Annons

Fysik i långa banor, del 1

Författare: 

Publicerad

2017-02-17

Just hemkommen från en veckas vakt av barnbarn och hundar hos dottern i Luxemburg hittar jag i posten inte mindre än fyra fysikförsändelser: CERNCOURIER nummer 1, Physik Journal (både januari och februari) och KOSMOS 2016. En första genombläddring tyder på att det finns mycket intressant att läsa!

Låt mig börja med nyheten att man lyckats mäta upp en atomär övergång i det supertunga grundämnet nobelium (PJ januari). Kring detta, vars atomnummer är 102, uppstod en kontrovers i slutet av 1950-talet när forskare vid Nobelinstitutet för fysik i Stockholm uppgav sig ha framställt det. Tyvärr visade sig detta vara felaktigt och idag anses det vara upptäckt i Berkeley 1958 (men har fått behålla nobelnamnet). Halveringstiderna för de olika isotoperna varierar från några sekunder upp till en minut och det gäller att inte vila på hanen när man vill mäta upp en atomär övergång. Detta lyckades en grupp vid GSI i Darmstadt med genom att beskjuta ett blytarget med kalciumprojektiler, separera ut de 102-produkter som flög ut och stoppa och neutralisera dem i en tät argongas. Man lyckades producera cirka 4 atomer per sekund och dessa exciterades och joniserades med två lasrar (resonant laserspektroskopi) innan de samlades upp och identifierades genom sitt alfasönderfall. De uppmätta värdena utgör värdefulla test av stora relativistiska mångpartikelberäkningar, vilket gör att kanske inte alla instämmer i Nationalencyklopedin 1994, där det sägs att nobelium saknar praktisk användning!

Att lasertekniken är fenomenalt användbar framgår också av nyheten att man vid CERN lyckats mäta en atomär övergång i antiväte (PJ februari). De antiprotoner vid vilka positronerna är bundna framställdes genom att låta högenergetiska protoner krocka med ett metalltarget. Snabba antiprotoner som bildas bromsades upp och fångades i en jonfälla, där de neutraliserades med positroner från radioaktivt natrium. Antiväteatomerna samlades i en neutralfälla, där de exciterades och joniserades på samma sätt som ovan och räknades genom sin annihilation vid apparatens vägg. Typiskt arbetade man med cirka 14 atomer åt gången. De första resultaten visar ingen skillnad på den uppmätta övergången i väte jämfört med den i antiväte, vilket överensstämmer med de symmetrirelationer som anses grundläggande i kvantfysiken.

Alla tre publikationerna har artiklar om gravitationsvågor. Till dessa återkommer jag, men låt mig sluta med den gamla frågan: Kommer antivätet att dras mot jordens medelpunkt eller sticka iväg uppåt? 

Kommentera:

Dela artikeln:

Lägg till kommentar