hindrar inte att man skall göra historien och dess aktörer rättvisa genom att också bedöma dem efter samtidens villkor, men om vi inte får ställa vår tids frågor till historien, med eftervärldens begrepp, vore historien intet. Hur många tror att första världskriget kallades första världskriget under åren 1914–1918? Har första världskriget då inte ägt rum? Det är kanske en bra lösning, för då hade inte heller folkmordet på armenierna och övriga kristna ägt rum, eftersom det i hög grad drevs fram av det krigskaos som Osmanska riket upplevde.  Och: hur skall man kunna kalla förintelsen av Europas judar vid sitt rätta namn om detta namn inte ägde laga historisk kraft under andra världskriget?

Låt oss hoppas att uttalandet bara blir en Norgehistoria. 

Kommentera:

2

Dela artikeln:

Kommentarer

Många exempel från före 1948 finns.
Från Afrika, där européer hämtade slavar, av vilka många inte överlevde ens transporten; från Amerika där urbefolkningen näst intill utrotades i norr och helt utplånades på t ex Kuba; från Australien där aboriginerna först på senare tid fått någon slags 'ursäkt' från regeringen. Norge kan möjligen känna det obehagligt att stämpla NATO-kollegan Turkiet som folkmordsansvariga.
I Sverige finns armenier som man kan hoppas högtidlighåller minnet.

Med en sådan motivering undrar jag om Norge erkänner folkmordet i andra världskriget på judarna & romerna.

Lägg till kommentar