Annons

Steven Pinker är psykolog och kognitionsvetare. Han är mycket flitig i debatten och sticker ofta ut hakan. För det mesta applåderar jag det han skriver. Hans bok Ett oskrivet blad och andra myter om människans natur var på det hela taget ett nöje att läsa. Han går där till storms mot John Lockes gamla tes om tabula rasa, att människan föds som ett oskrivet blad där inget är givet på förhand. Man kan möjligen undra om det inte är en kamp mot väderkvarnar att 400 år senare, när vi känner till gener och DNA, kritisera Lockes idé om det oskrivna bladet.

Pinker menar emellertid att många humanister och samhällsvetare fortfarande agerar som om tabula rasa gällde. Detta har även andra påpekat. Robert Trivers skriver i inledningen till Richard Dawkins bok Den själviska genen: ”Det har inom samhällsvetenskaperna vuxit upp hela industrier som helt ägnar sig åt att bygga upp en fördarwinistisk och förmendelsk syn på den sociala och psykologiska världen.” Och författaren Ian McEwan ger i sin roman Hetta en mycket underhållande skildring av en diskussion – med efterföljande våldsamt förlopp – mellan några som tror på det oskrivna bladet och en professor som kallas nazist därför att han hävdar att människan också styrs av biologi. (Ian McEwan är för övrigt en av de få skönlitterära författare jag känner till som är förtrogna med naturvetenskap.)

I nr 2/2014 av tidskriften Sans finns en essä av Steven Pinker med titeln ”Naturvetenskapen är inte din fiende”, där han tar upp humanioras fientlighet mot naturvetenskap. Han skriver till exempel:

”Diagnoser av humanioras bekymmer pekar, helt rimligt, på en antiintellektuell trend i vår kultur och på universitetens kommersialisering. Men en rättvis utvärdering skulle tvingas medge att skadan är delvis självförvållad. Humaniora har ännu inte återhämtat sig från den katastrofala postmodernismen, med dess trotsiga vaghet, dogmatiska relativism och kvävande politiska korrekthet.”

Detta påpekande är riktigt och viktigt, men sedan kommer något som gör att han i sin kritik av humaniora gör sig skyldig till en okunnighet och osaklighet som är lika allvarlig som humanioras avvisande av naturvetenskap. Han påstår att humanister kräver respekt för hur saker och ting alltid har gjorts: ”Visst förtjänar de traditionella arbetssätten respekt, och det finns inget som kan ersätta närläsning, tolkande förklaringar av mänskligt beteende och att djupt försjunka i ett verk på det vis som lärda akademiker kan. Men måste det här vara de enda vägarna till kunskap?”

Här tycker jag att han gör självmål. Postmodernisterna var ju de som främst skåpade ut de gamla traditionella metoderna inom humaniora. Nu drar Pinker dem och alla andra humanister över en kam. Det är fel. De gamla traditionella humanisterna hade nog respekt för naturvetenskap, även om de inte begrep så mycket av den. Det var de nya humanisterna, postmodernisterna och socialkonstruktivisterna, som började angripa naturvetenskapen som om de hade förstått den. Det är den sortens humanister som det finns anledning att kritisera, inte de gamla kammarlärda akademikerna. Visserligen kan båda sorterna kritiseras för okunnighet, men det är den militanta okunnigheten som är farlig för upplysning och folkbildning.

Jag läste litteraturhistoria på 1960-talet, medan ämnet fortfarande kallades så. På 1970-talet bytte det namn till ”litteraturvetenskap” utan att för den skull bli ett dugg mer vetenskapligt. De traditionella litteraturvetarna jämförde texter och spårade påverkan mellan författare. Detta ansågs föråldrat och hade av vissa redan ersatts med ”närläsning” (som Pinker nämner) men det räckte inte. Den vetenskapssyn som dittills hade rått började föraktfullt kallas ”positivistisk”, och man ropade efter ”mer teori”. Foucault och Kuhn kom i ropet som om de varit rockstjärnor. Den sistnämnde hade nog aldrig kunnat ana hur hans paradigmteori skulle rådbråkas och missbrukas.

Pinker har ett viktigt budskap att framföra, men det störs av en del tvärsäkra påståenden som knappast har någon grund. I Ett oskrivet blad finns ett kapitel med titeln ”Konst och litteratur” som helst borde ha tagits bort. Här tycks han förespråka att ”verklighetens folk” - ett begrepp som myntats från ett helt annat håll än Pinkers vanligtvis kunskapsvänliga - bör få bestämma över kulturen. Hör här:

”Inom måleriet fick det naturtrogna återgivandet stå tillbaka för märkliga förvanskningar av färger och former och, i nästa steg, för abstrakta rutmönster, geometriska figurer, färg som stänktes på i skvättar…”. Denna kritik bäddar för hötorgskonst och i värsta fall sådan förstörelse av skulpturer i offentlig miljö som har förekommit i flera svenska småstäder. Folk blir förbannade när de ser något som de inte förstår sig på. Det är lätt att associera till nazisternas förstörelse av entartete Kunst, och det är konstigt att Pinker inte märker det själv.

Om skönlitteratur skriver Pinker bland annat: ”Poesin blev fri, inte längre bunden av rytm, rim och versmått, och klarhet i uttrycket fick stå tillbaka för det dunkelt sagda.” Den vanliga berättande litteraturen ersattes av Joyces medvetandeström. En bok som Ulysses blev omedelbart förbjuden i flera engelskspråkiga länder. (Hemingway var en av dem som smugglade in exemplar av boken från Kanada till USA.)

När det gäller konstarterna kritiserar Pinker det experimentella som han hyllar när det gäller naturvetenskap. Hans populistiska lamentationer underminerar det han har att säga om de områden han begriper sig på. Och det är synd, för hans huvudbudskap är viktigt: Humanister borde inte vara så rädda för naturvetenskap och en – åtminstone delvis – naturvetenskaplig syn på människan.

Kommentera:

Dela artikeln:

Lägg till kommentar