Annons

Starta utredningsbyrån Sanning och Saklighet

Författare: 

Publicerad

2004-11-25
I Svenska Dagbladet i dag slår en forskare larm om en ny typ av multiresistent hiv-virus. Viruset är motståndskraftigt mot alla tillgängliga bromsmediciner och sprids snabbt. Troligen ett seriöst larm. Men hur ska vi veta? Fram till 1995 fanns i USA ett federalt organ, Office of Technology Assessment (OTA). När larmrapporter och andra kontroversiella forskningsfrågor togs upp i medierna, gjorde OTA utvärderingar av sanningshalt och metoder. OTA:s rapporter gick sedan till regeringen och kongressen och låg till grund för föreskrifter och lagstiftning. Medicinsk genteknik, kärnkraft och genmodifierade grödor är några av de områden där OTA bidragit med sakliga utredningar. Svenska etablerade forskare ges nu för tiden permanenta anställningar i staten, men samtidigt måste de själva skaffa sig pengar från externa källor. Kanske förklarar detta att forskarna, liksom deras lärosäten, allt oftare går ut med larmrapporter innan deras resultat har granskats kritiskt av andra forskare. Det är fråga om PR-kampanjer fullt jämförbara med försäljning av Coca-Cola och Ikea-möbler, men mer förödande för allmänheten.Jag föreslår därför att vi snarast skapar en liknande utvärderingsenhet, som kan rätta till de värsta misstagen och råda regering och riksdag om svår teknik. Vi skulle kunna kalla den "Sanning och Saklighet". Jag sparkar glatt bollen till Leif Pagrotsky, Thomas Östros, Mona Sahlin och presidierna i de båda akademierna och ber dem starta SOS omgående.

Kommentera:

8

Dela artikeln:

Kommentarer

Om man nu inte kan lita på "etablerade forskare", som det står, varför då lita på forskarna vid en Sanningsenhet, som dessutom sitter i maktens knä? Och vem ska i sin tur utvärdera om även utvärderarna står för Sanning och Saklighet? Tanken verkar faktiskt lite naiv...

Jag har diskuterat den här problematiken på Gustav Holmbergs Blogg http://www.gustavholmberg.com/tomrum/ på ett par olika ställen. Jag tror inte att lösningen är ett statligt organ. Snarare att man ser till att forskarna får mediaträning och journalisterna ett bättre vetenskapligt kunnande...Det är urkorkat at springa i väg med mediadrevet som man gjorde med "Kall fusion". Det urholkar både medias och vetenskapens trovärdighet...

Jag har ett ännu bättre förslag än Lennarts: Socialdemokraterna (eller det parti som sitter i regeringsställning) borde ha ett Sanningsministerium, eller i alla fall ett Sanningsdepartement, som kan uttala sig om avhandlingar, forskarrapporter och liknande är sanna. Så slipper media, allmänhet, andra forskare och övrigt löst folk diskutera detta. Eller varför inte lägga ner universiteten och den fria forskningen på en gång? Och bara ha ett Sanningsministerium. Vad skönt det vore...;o)

De tre kommentarerna hittills är av det postmoderna slaget - det finns inget som är mer rätt eller mer fel utan allt handlar om tyckanden. Om det vore så skulle mänskligheten leva kvar på stenåldern. Jag tolkar Philipsons namnförslag på organet som litet självironiskt menat. Det han föreslår tror jag är att det nya organet, som ju absolut inte behöver vara en myndighet, ska kunna kolla om saker faktiskt fungerar. På medicinens område, där jag jobbar, finns redan SBU. Det är ett (statligt, tror jag) organ som går igenom forskning för att se vad som faktiskt fungerar i praktiken. Så kallad evidensbaserad medicin. Och SBU upptäcker hela tiden att den medicinska praktiken gör saker som bara bygger på tro och som inte alls fungerar. Så nog är Lennart P:s förslag värt att ta fasta på. Hans organ SOS kan vara en fristående stiftelse eller förening, och fungera som en NGO. Att tro att det inte vore möjligt att faktiskt uttala sig någorlunda vederhäftigt om kontroversiella saker, t.ex. vindkraftens nytta eller faran med 3G-master, är direkt okunnigt. Mycket (men inte allt) går att utvärdera, det är till och med så att själva definitionen på vetenskap är att påståendena kan kollas. Att säga att Gud finns är därför inte ett vetenskapligt påstående till exempel, men att säga att det är ekonomiskt och tekniskt och miljömässigt realistiskt att hälften av kärnkraften kan ersättas av vind- och vågkraft, det är ett vetenskapligt påstående som kan kontrolleras genom olika typer av studier. Kanske är det ett helt galet påstående, men då kan man komma fram till det, och man gör det med vissa argument och på vissa greunder. Så allt stöd åt Lennart Philipson.

Absolut. Jag håller med Lennart Philipson och skulle gärna vilja se större och oberoende forskarutredningar av följande:-- vilken kort- och långsiktig påverkan har radiostrålningen från mobiltelefoner och dito master? Eller är svaret att vetenskapen inte har material ännu att ge ett svar?-- vad blir följden av att bygga ut ytterligare några älvar? Blir miljöeffekterna verkligen så hemska? Går det att återställa älvarna om 50 år när vi har fått fusionskraft? Eller är miljön rökt?-- hur är det med kolesterol egentligen? Är det så kallat nyttiga kolesterolet verkligen nyttigt? Eller bara ofarligt? Eller bara litet farligt?-- är det hälsofarligt att ha litet övervikt, säg tio kilo över normalvikt? Om inte, varför bråkar alla om fetmaepidemin?-- vad hände med de sjuka husen och med radonhusen? Ingen pratar om dem idag, men de är väl lika farliga i dag? Eller?-- går det att integrera boendet utan tvång? vad säger Andreas Carlgren om det?-- gör det så mycket om jorden värms upp några grader ytterligare?-- vad vore problemen med att förbjuda rökning och bilar som kan gå fortare än, säg, 150 km/tim?-- vad skulle det kosta att bygga om alla hus i Sverige så att det inte finns risk för ras av snö och is från taken?

Visst Beppe, kan man ta fram ny och belagd kunskap i en massa frågor, men är det rimligt och möjligt att via en statlig mydighet att skapa konsensus kring kontroversiella frågor, ex allt från adoptionsforskning, stenåldersarkeologi och rysk 1900-talshistoria till frågan om ADHD, kärnkraft och mobiltelefoni? Vem ska bestämma vilka forskare som sitter i denna Sannningsenhet? Vad händer om den någon gång har fel? Är inte debatt, mångfald och ifrågasättanden forskningens och demokratins själva livsluft? Kan inte forskare i dagsläget gå ut och kritisera larm och forskarrapporter som verkar dåligt underbyggda och därmed stimilera en bra och saklig debatt kring viktiga frågor?

Schweiz, Danmark och Norge är länder som verkar ha organ för "technology assessment". Vi behandlar emellanåt detta ämnesområde på http://infontology.orgLänkar:http://www.ta-swiss.ch/framesets/home-e.htmhttp://tekno.dk/http://teknol...

Frågan är om det krävs någon nytt organ för kommenterande av forskningsresultat. Man kanske kan låta Vetenskapsakademien att kommentera aktuella larmrapporter lite oftare. De är redan fristående från staten och har dessutom en stor tillgång till framstående forskare inom de flesta discipliner.

Lägg till kommentar