Annons

Kompensationsutsättning av odlad lax – varför då? Knappast för laxens skull.

Författare: 

Publicerad

2013-04-17

En miljö - till exempel en älv - förändras på något sätt - till exempel genom att byggas ut för vattenkraft - och miljön blir därigenom mindre gynnsam för en art - till exempel lax. Lax är en hotad art och ett av hoten mot den är just vattenkraftens anläggningar. Enligt lag ska därför vattenkraftbolagen stå för att odlad lax sätts ut i vattendragen som kompensation för det bortfall av lax som vattenkraften orsakar.

Vild lax föds i vattendrag med rörligt vatten och lever sedan där under ett till tre år, innan de ger sig av ut i havet. Under det eller de år som laxen sedan tillbringar i havet, växer laxen till sig och blir stor. Därefter återvänder den till vattendraget där den föddes för att leka. 

Om den lyckas med allt detta. Många faror lurar på vägen, vattenkraften är bara en av dem.

Faktum är att det kan vara så illa så att endast någon enstaka procent av den kompensationsutsatta laxen återvänder till vattendraget som vuxen. Numera anses det också att kompensationsutsättningen inte längre är samhällsekonomiskt lönsam.

Varför sätter man då ut lax? Ja, vanliga argument är att lax är ett viktigt livsmedel, att lax bidrar till naturupplevelser som gör människolivet gott att leva och att lax i vattendragen kan ses som en del av kulturarvet.

Men om det är livsmedelsaspekten som är själva poängen med att sätta ut lax, verkar det väl vara en väldigt onödig omväg att alls sätta ut den odlade fisken? Då kan man väl minst lika gärna utveckla fiskodlingen så att den blir mindre miljöbelastande och sedan sälja laxen direkt som odlad fisk? Omvägen över utsättning och fiske, verkar svår att motivera. Utsättning av lax kan rimligtvis inte ses som en viktig del av vårt kulturarv som bör bedrivas av det skälet. Fisket är möjligen en del av vårt kulturarv som vi inte är redo att göra oss kvitt, men samtidigt så resurskrävande att det är svårt att förstå varför fisk ska odlas så att yrkesfisket får fisk att dra upp.

En anledning till att den odlade laxen klarar sig så dåligt i det vilda, är högst troligt att den helt enkelt blir lite bortklemad i odlingen. Den vänjer sig inte vid olika miljöer och miljöfaror, och den får mat utan större egna insatser. Alltså ungefär samma skillnad i livsvillkor som skillnaden mellan hur husdjur har det jämfört med sina vilda anförvanter. Livet som husdjur rustar inte ett djur för ett liv i det vilda, helt enkelt.

Ska man alltså behandla laxfiskar i odling mer ovarsamt än man hittills har gjort, utsätta dem för mer, låta dem vara hungriga, kanske? Kan det etiskt berättigas att man tar sämre hand om djuren än man behöver, för att de ska klara sig senare i livet?

Eller är det kanske så att det som inte kan berättigas etiskt är att laxen alls sätts ut? Att sätta ut djur i det vilda när man vet att chansen att de klarar sig är försumbar – är det verkligen ok? I andra sammanhang, till exempel de djurparker som arbetar med artbevarande och utsättning av djur, undviker man att sätta ut djur så länge hotet mot djuren/arten inte är undanröjt. När det gäller lax ställer vi inte de kraven på miljön för att sätta ut djuren. Tvärtom, förutom att vi ju inte tar bort vattenkraften för laxens skull, så motiveras utsättningen av lax delvis med att det ska finnas lax så att man kan fiska den.

Frågan om varför det är så svårt att tillskriva fiskar ungefär samma respekt som vi tillskriver andra djur, är än så länge olöst.

Ett forskningsprojekt som arbetar för att förbättra villkoren för den lax som sätts ut heter SMOLTPRO. Ta gärna en titt på projektets hemsida, det är mycket lärorikt!

Kommentera:

Dela artikeln:

Lägg till kommentar