Annons

Minskade könsskillnader i Sveriges riksdag

Minskade könsskillnader i Sveriges riksdag

Samtidigt som det blivit fler kvinnor i Sveriges riksdag har skillnaderna minskat mellan kvinnor och män när det gäller innehållsliga aspekter av det politiska arbetet. Det visar resultaten i den nyutkomna boken Folkets representanter från Göteborgs universitet (red. Martin Brothén och Sören Holmberg). Undersökningen sträcker sig från 1985 fram till idag och den visar att mitten av 1990-talet var all time high när det gäller könsskillnader i riksdagen: då fanns ett mönster av "kvinnligt" och "manligt" som visade sig såväl i utskottsplaceringar som i prioriteringar av politikområden och åsikter i konkreta sakfrågor. Mönstren är inte helt och hållet borta idag men de är betydligt mindre framträdande. Tidigare var socialpolitik ett typiskt kvinnligt politikområde medan sysselsättning var mer typiskt manligt, idag är detta två politikområden som är högt prioriterade av såväl kvinnor som män.

De minskade könsskillnaderna märks på område efter område, men det är svårt att fastställa exakt vad som ligger bakom utvecklingen. Delvis handlar det om en generationsförändring; bland äldre riksdagsledamöter är socialpolitik fortfarande ett typiskt kvinnligt politikområde, men så är det inte längre bland yngre ledamöter. Utvecklingen har också inslag av en mer allmän uppluckring av könstillhörighetens betydelse för det politiska uppdraget. Idag är det förhållandevis vanligt att män i riksdagen säger att det är mycket viktigt för dem personligen att representera kvinnors särskilda intressen och åsikter, så var det inte tidigare. Fortfarande är det fler kvinnliga än manliga politiker som tycker att detta är mycket viktigt, men trenden visar en ökning bland manliga politiker (särskilt äldre) och en minskning bland kvinnor.

Om några få dagar är det allmänna val i Sverige. Paradoxalt nog kan könstillhörighetens betydelse bland väljarna öka istället för att minska. I opinionsundersökningarna är det betydligt fler kvinnor än män som stöder något av partierna i det röd-gröna blocket och det omvända gäller för alliansen: alliansen har ett starkare stöd bland manliga väljare. Undersökningarna i boken Folkets representanter visar också att utjämningen mellan könen går snabbare i riksdagen än vad de gör i samhället i övrigt. Frågan om att införa sextimmars arbetsdag för alla förvärvsarbetande har till exempel dött sotdöden i riksdagen: idag är vare sig kvinnor eller män i riksdagen särskilt positiva till ett sådant förslag. Bland kvinnliga väljare har dock förslaget ett fortsatt massivt stöd. Detta tolkar jag som att konflikten mellan yrkesliv och familjeliv fortfarande är en brännande fråga och att det ännu, efter år av satsningar på ökad jämställdhet, i första hand är en konflikt som kvinnor har att lösa. Det är viktigt att politikerna i riksdagen inte blir fartblinda och tror att utjämningar som sker där sker i samma takt överallt. Kanske kommer valet 2010 att gå till historien som ett av de mest könsskiljande valen någonsin.

Kommentera

Annons