Annons

Sorgesång om ål

Författare: 

Publicerad

2011-05-27

Överlever ålen förvaltningen av ålbeståndet? Ja, det finns det all anledning att fråga sig. Vill man ha svar, finns en rapport från Havsmiljöinstitutet att tillgå.

Över 90% av den europeiska ålen (Anguilla anguilla), i dagligt tal ål, har redan gått förlorad, ändå ser vi inte ens ett tillfälligt förbud mot ålfiske i svensk lagstiftning.

Ålen är en fascinerande fisk, kanske den mest fascinerande. När jag var barn hade en gammal släkting ål i sin damm, och ibland rymde ålarna. Fiskar som gav sig av över land, i full fart mot närmaste vattendrag. Blanka kroppar, som bestod av muskler och kändes som viljestarka, svarta rep i händerna. Eller såg ut som viljestarka, svarta rep i händerna på de vuxna. Jag tror inte att jag någonsin vågade mig på att hålla i en. Ändå kan jag minnas känslan.

Ålen föds i Sargassohavet - bara i Sargassohavet - och ger sig sedan ut på vandring över Atlanten. Den passerar stadierna glasål och gulål, för att sedan bli vad vi brukar mena med "ål", och återgår då till Sargasso för att leka. Därefter antas den dö. Allt färre ålar når tillbaka till Sargassohavet, på grund av allt fiske och andra faror på vägen. Det finns de som hävdar att vi inte ens vet säkert om den verkligen leker i Sargassohavet, men det är där man har funnit de minsta ynglen, och på något sätt måste de ju ha kommit dit.

Inte bara ett fascinerande viljestarkt, svart rep, en ganska mystisk varelse också. Lite hemlig sådär.

Fiskeriverkets Förvaltningsplan för ål tar upp en mängd åtgärder, det ska inte förnekas. Fritidsfiske på ål förbjuds, yrkesfiske på ål kräver särskild licens, fisketiderna förändras, gulålsfisket upphör på västkusten, och man ökar utsättningen av ålyngel. Man vill också minska den dödlighet som beror på att ålar levande sugs in i vattenkraftverkens turbiner, utan att komma levande därifrån.

Havsmiljöinstitutet som också är de som ställer sig frågan ovan, om ålen kommer att överleva förvaltningen, har analyserat Fiskeriverkets Förvaltningsplan för ål och menar att den innehåller flera allvarliga brister. Institutets rapport visar att det, föga förvånande, finns en konflikt mellan att å ena sidan bevara arten ål och att bevara ålfisket å den andra. Rapporten pekar på att förvaltningsplanen hellre vill försöka minska de negativa effekterna av fisket, än att så långt möjligt säkerställa att arten kan bevaras.

Detta trots att ålfisket högst troligt bara kan bli kortsiktigt om det fortsätter, just på grund av att det kommer att göra artbevarandet går i stöpet. Och då står vi där utan att ha ål vare sig i vattnen eller på våra tallrikar.

Och då står vi där en gång till med saknaden efter en för alltid förlorad art. I det här fallet en art som jag inte kan föreställa mig att man kan undgå att fascineras av om man får se den. En art som öppnar för de mest fantastiska berättelser, ett tillfälle att få tala om den samtidigt så konkreta och mystiska ålen i Sargassohavet med barn och med sina vänner. Tänk på dessa små ålbebisar som bor i Sargasso!

Och så lite som vi vet om denna fisk som vi har känt till så länge! Var det verkligen bara för att vi under en försvinnande kort period av historien skulle äta upp den som den kom hit? Den som fanns här så långt före oss.

Är det inte fruktansvärt sorgligt att tänka på?

Kommentera:

Dela artikeln:

Lägg till kommentar