Solkriget
Det har åter blossat upp en livlig debatt i den vetenskapliga litteraturen rörande solljusets goda och dåliga sidor. När man under första hälften av 1900-talet fått klart för sig att man kunde motverka D-vitaminbrist och ”engelska sjukan” (rakitis) genom att bestråla sig med hjälp av ”kvartslampa”, så bedrevs det propaganda för sådan bestrålning, naturligtvis understödd av dem som tillverkade dessa ultraviolettstrålare. Mot slutet av 1900-talet hade stämningen svängt, och man oroade sig alltmer för hudcancer som blev allt vanligare, och man förstod att alltför mycket ultraviolettbestrålning, genom solarier och genom charterresor till soliga trakter var huvudorsaken (däremot har ozonlagrets förtunning inte varit viktig i sammanhanget, eftersom man lyckats begränsa den).Under de senaste decennierna har man fått klart för sig att D-vitamin är viktigt för oss på många andra sätt än som skydd mot rakitis, och detta har lett till att striden mellan dem som förespråkar mer och dem som förespråkar mindre solande är i full gång. Återigen skymtar stora kommersiella intressen i bakgrunden: Solarieindustri, reseföretag, tillverkare av solskyddsmedel och av D-vitaminpreparat osv. En falang forskare hävdar att hundratusentals människor dör av solbrist, dvs D-vitaminbrist.Strålskyddsinstitutet skriver om användning av solarier på följande länk. Det finns ett tydligt samband mellan solariesolande i unga år och hudcancer, främst den allvarliga formen malignt melanom. SSI avråder därför generellt från att sola i solarium och avråder särskilt personer under 18 år eller med ljus och känslig hud från att överhuvud taget använda solarium. Råd om solning ges här.Samtidigt ska vi inte glömma att D-vitamin är mycket viktigt för oss, och det finns inte tillräckligt i de flesta svenskars diet. Under vintern är också det vi får via det svenska dagsljuset försumbart. Man kan ju förse sig med D-vitamin i tablettform, vilket är betydligt behagligare än min barndoms fiskleverolja. Ett problem med detta är att farliga doser inte ligger långt över de optimala, och olika människor reagerar på olika sätt. För att undvika giftverkningar hos en del människor så blir de rekommenderade doserna antagligen i underkant för andra.Det finns många olösta frågor när det gäller D-vitamin. För många sjukdomstillstånd finner man en lägre halt än normalt i blodet av 25-hydroxivitamin D, som man brukar ta som mått på vitamintillståndet. Men därav kan man inte utan vidare dra slutsatsen att sjukdomen orsakats av vitaminbrist. Det kan ju i en del fall vara så, att kroppen försöker bekämpa sjukdomen genom att sänka halten. Man kan inte nöja sig med s.k. epidemiologiska undersökningar av samband mellan olika fenomen, där man inte vet vad som är orsak och vad som är verkan. Det krävs verklig grundforskning syftande till en förståelse av de molekylära sambanden för att man ska kunna behandla sjukdomar på rätt sätt.Å andra sidan kan man fråga sig vad det är för vits med forskning om resultaten ändå inte utnyttjas. Ta som exempel lårbensbrott hos äldre kvinnor, ett mycket vanligt fenomen som, utom individers lidande och onödigt tidiga död, kostar samhället mycket pengar. Som det nu är spikar man, åtminstone i fall som jag haft kontakt med, ihop lårbenet och skickar hem patienten utan att det görs något för att garantera tillgången på D-vitamin och de joner som man vet är viktiga för läkningen och för undvikande av nya benbrott.Lars Olof Björn
