Annons

Kvalitet och hänsyn i vetenskapen

Författare: 

Publicerad

2014-05-27

”All dålig forskning är oetisk” är ett påstående som används som ett mantra i forskarvärlden. Det ligger mycket i det, men som så ofta när färdiga formuleringar upprepas tycks tankeverksamheten nästan stanna av. Det medför risker för felaktiga slutledningar och slutsatser, om man inte ser upp. Två vanliga men felaktiga slutsatser av mantrat är att all ”oetisk” forskning är kvalitetsmässigt dålig och att all kvalitetsmässigt bra forskning är ”etisk”.

All dålig forskning är oetisk främst i inomvetenskapligt avseende. Det är till exempel slöseri med tid, arbete och pengar att bedriva forskning med dålig kvalitet när resurserna kunde användas bättre. Om forskningen visar felaktiga resultat kan den också bidra till att någon skadas, fysiskt, psykiskt eller ekonomiskt. Det räcker dock inte med att forskningen är tillförlitlig och möter inomvetenskapliga krav. Det finns också utomvetenskapliga etiska krav som måste vara uppfyllda. Den inomvetenskapliga och utomvetenskapliga etiken följs inte alltid åt. (Termerna förklaras bland annat i avsnittet ”Forskningsetikens beståndsdelar och struktur” i min bok ”Etik i biomedicinsk forskning – en orientering”, Lund: Studentlitteratur 2005.)

Den hänsynslösa forskning på människor som utfördes under nazisternas styre avfärdas ofta som ”pseudovetenskap”. Men kan det verkligen stämma att allt som gjordes då var pseudovetenskap? Att experiment på människor med nödvändighet innebär pseudovetenskap faller på sin orimlighet. Människan är den mest adekvata homologa modellen för sjukdomar och annat som rör människan; annars skulle man ju inte behöva testa nya läkemedel på människor innan de godkänns.

Att nazisternas forskning på människor helt och hållet skulle vara pseudovetenskap bär drag av önsketänkande. Vi vill inte att omoralisk forskning ska vara bra ur strikt inomvetenskaplig synvinkel; därför kallar vi den ”pseudovetenskap” och förpassar den till sophögen. Därmed tror vi oss ha skaffat garantier för att liknande forskning aldrig ska upprepas. Kanske beror detta sätt att resonera på att vi vet att vetenskaplighet är ett mäktigare argument än etik, om vi vill åstadkomma förändringar. Men är det korrekt?

Fram till andra världskrigets slut var tyska språket det som många, även svenska, medicinare och naturvetare publicerade sina rön på. Naturligt nog publicerade även nazistforskarna sina rön på tyska. Efter kriget tappade tyskan sin dominerande ställning i Europa, engelskan blev forskarvärldens lingua franca och kunskaperna i tyska språket utanför Tyskland förföll. Kan detta vara en orsak till att få gräver i källorna för att själva bilda sig en uppfattning om vad som hände i de nazistiska laboratorierna?

Den tyske genetikern Benno Müller-Hill undersökte vad nazisterna hade gjort på hans område och skrev boken ”Tödliche Wissenschaft: Die Aussonderung von Juden, Zigeunern und Geisteskranken 1933-1945” (Reinbeck bei Hamburg: Rowohlt 1984). Han fann att forskningen förvisso ofta var dålig, men inte generellt sämre än mycken annan forskning. Hade experimenten gjorts på möss hade de inte betraktats som dåliga, skriver han. Nazistforskningen på åtminstone det här området var tydligen normaldålig. Merparten av all forskning är kanske inte så mycket att hänga i granen utan görs väl mest som övning eller för att skaffa meriter. Detta får passera så länge den allmänna meningen är att metoderna inte är alltför barbariska.

Ett viktigt problem inom både vetenskapen och andra mänskliga verksamheter är ”det genetiska felslutet”. Det betyder att vi bedömer sanningshalten i ett påstående enbart utifrån vem som gör det. Denna (alltför) mänskliga benägenhet strider mot vetenskapssociologen Robert Mertons universalismprincip, som innebär att framförda hypoteser, invändningar och kritik ska behandlas lika oavsett vem som framför dem. Mertons CUDOS-normer (http://nl.wikipedia.org/wiki/CUDOS) formulerades 1942 i protest mot nazisternas syn på vetenskap; de avfärdade ju bland annat Einsteins fysik med att den var ”judisk” och därmed otillförlitlig.

Vi vill inte gärna tro att något som våra fiender säger är sant. Ett problem med detta, relaterat till nazismen, har vetenskapshistorikern Robert Proctor uppmärksammat i sin bok ”The Nazi War on Cancer” (Princeton: Princeton Univ. Press 2000). I Tyskland var det tidigt känt att rökning orsakar cancer, och nazisterna drev kampanjer mot rökning. Eftersom det var de som påstod att rökning var skadlig, ville människor som betraktade sig som ”anständiga” inte tro på det utan fortsatte att röka. Inte förrän på 1950-talet, när amerikanska forskare hade kommit fram till samma sak, blev det en accepterad kunskap att rökning kan orsaka cancer. (Nu måste det påpekas att rökningens cancerframkallande effekter inte kan ha forskats fram på människor i koncentrationslägren; cancer tar längre tid än så på sig för att utvecklas. Men forskning om olika effekter av rökning kan förstås ändå ha förekommit där.)

Även om det inte finns någon automatisk korrelation mellan vetenskaplig kvalitet och moral i forskningsmetoderna, kan det ändå finnas ett samspel. Om man (tycker att man) inte behöver ta så stor hänsyn till forskningsobjekten, kanske det inbjuder till slarv och studentikos uppsluppenhet, som när några värnpliktiga läkare på 1980-talet under en manöver en natt roade sig med att amputera ett fram- och ett bakben på en gris och sedan lät benen byta plats innan man sydde fast dem. Några som var närvarande reagerade, saken blev känd och läkarna kritiserades - främst för att de inte hade ansökt till djurförsöksetiska nämnden innan de gjorde sitt ingrepp.

På humansidan har vi sett att droger och behandlingsmetoder har testats i vissa afrikanska och asiatiska länder på ett sätt som inte vore tillåtet i Nordamerika eller Västeuropa. Om dessa tester är mer eller mindre tillförlitliga än de som görs under mer hänsynsfulla former på människor i vår del av världen vet jag inte, men risken finns att man inte är så noga när man tycker att man kan slösa med liv.

Många ser etiska hänsyn mest som ett hinder för forskningen, och det har alltid framkallats domedagsscenarier från konservativt forskarhåll så snart någon ny etisk restriktion – till exempel införande av etikkommittéer - har föreslagits. Men kanske är det så att etiska hänsyn också kan vara ett hinder för slarvig, ogenomtänkt och därmed potentiellt dålig forskning. Detta hindrar tyvärr inte att gravt hänsynslös behandling av forskningsobjekt i vissa fall kan leda till forskning av inomvetenskapligt hög kvalitet. Därför är det viktigt att betona att etik har ett egenvärde, inte bara ett instrumentellt värde för att öka forskningens kvalitet. Både kvalitet och hänsyn måste tillgodoses för att forskning ska anses etiskt acceptabel.

Kommentera:

1

Dela artikeln:

Kommentarer

Jag vill tacka dig för denna insikt.

Jag förstår att denna insikt har sin grund i din inställning till vetenskap. Dock har jag det förbehållet, att extremt farlig kunskap måste hemlighållas. Sådan kunskap får inte vara fri.

Vetenskap kan inte vara farligt. Att missbruka det, det kan vara farligt. Det är som jaktvapen. Ett hagelgevär avsett för att skjuta ripor, är bara farligt om det används som vapen mot människor.

Lösningen är lagen, som alla måste följa. Lagen skall reglera vetenskapen så att den inte blir farlig.

Lägg till kommentar