Annons

Djurs magnetsinne – fortfarande ett snårigt fält med många teorier

Författare: 

Publicerad

2010-04-01

I det senaste numret (6 april 2010) av den vetenskapliga tidskriften Journal of the Royal Society Interface http://rsif.royalsocietypublishing.org/ är 12 vetenskapliga artiklar publicerade om dagsläget vad gäller djurs magnetsinne och vilka tänkbara modeller som ligger till grund för den biokemiska överföringen av information från jordens magnetfält till djurens sinnesorgan. Fältet var vid starten mycket kontroversiellt och det ifrågasattes starkt om djur överhuvudtaget kan känna jordens magnetfält. Idag är detta odiskutabelt, men fortfarande råder viss oklarhet vilken modell som förklarar fenomenet. Forskningen under de senaste åren har karaktäriserats av framkastandet av ett antal modeller som endast i undantagsfall fått vetenskapligt stöd från experiment. Det stora problemet har att göra med att jordens magnetfält som utgör den information som skall detekteras av djurens sinnesorgan genomkorsar biologiska material och därmed kan i princip magnetsinnet vara lokaliserat var som helst i kroppen. Under lång tid har två huvudidéer dominerat: 1) magnetitkristalller, som till exempel konstaterats vara lokaliserade i övre näbbhalvan hos brevduvor ger signal om magnetfältets styrka, medan 2) specialiserade fotoreceptorer i ögonen överför information om magnetfältets lutningsvinkel, och därmed kompasskursen. Fältstyrkan har visat sig vara viktig vid geografisk positionering, medan lutningsvinkeln ger kompasskurser. Vid internationella konferenser som täcker ämnet har debatten gått hög mellan företrädare för magnetitöverföring och de som förespråkar fotoreceptorbaserad avkänning. För den som önskar uppdatera sig rekommenderar jag introduktionen om magnetsinnet av Michael Winkelhofer: doi:10.1098/rsif.2010.0010.focus . Medan den specialintresserade som önskar få en helhetssyn över dagsläget i fältet med fördel kan läsa samtliga 12 uppsatser http://rsif.royalsocietypublishing.org/content/7/Suppl_2 . Magnetsinnet är fortfarande en svårknäckt nöt för forskarna.

Kommentera:

Dela artikeln:

Lägg till kommentar