Annons

Vinterkräksjuka eftersökes

Författare: 

Publicerad

2017-03-24

För första gången i mitt liv önskar jag en omgång vinterkräksjuka. Denna plåga har hemsökt oss lika regelbundet som årstiderna sedan vi fick småbarn i huset. När höstmörkret och kylan smyger sig på är det normalt sett bara att vänta innan det tarmrensande viruset invaderar. I värsta fall ryker julhelgerna. Men nu vore som sagt ett virusbesök välkommet.

Miljontals människor drabbas varje år av vinterkräksjuka och för en hel del, som redan är svaga av ålder eller sjukdom, blir viruset nådastöten. Immun blir man tyvärr inte efter genomlevd smitta, men ungefär en femtedel av befolkningen har dubbel uppsättning av en mutation i FUT2-genen och saknar därför ett protein i tarmen som viruset binder till vilket medför det goda att de löper därmed mindre risk att drabbas. Denna genuppsättning har vi dock inte i vår familj.

Frånsett de otrevliga symptomen är vinterkräksjuka en i många avseenden synnerligen intressant sjukdom. Som forskare på partiklar som vi får i oss genom inandning har jag blivit särskilt nyfiken på smittspridning genom luften. Och det existerar gott om belägg för att vinterkräksjukevirus, eller calicivirus (vanligen i form av norovirus), kan smitta via luft. Exempelvis finns fallbeskrivningar där personer insjuknat efter att ha befunnit sig i närheten av virusbärare utan att någon form av direkt kontakt med kontaminerad yta kunnat beläggas.

Trots tydliga tecken på att norovirus kan spridas via luft saknades, tills helt nyligen, mätningar som faktiskt visade att viruset förekommer i luften. Av denna anledning, och motiverad av en önskan om en friskare tillvaro i största allmänhet, påbörjade jag för några år sedan ett forskningsprojekt för att samla in luftburna norovirus.

I laboratoriet har det gått bra. Vi har lyckats bygga en uppställning där vi skickar ut virus i luften, håller dem svävande en stund och sedan samlar in dem igen. Virusen behöll sin förmåga att infektera celler trots luftfärden.

Men för mätningar i verkliga miljöer väntar vi fortfarande på resultat. All utrustning finns på plats. Sjukvårdspersonal har fått utbildning för att med kort varsel kunna samla in luftprover i händelse av misstänkt smitta. Det enda som saknas är virus. Och den här säsongen har caliciviruset hållit en osedvanligt låg profil. Veckor har gått utan ett enda sjukdomsfall att mäta på.

En gnista av hopp tändes när kräksjuka plötsligt fick spridning på barnens förskola. Mer än halva personalstyrkan insjuknade och inget barn verkade undkomma. Till sist väcktes även vi en natt av ett kräkande barn. Äntligen ska det bli virus att mäta på, tänkte jag (även om jag inte vågade säga det till min fru). Men icke. Vi förblev friska hela bunten och luftprovtagaren hann aldrig komma till användning. Nu väller vårvärmen in över Lund och vi lär väl få vänta tills nästa vinter innan det blir framgång i virusjakten. Men värre bekymmer går att tänka sig.

Kommentera:

Dela artikeln:

Lägg till kommentar