Annons

Historia som storpolitisk lärdom - exemplet Irak

Författare: 

Publicerad

2013-03-19

I storpolitiken går man med fördel tillbaka till München 1938 och Kuba 1962 för att hämta historiskt brukbara lärdomar i nuet och inför framtiden. Både ett Münchensyndrom, efter Chamberlains naiva tilltro till Hitlers fredsvilja 1938, och ett Kubasyndrom, efter Kennedys resoluta ingripande mot sovjetiska försök att placera medeldistansrobotar på Kuba 1962, bygger på tanken att en aggression som inte tas på allvar och aktivt motverkas leder till att den upprepas. Det kontrafaktiska elementet är framträdande. Om Hitlers politik hade mötts med beslutsamt motstånd redan i förkrigsårens München hade miljoner människor sluppit lidande och död i andra världskriget, förintelsen hade inte ägt rum och Östeuropa hade inte hamnat i det sovjetkommunistiska lägret efter kriget. Grundidén är att historien, rätt använd, kan fungera som ett early warning system.

Denna idé dyker upp med full kraft i dessa dagar. Den 20 mars är det exakt tio år sedan en ”allierad” internationell armé med stark amerikansk dominans angrep Irak för att undanröja diktatorn Saddam Hussein, oskadliggöra hans massförstörelsevapen och befria ett kuvat irakiskt folk. Det är inte omöjligt att tänka sig att president Bush, försvarsminister Rumsfeld och andra amerikanska hökar just hade Münchensyndromet i huvudet när de fattade sitt beslut att attackera Irak. Det är till och med så att man anspelade på Hitler i sin politiska retorik för att varna för den förhatlige Saddam Hussein. Att ignorera faror eller acceptera aggression kan tillfälligt avvärja konflikt, men sådana handlingar ger inte upphov till en stabil fred, sa Bush. Detta politiska historiebruk är heller inte alldeles orimligt, om man köper föreställningen att historien lär via typfall och likheter över tid. Liksom nazistledaren lät Saddam Hussein med ytterst brutala medel slå ned inre opposition, driva stora befolkningsgrupper i landsflykt och ockupera grannländer. Liksom Hitler beordrade den irakiske ledaren folkmord på vad som ansågs vara fientliga inre kategorier, i Irakfallet mer än 5 000 kurder som utsattes för en dödlig gasattack i staden Halabja på gränsen mot Iran i mars 1988. Liksom Hitler vägrade Saddam kategoriskt att ta intryck av internationella varningar.

Inte ens den mest inbitne antiamerikanist kan väl i sig ha något emot att Saddam Hussein störtades. Även om hans ondska knappast nådde hitlerska dimensioner, inte minst beroende på att hans maktposition inte var tillnärmelsevis så stark, är en värld utan Saddam utan tvekan en bättre värld. Men inte ens den mest inbitne Amerikavän kan väl sluta upp bakom den amerikanska Irakpolitiken och dess destruktiva resultat, från att Saddam väl undanröjts till det slutliga amerikanska tillbakadragandet från Irak i slutet av 2011. Hade det funnits något att lära av historien för dem som utformade denna politik, för att undvika alla eller en del av de umbäranden, den osäkerhet och den frustration som följt i Irakkrigets spår? Våldet i Irak blev aldrig ett världskrig i den meningen att det gav upphov till en bred allierad, både militär och civil sammanhållning mot en gemensam fiende. Inga internationella konferenser som de i Teheran, Jalta och Potsdam i andra världskrigets slutskede fick avgöra hur framtiden skulle se ut. Inga program som de storskaliga och målinriktade åtgärdspaket som sattes i verket för att avsluta kriget och politiskt och socioekonomiskt omgestalta de besegrade Tyskland och Japan kom till stånd.

Kan man lära av historien? Var inte historiens villkor för olikartade i Tyskland efter Hitler och i Irak efter Saddam Hussein? Det är bekvämt att som historiker ta sin tillflykt till standardfrasen att historien inte hör hemma i laboratorier och aldrig går igen. Men vad skall vi då med historia till?  

Kommentera:

1

Dela artikeln:

Kommentarer

Tack för ett mycket tänkvärt inlägg. Det är väl nu omöjligt att tänka sig hur utvecklingen blivit med Saddam Hussein i livet, men ett Irak och Iran mot Israel, USA (och resten av västvärlden) hade kunnat utgöra ett hot om storkrig. Hade en allians mellan Iran och Irak varit mer osannolik än Hitler-Stalin-pakten 1939? Allierade i Afghanistan och Palestina hade kanske kunnat värvas. Irak har ju onekligen de ekonomiska musklerna med sina stora oljetillgångar, så finansieringen skulle inte utgjort ett problem.
En ekonomihistorisk lärdom, som hjälper oss spå om utvecklingen på näringslivsområdet, t ex BRIC-ländernas tillväxt, medan Europa och USA har växande problem kan efterforskas.
En klimathistorisk kunskapsbank, som sträcker sig hundratusentals eller miljontals år tillbaka, vore nog också värd att efterlysa och seriöst diskutera.
Till sist måste internets och mobiltelefonins inverkan på medborgarnas kunskaper om vad som gäller vår politiska miljö nämnas. Dröjer det länge innan vi som en självklarhet får rösta om viktiga kommunala och statliga angelägenheter?

Lägg till kommentar