Mytskapande i svensk högskoleutbildning

Ibland undrar jag om det är någon väsentlig skillnad mellan den ”vetenskapliga” marxism som lärdes ut vid sovjetisk högre utbildning och vad som lärs ut, mer eller mindre som truismer, vid ledarskaps- och organisationsutbildningar (som jag har erfarenhet av, men inte vill nämna vid namn) på svenska högskolor. Ideologi snarare än beprövad erfarenhet skulle man kunna kalla det. Exempel på ideologiska myter, utan förankring i forskning, som lärs ut vid svenska högskoleutbildningar i organisation och ledarskap är:1, Att en slags organisatoriska hjältar med hjälp av sina överlägsna egenskaper – ”innovativ förmåga” eller ”entreprenörskap” – i grunden kan förändra organisationer.2, Att ledningar styr över sina organisationer i stället för tvärtom.3, Att ledarskap är en slags teknik, ”management”.4, Att Taylorism, stordrift och specialisering är föråldrat.5, Att etablerad ”know-how” inom företag och offentliga organ inte längre gäller i en ”globaliserad” tidsålder.6, Att ledningar kan skapa enhetliga organisationer med hjälp av kultur- och värdestyrning.Och framför allt:7, Att det är bra med ständig förändring för att anpassa sig till ”en föränderlig omvärld”.Anledningen till att dessa ideologiska myter lärs ut är att högskolorna struntar i vad studenterna lär sig så länge de kommer till utbildningarna (det är detta som genererar resurser) och därför köper in billiga konsultkoncept och konsultkokböcker, samt att allt färre lärare vid dessa utbildningar är kvalificerade. Konsekvensen blir en allt större mängd studenter som inte vet hur organisationslivet fungerar i praktiken, och därför blir mindre kompetenta ledare och medarbetare i företag och offentliga organ. Om det är till någon tröst så ser tendensen likartad ut i hela Västvärlden.