Annons

Om Röntgen, Canetti och Dylan

Författare: 

Publicerad

2016-11-23

Nobelstiftelsens grundstadgar, i tryckversion 2005, paragraf 9, innehåller bl.a. texten ”En pristagare skall, om det är möjligt, före eller senast sex månader efter högtidsdagen, i Stockholm eller, i fråga om fredspriset, i Oslo hålla ett offentligt föredrag med anledning av det prisbelönade arbetet.” Delar av denna paragrafs innehåll har omnämnts flitigt i media under den senaste veckan, eftersom Bob Dylan bestämt sig att inte komma till Stockholm i Nobelveckan och Svenska Akademien bestämt sig för att inte arrangera någon ersättning för den sedvanliga Nobelföreläsningen den 7 december. Från min tid på Nobelmuseet minns jag ett antal Nobelpristagare som antingen inte kunnat eller själva beslutat sig att inte hålla någon Nobelföreläsning. Värst är nog den allra första pristagaren, fysikern Wilhelm Conrad Röntgen. Han kom till prisutdelningen 1901, men ville inte hålla någon föreläsning i samband med denna. Han lovade att återkomma inom sex månader, men kom aldrig igen. Det är synd, eftersom Nobelföreläsningen brukar vara det tillfälle där pristagaren kan berätta hur det verkligen gick till när hen gjorde sitt prisbelönta arbete. Eftersom Röntgen på sin ålders höst dessutom eldade upp alla sina papper i kakelugnen är det fortfarande något oklart hur det gick till när han upptäckte ”de egendomliga strålar, som sedermera uppkallats efter honom”.

På listan över pristagare som inte hållit sina Nobelföreläsningar finns omkring tjugo som hade giltigt förfall. Några, som poeten Erik Axel Karlfeldt 1931, fredskämpen Dag Hammarskjöld 1961, ekonomen William Vickrey 1996 och medicinaren Ralph Steinman 2011, genom att avlida av mer eller mindre naturliga orsaker. Andra, som medicinaren Niels Finsen 1903, ingenjören Gustaf Dalén 1912 och fysikern Lev Landau 1962, av sjukdom eller sjukhusvistelser. Några hindrades av första världskriget, som William Bragg 1915 (hans son Lawrence höll sin föreläsning efter kriget), andra av andra världskriget, som kemisterna Richard Kuhn och Adolf Butenandt, vilka hindrades av Gestapo att ta emot sina priser (medicinaren Gerhard Domagk råkade ut för samma sak, men höll sin föreläsning 1947).

Slutligen finns de som, liksom Röntgen, valde att inte hålla någon Nobelföreläsning. Värst bland dessa är nog (tyvärr) en av mina favoritförfattare, Elias Canetti. Han fick litteraturpriset 1981 och historien om hans Nobelpris har flera beröringspunkter med Dylans. Svenska Dagbladet, lördag den 17 oktober 1981, rapporterar under rubriken ”Canetti gick under jorden” att den 76-årige pristagaren höll sig gömd i Schweiz ”för att han tycker illa om alla former av personlighetskult”. ”Vad jag har att säga det har jag sagt i mina böcker. Allt finns där. Den som vill veta något bör läsa mina böcker, sade Canetti som förklaring till sitt försvinnande.” ”Canetti kommer dock att resa till Stockholm för att ta emot priset och hålla den sedvanliga nobelföreläsningen.” enligt tidningen. Men torsdagen den 3 december rapporterade samma tidning under rubriken ”Årets nobelfest största någonsin” att ”Ett avsteg från programmet blir litteraturpristagarens uteblivna nobelföreläsning. Elias Canetti anländer till Stockholm sent på tisdag och deltar i precis så mycket som artigheten kräver, d.v.s. t.o.m. kungens middag på fredagskvällen. Tidigt morgonen därpå återvänder han till Zürich och sitt arbete.” Det skall bli intressant att se i vilken kategori av Nobelpristagare Bob Dylan slutligen hamnar!

Kommentera:

Dela artikeln:

Lägg till kommentar