Annons

Stieg Larsson och forskningen

Författare: 

Publicerad

2010-02-02

Det har skrivits mycket om framlidne deckarförfattaren Stieg Larsson på senare tiden. Upplagesiffrorna på hans böcker har med råge överskridit den nivå då en bok, med serietecknaren Jan Berglins ord, börjar ”kalva”. Den här bloggkalven handlar om Stieg Larsson och forskningen om våld mot kvinnor.

I Män som hatar kvinnor inleds vart och ett av de fyra avsnitten med ett stycke kvinnomisshandelsstatistik. Siffrorna kommer från en enkätundersökning från 2001, Slagen dam. Studien genomfördes på uppdrag av Brottsoffermyndigheten och finns tillgänglig på myndighetens hemsida. Även om studien har kritiserats – framför allt för den breda definitionen av ”våld” – är den väl värd att läsa.

Inslagen av statistik i Män som hatar kvinnor ger intrycket att deckaren är väl underbyggd när det gäller fakta. Ändå undrar jag om Stieg Larsson (och hans eventuella medhjälpare) var särskilt inlästa på forskningen kring våld i nära relationer. Hade Larsson tagit sig tid att läsa t.ex. Mäns våld mot kvinnor (Mona Eliasson 1997) hade han vetat att den typiska misshandelsrelationen innefattar en stegvis nedbrytningsprocess. Detta gör det otroligt svårt för offret att opponera sig. Med den kunskapen i bagaget hade Larsson förhoppningsvis inte låtit sin hjältinna yttra sig som hon gör om brottsoffer. En pojke som blivit våldtagen av sin far får omdömet ”Martin hade precis samma chans som alla andra att slå tillbaka”, och en kvinna som flyr från sin misshandlare betecknas som en ”bitch” för att hon inte ”gjorde något”. Att vänta sig något sådant i en etablerad misshandelsrelation är i själva verket fullständigt orealistiskt och lägger snarast sten på börda för de drabbade.

Kommentera:

3

Dela artikeln:

Kommentarer

Tror nog inte att Larssons hjältinna baserar sina uttalanden på någon sorts vetenskaplig grund. Hon är ju själv en skadad människa och agerar i affekt. Det är nog inte direkt vetenskap hon sprider omkring sig, milt uttryckt. Skulle liksom inte stämma med hennes karaktär.

Vilket väcker den eviga frågan till liv om huruvida författaren ska stå för allt som sägs i hans böcker, som om det vore hans egna åsikter. Då vore nog risken att vi inte längre hade någon konstnärlig litteratur utan bara politiskt korrekta rapporter.

Eller missförstod jag dig helt?

Jag håller med Jonas. Det känns märkligt att förvänta sig vetenskapligt underbyggda och korrekta uttalanden från en svårt sargad person - som dessutom är fiktiv. Jag kommer osökt att tänka på små barn som springer fram till bioduken när filmen tagit slut för att se vart alla tog vägen.
:-)

Tack för kommentarerna! Här kommer ett något senfärdigt svar, hoppas ni fortfarande läser...

Självklart har ni rätt i att en deckare inte är samma sak som en forskningsrapport. Strängt taget var det just det som fick mig att skriva bloggen ovan. I en del av skriverierna kring Milleniumdeckarna har nämligen Stieg Larsson börjat framstå som något av en expert på våld mot kvinnor. I *Män som hatar kvinnor* har också utdrag ur en riktig forskningsrapport (*Slagen dam*) använts som ingresser.
Min farhåga är därför att många faktiskt uppfattar Milleniumdeckarnas budskap (”slå tillbaka mot misshandlarna med en golfklubba!”) som rimligt. Min poäng är att så inte är fallet – och att Stieg Larsson (med eventuella medhjälpare) var just författare av fiktion och inte experter på ett forskningsområde.
Som författare av fiktion har man naturligtvis rätt att låta sina figurer uttala sig hur som helst, det hör onekligen till konsten att skriva skönlitteratur!
(Sedan tycker jag personligen att *Män som hatar kvinnor* är för illa skriven för att räknas som skönlitteratur, men det är en annan fråga.)

Lägg till kommentar