Annons

Inför det amerikanska presidentvalet tog Vetenskapens värld i SVT upp frågan huruvida det har någon betydelse för forskningen om Obama eller Romney vinner valet. Och ja, det har det. George W. Bush införde ett förbud mot federal finansiering av embryonal stamcellsforskning, vilket Obama upphävde. Nu lovar Romney att återinföra det. Obama har inte gjort mycket i klimatfrågan, delvis beroende på att republikanerna i kongressen har förhindrat det. Romney kommer inte att göra något alls. Han tror inte på att det finns några antropogena orsaker (till exempel koldioxidutsläpp) till klimatförändringarna, som han för övrigt inte heller tror på.

I ett land som Sverige skulle Romney inte ha en chans. Hur kan det då komma sig att han har det i USA med dess avancerade forskning och många Nobelpristagare? Varför plattar inte journalister och politiska motståndare till honom direkt? Ett svar är väl att en stor andel av den amerikanska befolkningen inte har någon tilltro alls till vetenskapen. Ett annat svar, som är nära relaterat till det första, är att landet är så genomsyrat av religion att Obama och hans anhängare inte vågar ta upp det anmärkningsvärda faktum att Romney är mormon och bygger sin världsbild på den läran. Det ger inte så många röster att komma dragande med vetenskapliga argument i det amerikanska debattklimatet. I stället riskerar man att förlora röster, om man ifrågasätter någons religiösa övertygelse.

”Bibeln är kartan”, sa kyrkoherden Carl-Erik Sahlberg i Klara kyrka i sin avskedspredikan på Alla själars dag. Den som följer Bibeln kommer rätt, sa han. Sahlberg är en mycket sympatisk person som har gjort stora insatser för missbrukarna på ”Plattan”. Men det hindrar inte att hans budskap kan bli farligt. Beroende på hur det tolkas, naturligtvis. Att använda Bibeln (eller någon annan helig skrift) som uppslagsbok för hur världen är beskaffad har i ett otal fall visat sig ödesdigert.

Ett exempel är hur den Holländska reformerta kyrkan i Sydafrika lärde ut att de icke-vita afrikanerna var hamiter, ättlingar till Noas son Ham, och därför tillhörde en sämre sorts människor. I 1 Mos. 9:22-25 berättas att Ham, ”Kanaans far”, fick se sin far naken, när denne låg och sov ruset av sig i ett tält. Eftersom han inte gjorde något för att skyla över fadern, förbannade Noa honom och sa: ”Förbannad skall Kanaan vara och uslaste slav åt sina bröder.”

Denna mytologiska berättelse har använts av ”afrikanderna” i Sydafrika till att utnyttja ursprungsbefolkningen utan att få dåligt samvete för det. I romanen ”Agaat” av den sydafrikanska författaren Marlene van Niekerk kommer det vid flera tillfällen fram att sagan i Första Moseboken var något som alla hade fått lära sig och trodde på. Relativt snälla vita människor kunde därför låta dem som ”bar Hams märke” arbeta hårt för ingen lön alls redan från 4-5 års ålder. På så sätt var den kristna kyrkan en av rasismens grundstenar i Sydafrika. Frikyrkorna verkar ha varit något mer vidsynta.

Ett annat exempel på faran i att låta religiösa föreställningar styra uppfattningen om verkligheten snubblade jag över när jag härom dagen läste en intervju med en indier som bor i Sverige. Han tror på reinkarnation och verkade i intervjun mycket sympatisk. Men så fläckades detta intryck av att han sa att vi svenskar inte ska tro att vi har det så bra av en slump eller för att vi har haft tur. Nej, det beror på att vi har skött oss väl i våra tidigare liv; vi har förtjänat att ha det bra.

Baksidan av detta blir då att de som har det dåligt, de som svälter eller råkar ut för naturkatastrofer, har fått dessa ”straff” därför att de har skött sig dåligt i tidigare inkarnationer. Om man ser så på saken, kan man ju säga att de fattiga har sig själva att skylla, även om de är små barn som ännu inte har gjort något ont. Det synsättet kan förklara att det finns så många superrika i Indien som inte alls försöker hjälpa sina fattigare landsmän.

Ett tredje exempel på faran med att bygga sina handlingar på religiös tro är frågan om kvinnlig könsstympning. Denna tillämpas i ganska många länder, och ibland har den motiverats med att den är påbjuden av islam. Många progressiva människor har försökt visa att det inte står någonstans i Koranen att man måste ”omskära” flickor. I en TV-dokumentär om en svensk läkare som hade gjort stora framsteg med upplysning i Kenya, hade könsstympningen gått tillbaka kraftigt i den region där han verkade. De som hade något att säga till om i samhället hade lärt sig att islam inte påbjuder könsstympning. En av dem sa ganska upprört att ”det är ju mot vår religion också”.

Det låter kanske bra, men vad hade hänt om man kunnat påvisa att religionen faktiskt uppmanade till könsstympning? Risken är att alla sakargument då hade fallit platt till marken. Det avgörande var vad religionen sa i frågan.

Det finns förstås många religiöst troende, särskilt i Skandinavien, som säger att man inte får ta Bibeln (eller Koranen) bokstavligt, att detta inte är läroböcker i naturvetenskap och att det säkraste även för religionsfriheten är att leva i ett sekulärt samhälle, där fakta och argument får avgöra vad som ska räknas som sant.
Hur det kommer att gå i USA är när detta skrivs ännu inte avgjort.

Kommentera:

Dela artikeln:

Lägg till kommentar