Annons

Zebran är ett randigt djur, men varför?

Författare: 

Publicerad

2014-04-22

Darwin ansåg att zebrans randighet var till hjälp för att hitta rätt sexualpartner och ett utslag av könsurval, och många andra förklaringar har sedermera sett dagens ljus. En (som förfäktats av bl.a. Rudyard Kipling) har varit att ränderna förvirrar rovdjur, men något hållbart bevis för detta finns det inte. Jeffrey Waage visade 1981 att blodsugande flugor mindre gärna slår sig ner på randigt underlag än på enfärgat. För ett par år sedan påvisades i en artikel, i vilken bl.a. lundaforskaren Susanne Åkesson medverkat, att strimmiga ytor stör bromsars orientering efter ljusets polarisation, och att de därför undviker dem. Ett annat forskarlag visade att aversionen mot strimmiga ytor är så stor att den uppväger den kemiska attraktionen till koldioxid och ammoniak som utsöndras av djuren. Nu har det kommit en artikel som på ett oberoende sätt bekräftar förklaringen att det är de blodsugande insekterna som har varit avgörande för evolutionen av strimmighet. Genom jämförelser mellan olika sorters zebror i olika länder har man visat, att ju fler blodsugare det finns, desto större är strimmigheten.

Kommentera:

8

Dela artikeln:

Kommentarer

Randig tröja för att slippa myggbett?

Varför finns det då inga zebror i Sverige. Bitande bromsar finns det gott om.Jag har själv blivit driven på flykt av dem. Skall man leta efter orsaken till zebrornas randighet bör man titta på vad det finns för blodsugare på samma ställe som zebror. Man hamnar då i Afrika.
Där finns en typisk blodsugare, tsetse-flugan. Den finns i samma område som zebran och bara där.

Rudyard Kiplings hypotes om Zebra-ränder har empiriskt stöd i flera exempel.

Under båda världskrigen har man använt snarlikt kamouflage på fartyg, för att göra det svårt att avgöra fartygets kurs och hastighet, särskilt fartyg i grupp.

Kattdjur har en annan psykologi än människor, deras jaktteknik är väldigt olika. Detta förstärker fenomenet.

För katter, att kasta spjutet rakt in i flocken, det existerar inte för dem, de måste alltid angripa ett enskilt djur som de måste välja ut efter dess relativa svaghet eftersom Zebror är kraftfulla djur som lätt kan sparka ett lejon allvarligt, vilket kan leda till dess död.

Det är uppenbarligen svårt för dem att välja ut ett enskilt svagt djur ur en tät flock av Zebror som även för människans öga smälter ihop till en massa med deras speciella kamouflage, sett från nära håll och i snabbhet.

Bo Strömberg

I den artikel från i år av Tim Caro och medarbetare som föranledde min inledande blogg korrelerades antalet ränder på olika kroppsdelar med olika miljöfaktorer, bl.a. förekomsten av tsetseflugor, bromsar, fläckiga hyenor och lejon. Korrelationen med förekomst av lejon var genomgående svag. Korrelationen med förekomst av hyenor var stark för strimmor på bakdelen och benen när man jämförde mellan arter, men inte när man jämförde över underarter, och i övriga fall svag. Korrelationen med förekomsten av tsetseflugor var mycket stark ifråga om bukstrimmor, svag i övriga fall. Korrelationen med förekomst av bromsar var på underarts-nivå stark utom beträffande bukstrimmor, och på artnivå stark för strimmor i ansikte, på hals och ben, och svagare för strimmor på  flanker, bakdel och buk.

I en artikel från förra året av How och Zanker hävdas att ränderna förvirrar uppfattningen av rörelse, ungefär som banden på en stridsvagn eller ekrarna på ett bilhjul kan förefalla att röra sig åt fel håll när man ser dem på TV eller bio. Dessa författare använder helt andra metoder, och diskuterar effekterna i relation till flugors och lejons synskärpa.

Sammanfattningsvis förefaller det mig som om diskussionen om varför zebran är ett randigt djur, som redan pågått länge, kommer att fortsätta ännu någon tid.

Varför är många djur inte randiga?

Tack för kort och klok fråga. Varför inte alla djur är randiga borde en evolutionsforskare få svara på, men i väntan på att en sådan gör jag ett försök. (En liknande fråga kan formuleras: "Varör är inte alla växter taggiga som rosenbuskar och har blad med brännhår som brännässlor?") Man kan tänka sig olika orsaker:

1. Det har en kostnad, och försvarsutgifterna är för stora för att det ska löna sig. Men randighet borde inte vara så dyrt.

2. Evolution tar tid. Den minst randiga zebra jag hört talas om (kvaggan) dog visserligen ut först (ungefär 1883), men det hade andra orsaker än bristande randighet. Andra hästdjur har ingen tendens till randighet, och gnur som delvis lever på samma ställen som zebror är inte randiga.

3. För somliga djur är inte de "fiender" (respektive bytesdjur) som blir förvirrade av ränder de viktigaste. Det kan exempelvis vara så att för antiloper och hjortdjur, som inte är så randiga som zebror, fästningar (som har en annan sinnesfysiologi än flugor och bromsar) är ett större problem än vad insekter är .

Som icke-specialist på detta område håller jag på förklaring 3. Vi får se om någon med bättre kunskaper hör av sig på bloggsidan.

Randigheten måste betalas med ett pris.

Randiga djur kan inte beta lika effektivt, om de skall utnyttja sin randighet samtidigt. Om de sprider ut sig, blir randigheten ett hot, eftersom de lätt kan urskiljas då. Det blir ett anti-kamoflage om de delar sig för mycket

Zebrans randighet fungerar nog bra i större flockar av kraftfulla djur som kan sparka hårt och försvara sig, men som inte springer lika bra som många andra djur, och som jagas av speciella rovdjur.

Om det funnits vargar som vägde 100..200 kg, skulle nog inte Zebrorna varit så värst randiga, för de jagar på ett helt annat sätt, är intelligentare och använder helt annan jaktteknik.

Bo Strömberg

När det gäller jämförelsen med ekrade vagnshjul som tycks långsamt rotera baklänges, så är det ett fenomen som jag kallar stroboskop-effekt. Att beskriva detta fenomen kräver en artikel i sig.

Det används faktiskt för bestämning av förtändning eller tänd-tidpunkt på motorer som använder gnisttändning, som vanliga bensinmotorer.

Till en Grundig Dual-X grammofonspelare från 60-talet, hör en kalibreringsskiva med streck (ränder) grupperade i cirklar efter deras täthet. De var märkta för olika varvtal, kanske 33, 45 och 78.

Kalibreringsskivan var konstruerad för att betraktas i lyset av glödlampsljus i 50Hz. Vid rätt justerat varvtal, tycktes cirkeln med aktuellt varvtal stå stilla.

Att detta skulle ha med insekters ögon att göra, förefaller extremt osannolikt.

Bo Strömberg

Lägg till kommentar