Annons

Granskning av religionsböcker bör inte vara religionsfientlig

Författare: 

Publicerad

2014-04-09

Professor Svante Brandänge har granskat elva läroböcker i religionskunskap och kommenterar resultaten av sin granskning i en artikel i F&F 4/2014. Hans artikel ger ett religionsfientligt intryck som inte gagnar undervisningen i vare sig naturvetenskap eller religionskunskap. Jag har inte själv läst de böcker han refererar till, och kan inte yttra mig om deras kvalitet. Jag delar hans åsikt att skolans läromedel bör vara av bästa kvalitet och nog inte alltid är det. Det är också viktigt att de är objektiva och inte präglas av författarens religiösa inställning, åtminstone inte utan att denna klart redovisas. Jag håller med Svante Brandänge om att man inte, som det ibland kan förefalla av massmedia, ska låtsas som om alla vetenskapliga utsagor är lika väl/illa underbyggda, och att det därför inte spelar någon roll vilken åsikt man har, t.ex. om klimatförändringen. Men man ska ha klart för sig att den vetenskapliga världsbilden, även om den är både värdefull och användbar, är en modell av verkligheten, inte verkligheten själv. Några hållbara naturvetenskapliga invändningar mot religion, som Brandänge efterlyser, finns det väl inte, kanske mot en del tolkningar av Bibeln, som inte förstår allegorierna. Brandänge tycks i stort sett ansluta sig till Richard Dawkins syn på vetenskap och religion, som förefaller mig ytterst naiv, även om jag beundrar Dawkins för mycket han skrivit, för hans fascination inför universum, och också för den frenesi med vilken han missionerar om sin tro. Jag tror att en lämplig utgångspunkt för diskussionen om förhållandet mellan naturvetenskap och religion är Platons för sin tid otroligt framsynta grott-liknelse i Staten. Kanske mellanstadieeleverna inte är mogna för någon djupare diskussion, men sedan de fått någon kunskap om evolutionsläran så bör man kunna diskutera begränsningen av vetenskapens möjligheter att ge oss fullständig kunskap om världen. Kunna i någon mån förklara vad det är för faktorer som under evolutionen format vår hjärna med de begränsningar i fattningsförmåga den är behäftad med, och vad vår kunskap om världen omkring oss ytterst vilar på. Jag tror inte att alla elever har förutsättningar för någon djupare filosofisk analys, men det är viktigt att dels ingjuta en känsla av ödmjukhet beträffande vad vi kan veta, dels en tolerans för olika religiösa uppfattningar. Det är inte bara en ”dawkinsk” inställning jag opponerar mot, det är inte bara han och hans likasinnade jag tycker är naiva. Jag har för någon tid sen i Svensk Kyrkotidning gått i svaromål mot en svensk biskop som anser att man snart ska kunna vetenskapligt bevisa Guds existens. Det är lika befängt. Redan Jesus själv sa till dem som trodde att Guds rike bokstavligen är i himlen över dem eller någonstans bortom horisonten: Guds rike är inom er! En av mina goda vänner har åsikten att man inte ska tänka själv, utan acceptera den bibeltolkning som ens kyrka ger. Jag delar inte denna åsikt, och ett par av mina allra bästa vänner säger att de är är ateister, men vi kan ändå vara vänner. I mitt barndomshem hade mina föräldrar olika religiösa åsikter, och jag hörde ibland på deras diskussioner, men kände aldrig något tvång till någon religiös tro utom den som kommer inifrån. Så tycker jag att det ska vara i ett civiliserat samhälle.

Kommentera:

14

Dela artikeln:

Kommentarer

Richard Dawkins har ingen tro, han är ateist.

Ateism är tron att det inte finns någon gud. Det finns visserligen olika typer av tro - kognitiv, fiduciell och testimoniell. Jag kan möjligen hålla med om att ateism inte är tro i fiduciell mening (dvs. förtroende/tillit), men det är definitivt att klassas som tro i kognitiv och testimoniell betydelse av ordet.

Om vi låter B stå för tror (i meningen för-sant-håller, "believes"), - för icke och p för satsen "det finns en gud", så är det trots allt en (möjlig) skillnad på utsagorna -Bp och B-p. Som ateist är det möjligt att för varje gud sakna tro på denna på samma sätt som man saknar tro på att valfritt mytiskt väsen man aldrig hört talas om finns, eller avsaknaden av tro på sanningen hos valfri matematisk hypotes man aldrig hört talas om. Dvs en avsaknad av tro i st f en tro på en icke-existens.

Det finns en del som hävdar att ateism är en religion, vilken den är – i samma mån som att inte spela fotboll är en sport och att inte samla på frimärken är en hobby.

Trots försöket att få argumentet att låta satslogiskt uppbyggt haltar jämförelsen gravt. Livsåskådning och hobby är helt olika typer av begrepp. Formuleringen om fotboll och frimärken är tjatigt upprepad i diverse forum, men stämmer inte bättre för det. Att inte tro på Gud är något annat än inte ha en hobby. Det är tro likaväl som avfärdandet av andra fenomen – såsom svarta hål, utomjordiskt liv eller dolda rumsdimensioner – är tro. Det är lika mycket tro oavsett om det gäller förnekande eller bejakande av företeelser som är helt uppenbara, såsom väggarna i rummet, eller totalt absurda, som flygande spagettimonster. Agnosticism kommer betydligt närmare icke-tro än ateism.

Den avslutande meningen var en bisak som inte har något med huvudpoängen att göra: det är skillnad på avsaknad av försanthållande av en sats och försanthållande av negationen av denna sats. Allt som krävs för att vara ateist är avsaknande av försanthållande: man behöver inte vara anti-teist och försanthålla icke-existensen av YHWH, Zeus, Cernunnos, Daikokuten, et al. (För den konstruktivistiskt lagde är det också skillnad på att visa att något finns genom att visa att icke-existens leder till en motsägelse, och att visa att något finns genom att uppvisa ett faktiskt exempel.)

Dawkins har själv sagt att han är agnostiker men att han som en förenkling ibland kallar sig ateist då de båda orden i praktiken ofta används synonymt. Man får komma ihåg att debattklimatet i England skiljer sig ganska mycket från det svenska. Troende lägger ofta stor vikt vid att ateism innebär just en tro/övertygelse om att det inte finns någon Gud men i praktiken har de som kallar sig ateister ofta ett mer agnostiskt förhållningssätt.

Begreppet ateism är dock lite förvirrat idag då man måste börja med att definiera 'Gud' och 'tro' innan man kan svara på frågan "tror du på Gud?", en bättre fråga hade kanske varit "tror du på Bibeln" för alla tror vi så klart i någon mening på något. Själv skulle jag personligen svara att jag inte tror på allt det som t.ex. den Katolska eller Lutherska kyrkan förkunnar, speciellt inte de övernaturliga delarna men ej heller alla de moraliska värderingarna (även om jag kan hålla med om mycket). Jag "tror" inte heller på någon annan specifik religion och därmed är även jag frestad att kalla mig ateist men har ändå kallat mig skeptisk agnostiker de få gånger det funnits anledning. Jag uppfattar det som att Dawkins har ungefär samma inställning som jag.

Jag förstår inte riktigt poängen här. Själv skulle jag säga att naturvetenskapen förhåller sig till religion på samma sätt som den förhåller sig till Russells tekittel -- tanken på att det skulle finnas en tekittel som mellan mars och jorden snurrar runt solen, så långt bort och så liten att den inte går att se med något teleskop. Som Russell skriver, om jag skulle hävda att eftersom det är omöjligt att motbevisa dess existens så visar det på människans övermod att tvivla på den, så skulle jag uppfattas som att jag pratade i nattmössan. Men det finns inget som skiljer religionen från tekitteln. Naturvetenskapen handlar om det vi kan säga något om, religionen gör det inte. Det tycker jag man kan säga är en naturvetenskaplig invändning mot religion.

Jag håller helt med Emil Nilsson om att naturvetenskapen inte kan visa att Gud existerar. Det framgår redan av min inledande blogg. En skillnad mellan å ena sidan religion och å andra sidan tekittlar, tefat och annan teservis i rymden är dock att religionen för många människor spelar en avgörande roll i deras liv.

I vår vetenskapliga bild av världens utveckling ingår tre speciellt märkliga "händelser": 1. Alltings uppkomst ur ingenting (Big Bang), 2. Uppkomsten av liv, 3. Uppkomsten av medvetande och en inre avbildning av den yttre världen. Av dessa är uppkomsten av liv den som synes mig minst problematisk. Max Delbrück sammanfattade problematiken i 2 och 3 i frågan: "Är det meningsfullt att anse, att förmågan att avgöra vad som är sanning kan av sig självt uppstå ur död materia?" Eller med andra ord: Finns det någon anledning att tro att vi, uppkomna genom partiklarnas och fältens växelspel, ska kunna förstå världens verkliga struktur? Allt vi egentligen har att ty oss till är vad 1. våra sinnesorgan kan förmedla till vår hjärna, och 2. vad som i vår hjärna har byggts in via evolutionen, och båda komponenterna är viktiga. Jag tror att grunden för religion hör till 2, men att den närmare personliga utformningen påverkas både av historiska skeenden och vad individen upplevt. Att tro på Jesus är för mig framför allt att tro på de moraliska riktlinjer han gett, och att opponera mot religion som stelnat i sin formalism. Jag känner det också som att jag har en personlig relation till Gud. Många hänger upp sig på vad som händer efter döden. Det vet jag inte, men misstänker att det är en irrelevant fråga. Kanske "tid" bara är en fiktion, en praktisk komponent i vårt koordinatsystem som vi behöver för att orientera oss i tillvaron. Det viktiga för mig är att försöka leva mitt liv på bästa sätt och visa tolerans mot andras livsåskådningar så länge de inte går ut över medmänniskorna, och göra mitt bästa för att förstå också deras åsikter.

Problemet är att religion utan någon saklig grund ställer till med mycket problem för människor: t.ex. kvinnoförtryck, förföljelse av homosexuella, förbud mot abort och motarbetande av preventivmedel som skulle kunna bidra till att minska smittspridning och oönskad graviditet. Faktum är att allting (krig och bomber) går att motivera religiöst eftersom det inte krävs några empiriska argument, enbart brinnande övertygelse; det är väl just det som Dawkins vänder sig emot.

Man kan fråga sig om all tro är lika bra, och om inte hur man ska avgöra vilka föreställningar som är de bästa?

Samtidigt blir inte ett påstående mer sant eller mer riktigt pga att många människor tror på det Eller att de anser saken viktigt. Egentligen är det ingen faktiskt skillnad på tekitteln och Gud (dvs Jahve i detta fall). Finns ju otaliga andra gudar som existerat och den abrahamitiske guden är bara en i mängden, en som råkade fastna. Det finns/har funnits andra gudar som "existerat" lika länge.

Därför är liknelsen med tekitteln en mycket god sådan.

Människan har ett behov att förklara sin egen existens eftersom att vi genom evolutionen fått en hjärna som fungerar på detta sätt. Man skulle lika gärna kunna tänka sig en mycket intelligent art som aldrig någonsin funderar i dessa banor. Det Råkade bara bli så denna gång....

Lägg till kommentar