Slapp partipiska eller dåliga förlorare?
Yngre låter sig inte skrämmas av partipiskan i lika hög grad som äldre. I en ny avhandling visar Lars Davidsson att partilinjen inte är lika viktig som den en gång var. Bland alla partier utom socialdemokraterna har intresset för att följa en egen linje bortanför partiets blivit starkare i takt med att personval införts. Och det är framför allt de som riskerar att mista sin plats som frestas att driva egna frågor. Det har ju länge sagts att unga inte lockas av den rigida partistrukturen, och det här pekar väl i samma riktning. Men vad ska man säga om att de som riskerar att åka ut eller flyttas ner i högre grad bryter mot partilinjen? Är de bara dåliga förlorare eller är det egentligen de som förnyar och fördjupar den representativa demokratin?
