Annons

Nyligen läste jag om en diktantologi från 1957. Den heter Den mörke brodern: Negerlyrik i urval av Artur Lundkvist och är utgiven i FIB:s lyrikklubb.

Det är intressant att läsa dessa manliga poeter från Karibien, Brasilien och Afrika, som själva kallar sig negrer, nu när ”neger” har blivit ett fult ord som inte får användas. Yngre människor i Sverige tycks tro att ”neger” alltid har varit ett pejorativt ord, men då har de inte hört Martin Luther King som alltid talade om den grupp han själv tillhörde som ”negroes”.

Fenomenet att betrakta vissa substantiv som fula hänger väl ihop med att det de betecknar anses fult eller skamligt. Det skulle i så fall vara fult att vara neger. Detta måste då döljas, liksom psykiskt sjuka människor måste döljas genom ändringar av namnen på deras sjukhus: hospital, sinnessjukhus, mentalsjukhus, psykiatrisk klinik. Halveringstiden på ord är kort, så namnbytena behöver ske ofta om de ska få önskad effekt.

Det är inte lätt för språkvårdare att hänga med. I elfte upplagan av Svenska Akademiens Ordlista (1986) anges ”neger” utan kommentar. I tolfte upplagan (1998) anges ordet med kommentaren ”något nedsättande”. I trettonde upplagan (2006) förklaras ”neger” som ”person med mörk hy och afrikanskt ursprung”, åtföljt av kommentaren ”kan uppfattas som nedsättande”.

Språkvårdaren Catharina Grünbaum beklagar i sin bok Språkbladet att det inte finns någon bra synonym att ersätta ”neger” med. Hon skriver: ”Hela frågan om hur man benämner människor med olika hudfärg är dessvärre infekterad av gammalt förtryck och ny politisk korrekthet. Det finns ingen neutral uppsättning ord för att tala om folk med mörk hudfärg som inte kan föras till gruppen svarta, men det skulle behövas. Ibland skriver vi om folk just på grund av deras hudfärg – för att de särbehandlats på ett eller annat sätt.”

Det blir lite lustigt när man säger att personer som president Obama eller förre utrikesministern i USA Colin Powell är ”svarta”. Ett fördomsfritt sinne måste ju se att deras hudfärg är långt ifrån svart. Utvisningen av n-ordet, som man säger i USA, har lett till en mängd krumbukter. Man talar om ”afro-amerikaner”, senare omdöpt till ”african-american” i USA, men detta har också sina begränsningar. Grünbaum berättar en anekdot om Desmond Tutu, som en gång fick frågan hur det kändes att som african-american ta emot Nobels fredspris. ”Jag är inte amerikan”, svarade Tutu.

En annan beteckning som används ibland är ”icke-vit”, men det antyder att det normala är att vara vit, så det är inte heller så bra.

Man kan fråga sig varför vi måste prata om vilken hudfärg eller andra kroppsliga kännetecken som människor av olika ursprung har. Är det inte bättre att diskret tiga om detta. Nej, åtminstone inte alltid. Utöver det skäl som Grünbaum anger – att vi skriver om dem som blir illa behandlade på grund av dessa kännetecken – kan jag se två anledningar: De som kämpar för en viss grupps rättigheter, som exempelvis Martin Luther King gjorde, måste kunna kalla sin grupp för något. King kallade dem ”negrer”. Det finns också ett medicinskt skäl att beakta skillnader mellan raser (ja, jag vet att även detta är ett fult ord, men det behövs, för det finns ännu ingen bra synonym). Människor av olika ursprung har olika känslighet för sjukdomar – och för läkemedel. Tar man inte hänsyn till det, kan de känsligaste råka illa ut.

I Artur Lundkvists diktantologi handlar mycket om förtryck, men det finns också en del stolthet över att vara neger. Och ordet ”neger” är det ingen som väjer för. ”Neger, o neger!” heter en dikt av Jorge de Lima. Om han inte fick använda ”neger”, vad skulle dikten heta då? En dikt av Regino Pedroso börjar: ”Neger, svarte broder, du finns i mig: tala!” Även orden ”negress” och ”mulatt” förekommer ganska flitigt.

Ingen kan rimligen tro att Artur Lundkvist, som gjorde så mycket för att översätta och introducera författare från andra världsdelar, var rasist i ordets egentliga bemärkelse. Ingen kan heller tro att de mörkhyade författarna själva var rasister för att de använde ordet ”neger”. De tyckte säkert inte att det var något fel på att vara neger. Det som var fel var väl hur icke-negrer uppfattade och behandlade dem. Men hjälper det verkligen att bannlysa ett ord för att få stopp på det?

Om ”Den mörke brodern” skulle ges ut i dag, så undrar jag hur språket i den skulle låta. På politiskt korrekt svenska skulle nog boken förlora sin ’själ’. Och om den befintliga översättningen gallras ut från biblioteken, går vi miste om värdefull litteratur.

Kommentera:

6

Dela artikeln:

Kommentarer

Utvisningen av ordet neger innebär att vi låter personer som inte kan svenska, eller ens något skandinaviskt språk, bestämma hur ett ord som används i svenskan skall tolkas och användas eller inte användas. Vilket ord i svenskan blir utvisat nästa gång?

Det handlar inte om att utvisa ett ord, det skulle aldrig fungera då "fula ord" alltid kommer finnas i språk oavsett hur dem låter. Det handlar om att välja själv, i respekt och förståelse av andra. Att det skulle vara brist på ord för att definera raser förstår jag inte heller då man antingen kallas efter det land man kommer ifrån eller som svart, vit alternativt brun. Varför känns det så viktigt att kunna referera svarta som negrar när ordet neger har en histoira bakom sig med förtryck, rasism och slaveri? Det är precis som argumentet "neger är precis samma sak som att du skulle kalla mig vitlök", vilket är ett idiotiskt argument för sen när har ordet "viklök" eller liknande ord samma historiska tyngd?

När det kommer till författare så som använder sig av neger, exempelvis författaraen till böckerna tintin, måste man ju förstå tillhörde dagens vardag - svarta var negrar och hade inte lika rättigheter som de vita vilket var förstått utan förklaring. Att inte kalla dem för negrar skulle varit underligt och anser inte heller att vi bör ta bort litteratur då det är ett sätt att förvränga historien.

Men idag är vi förbi den tiden Sverige, iallafall vad jag vill hoppas... Idag är rättigheterna för svarta inte ett lika stort problem och att definera någon som neger bör vi i samma veva som förtryckelsen, lämnat bakom oss.

På engelska är definitionen av neger: 'Something or someone that is unable to learn, cooperate, or function correctly'.

Inser ni inte att det är den definitionen som många tar åt sig av? Jag är lika mycket vit som jag är svart och tar åt mig varje gång någon kallar mig neger. Om någon kallar mig svart, vit eller brun spelar ingen roll men jag förstår inte varför denne insisterar att referera en som "en" neger, när den som säger ordet är medveten om dess betydelse och förhoppningsvis har ett ordföråd av någolunda bra standard.

Man kan inte kontrollera det någon vill säga och att alla kanske inte tar åt sig av ordet på samma sätt som jag, det är jag medveten om. Och att försöka ändra ordet neger är lönlöst, det kommer alltid finnas där. Men man har ett val i form av respekt och allmänbilning att man kanske ska tänka sig för innan man gör ett uttalande.

Problemet med "svart" är att det är ett adjektiv medan "neger" är ett substantiv och mer praktiskt. Övergången till en mindre kränkande term hade nog gått lättare om man bytte till ett substantiv. Tyvärr saknas det ett substantiv för vita personer också.

Den betydelse du hittat i något engelskt verk har bankats in i svenskan. Numera så grundligt att man bara kan acceptera faktum. (Jag använder inte ordet längre.) Men det är ett problem. Det är inte den ursprungliga betydelsen i svenska språket. Förståelsen av gamla texter, som skrevs innan den nya betydelse bankades in, försvåras. Principiellt tycker jag, trots vad du säger, att betydelsen av ord i ett språk skall definieras av de som har språket som sitt modersmål.

"Och så en negerboll, tack", säger den äldre kvinnan i kön framför mig på pressbyrån.
"De heter inte så! Det är kränkande att säga så!" svarar den unga kassörskan till den äldre kvinnan som uppenbart tar illa vid sig.

Detta utspelade sig i pressbyrån på södrastation för något år sedan.
Jag står en person bakom i kön och funderar på vilka som blir kränkta. Jag blir det inte. Jag förstår att den äldre kvinnan inte säger detta med någon rasistisk underton eller dold propaganda. Hon vill ha en godsak och hon kallar det den alltid har kallats. Istället blir hon utställd av en ung tjej med dreds, som ser ut som hon inte duschat på flera månader och som med näsan i vädret proklamerar för den äldre kvinnan att "någon kan bli kränkt".
Jag följer kvinnan med blicken när hon lämnar pressbyrån, med huvudet sänkt, tidningen under armen och utan sin "negerboll". Jag undrar på vilket sätt en yngre generation har tappat all respekt för sina äldre och beter sig så oerhört kränkande mot dem. När jag kommer till kassan så tittar tjejen med dreds mot den äldre kvinnan, (det var tydligt att jag följt händelsen.) så säger hon till mig, "Sånna där va".
"Ja", minns jag att jag svarade "Sånna där..." Jag har aldrig gått tillbaka till pressbyrån efetr det.

Ord förändras vare sig vi vill det eller inte beroende på samhällsförändingar och att säga att vi ska behålla ord vars innebörd förvsann för 30 år sedan fungerar inte riktigt. De flesta gamla ord brukar dö ut, inte ändras men i detta fall så har det gjort det och förstår inte varför en del envisas med att använda det trots att det blivit nedsättande ord för många.
Jag talar inte om att använda ordet neger till en bakelse, det gör varje person bäst de vill. En gammal människa som är uppvuxen med det ordet ska inte få en utskällning för att hon använder det till ett bakverk, det tycker jag är fel. Men talar vi om att använda det till människor så tror man medvetet eller undermedvetet att man är bättre än svarta då man använder sig av ett ord som indikterar ett förlutet av förtryck och rasism.

Lägg till kommentar