Annons

Uppföljaren en besvikelse

Författare: 

Publicerad

2006-01-11
Efter att ha läst Lars-Olof Larssons lysande Gustav Vasa-biografi kastade jag mig lystet över uppföljaren om sönernas närmast sagoaktiga intriger. Tyvärr blev den en besvikelse. Medan den förra boken (nummer två i trilogin som inleddes med Kalmarunionens tid) gav ett samlat grepp om styre, land och folk där man samtidigt kom Gustav Vasas person liksom maktens natur ytterligt nära, är uppföljaren oerhört traditionell - följer kungarnas regeringsbestyr, utan att man fördenskull känner att man kommer dem närmare som personer. Tråkigast är att gamla vanföreställningar om att svenskarnas blodiga krig bara är nödvändiga försvarsaktioner mot danska och ryska aggressioner återkommer. Dessutom tillämpar Larsson en långtgående relativism, där närmast allt accepteras om man ser det "med den tidens ögon". Att blodiga massakrer fortfarande ursäktas med den typen av argument, tycker jag känns obehagligt.

Kommentera:

4

Dela artikeln:

Kommentarer

Mycket intressant inlägg! Min huvudinvändning mot "Gustav Vasa" var nämligen att Larsson ser allting med *nutida* ögon och ingenting som Gustav gjorde var bra eftersom det skulle ha varit grymt eller omoraliskt i våra dagar. Vet inte om man får länka till sina egna skriverier här men jag chansar. Här är min recension av Larssons Gustav Vasa:http://www.karlsson.at/pers/Historier/gustavvasa.htm

Hej Bengt,jag har aldrig förstått maximen att gångna tiders människor ska bedömas med "dåtidens ögon". Dåtidens moral var väl som nutidens, dvs något som kompenserade för människans oförmåga att handla moraliskt i praktiken. Det är det faktiska handlandet som är det intressanta - och där har knappast människan förändrats särskilt mycket på 500 år.F ö tycker jag Larssons uppföljare tog sig på slutet. Uppenbarligen har han lättare att hantera Gustavs och Karls snarlika personlighetstyper än mer sammansatta och komplexa typer som Erik och Johan.Patrik

Håller inte alls med (även om jag inte har läst boken till slut ännu), jag tycker absolut att den håller måttet i jämförelse med boken om kung Gustav.Kan inte överhuvudtaget förstå vad du baserar din invändning om "gamla vanföreställningar" på, Larsson bemödar sig vad jag kan se om att ge uttryck för en balanserad syn på skeendena (han tar upp olika moderna uppfattningar om dem, och jämför ofta med Fryxells och andra äldre nationalistiska skribenters berättelser). Du säger att "jag har aldrig förstått maximen att gångna tiders människor ska bedömas med "dåtidens ögon". Det är en bestickande tanke, och visst har mord och stöld varit brottsligt i alla tider, men exempelvis vår moderna uppfattning om mänskliga rättigheter fanns väl knappt annat än som embryo under Renässansen (Hugo Grotius var en pionjär på området).

Tja, Eriks expansionslinje i Estland beskrivs som "djärv realism". Ryssar och danskar framställs som närmast predestinerade att falla svenskarna i ryggen, vilket är den klassiska linjen i svensk historieskrivning - svenskarna krigar för att de måste. Men visst håller jag med dig om att Larsson till största delen är nyanserad. Vad jag kanske mest reagerar på är hans personfixerade historieskrivning. Den kunde med fördel problematiserats, inte nödvändigtvis utifrån materialistiska teorier, utan snarare m h a modern organisations- och ledarskapsforskning."Vår moderna uppfattning om mänskliga rättigheter" sitter nog tunnare än man kan tro. Men poängen med mitt resonemang är att jag förstår vare sig varför historiker måste moralisera eller relativisera. Det förefaller som om historieskrivningen snarare är en spegel av samtidens moraluppfattningar.Patrik

Lägg till kommentar