Annons

Ett av de yttre rören står i förbindelse med det mellersta röret som innehåller en godbit. Kan nyakaledonienkråkan räkna ut vilka rör som är förbundna – genom att släppa stenar i de yttre rören? 

Bild: 
Sarah Jelbert

Kråkfåglarnas intelligens överdriven?

Kråkfåglar kan lösa förvånansvärt komplicerade uppgifter. Men kan de egentligen räkna ut hur problemen ska lösas – eller provar de sig fram? Svenska forskare skapar debatt i frågan. 

Författare: 

Publicerad:

2016-12-14

Fabeln ”kråkan och kruset” handlar om en törstig kråka som lyckas dricka vatten ur ett krus genom att släppa stenar i det, så att vattennivån kommer inom fågelns räckhåll.

Fabeln har inspirerat till ett flertal vetenskapliga försök på temat ”kråkfåglar och vattenkrus”. Försöken visar att flera arter av kråkfåglar, bland annat: nyakaldeonienkråka, råka och nötskrika kan klara av den här sortens uppgifter.

Kråkfåglarna anses vara både läraktiga och intelligenta. Men forskare från Stockholms universitet ifrågasätter nu om kråkfåglarna som deltog i försöken uppvisade kausal förståelse – att de förstod ”orsak och verkan” – och inte bara provade sig fram.

Forskarna har gjort metaanalyser av data från ett tiotal publicerade studier med ”kråka- och krusexperiment”. Analyserna visar att ju fler försök fåglarna gör, desto bättre resultat får de i försöken

– Fåglarna lär sig alltså att lösa uppgifterna medan försöken pågår. Om de verkligen hade kausal förståelse så skulle de ju göra rätt från allra första början, säger Johan Lind som är docent i etologi vid Stockholms universitet och en av forskarna bakom den nya studien, som har publicerats i Animal behaviour.

I många av kråkstudierna rapporteras fåglarnas resultat som ett genomsnitt av de tio första försöken – och det döljer att fåglarna blir bättre med tiden, menar Johan Lind. När han tillsammans med sina kollegor analyserade data från dessa studier, så visade det sig att vid 12 av 17 experiment avgjorde slumpen om fåglarna klarade av att lösa problemen på första försöket. Vid de resterande fem experimenten klarade sig fåglarna bättre än vad man kan förvänta sig av slumpen. Men i dessa fall spelade fåglarnas erfarenheter in.

– Det är ett problem som är oundvikligt vid den här sortens experiment, Djuren måste tränas innan de kan delta i experimenten och de belönas under träningen. Det kan skapa preferens för vissa föremål som gett belöningar under träningen, och även ge erfarenheter som kan underlätta problemlösningen i själva experimenten.

Forskarna från Stockholms universitet menar att det finns magert stöd för att kråkfåglarna har kausal förståelse, snarare lär de sig komplicerade uppgifter genom trial-and-error. Forskarteamet har utvecklat en matematisk modell som beskriver hur avancerade och sammansatta beteenden kan utvecklas från serier av enklare beteenden som ger någon form av belöning – förloppet påminner om de inlärningsmetoder som används av djurtränare.

– Det råder inget snack om att vissa djur har väldigt smarta beteenden, men vi menar att det finns ytterst lite stöd för att dessa beteenden uppkommer genom kausal inlärning, säger Johan Lind.

­Mathias Osvath är docent i kognitiv zoologi vid Lunds universitet och har studerat kråkfåglars kognitiva förmågor under lång tid. Han är kritisk till de metanalyser av ”kråkan och kruset-studier” som Johan Lind och hans kollegor har utfört – och menar att forskarteamet inte förhåller sig till avsikten med dessa studier.

– För det första hittar de på att för att ha någon form av kausal förståelse måste man lösa uppgiften på första försöket. Det är i sig felaktigt och stämmer inte på människor heller. Sedan räknar de på detta och finner att de flesta fåglar inte klarar det på första försöket. Nej, det visste vi redan och det är inte det frågan handlar om. Frågan handlar om vad fåglarna tar fasta på när de lär sig uppgiften.

– Sedan om vi kommer till inlärning, och det är här de brister i sin behandling av kognitiva mekanismerde tycks anta att trial-and-error är en kognitiv mekanism. Men det är det inte, det är en metod som djur och vi människor använder oss av för att testa olika saker i världen.

Enligt Mathias Osvath så visar forskningen att kråkfåglarna provar sig fram, men att detta beteende är målorienterat och att det tycks som om de tar fasta på vissa egenskaper hos föremålen under försöken, exempelvis huruvida materialet flyter eller inte. Djuren förstår att deras handlingar medför att vissa saker händer, men inte nödvändigtvis varför sakerna händer. Detta är alltså inte samma sak som orsak och verkan.

– Ingen studie, så vitt jag vet, har uttryckt att kråkfåglarna visat kausal förståelse. Det är ett jätteomfattande begrepp som är ambivalent och oftast undviks. Författarna till den nya studien tar inte hänsyn till de olika kognitiva begreppen, och den uppsjö av studier och teorier som genomförts eller baserats på djur och människor.

Studien som forskarna från Stockholms universitet presenterar är kontroversiell – och det är troligt att vi kan förvänta oss fler kommentarer från berörda forskare. 

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

2

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Här vill jag ge min syn på den kritik som framförs i ovanstående notis i Forskning & Framsteg (2016-12-14).

Vi upptäckte systematiska statistiska och tolkningsfel i dessa kråkstudier som mynnat ut i en bild av att kråkfåglar tänker, resonerar och fattar beslut genom att de förstår fysikaliska “regler”. Därför tyckte vi det var högst relevant att analysera om studierna för att se om de höll vad de lovade. Experimenten höll ej vad de lovade.

För det första har Mathias Osvath fel med avseende på vad andra forskare dragit för slutsatser utifrån dessa studier. Trots att forskare diskuterat trial-and-error-liknande förklaringar har de, tvärtemot vad Mathias säger, upprepade gånger påstått att kråkfåglar har en förmåga att resonera och förstå kausala samband om “fysikaliska regler”. Jag har lagt in citat från dessa studier sist i texten.

För det andra, om kråkfåglarna lär sig successivt under experimentens gång är kritiken mot oss omotiverad eftersom vi då ser på data på samma sätt, att djuren successivt lär sig hur de löser problemen. Om inlärningen ser likadan ut när en duva lär sig välja en sak för att få mat som när en kråkfågel lär sig välja en sten istället för en ståltrådsboll för att få mat ser jag ingen anledning att använda uttryck som “kausal förståelse” för kråkfåglar och trial-and-error för duvor. Varför ska vi ta hänsyn till “kognitiva” begrepp om de betyder samma sak som redan etablerade och väldefinierade begrepp? Kråkfåglar gör otroliga saker, de uppvisar mycket lek, löser knepiga problem och finner vissa lösningar som är ganska ovanliga bland djur. Men vad vinner vi på att använda ord som “förståelse” eller “resonerande” när det inte alls återspeglar vad vi i allmänt tal menar med dessa ord. Uttryck så som “avancerad kognition” eller “sofistikerad kognition” har aldrig definierats skarpt nog så de går att särskilja från andra inlärningsprocesser. Om kråkfåglarna (eller t ex schimpanser) hade resonerat eller förstått, hade resultaten sett helt annorlunda ut, då skulle resultat från kråkfåglar likna resultat från studier av människor.

Populärvetenskapliga debatter i all ära, men det enda som löser den här typen av konflikter är nya data, och bättre teori. Låt mig avsluta med att visa på hur mångfacetterad och kraftfull en (exakt definierad) associativ inlärningsmodell kan vara. Magnus Enquist, Stefano Ghirlanda och jag har utvecklat en modell, Chaining, för att förstå hur djur kan lära sig sekvenser av beteenden genom associativ inlärning. Modellen förklarar potentiellt många avancerade beteenden och fenomen vi ser hos djur som självkontroll, verktygsanvändning, att djur har en förväntan på sin omvärld och utför beteenden som är målinriktade. Länk:
http://rsos.royalsocietypublishing.org/content/3/11/160734

Avslutningsvis, jag skrev överst att Mathias har fel när han kritiserar oss för att överdriva andra forskares slutsatser. Mathias sa: “Ingen studie, så vitt jag vet, har uttryckt att kråkfåglarna visat kausal förståelse. Det är ett jätteomfattande begrepp som är ambivalent och oftast undviks.”

Här följer citat från forskare som visar att de just uttryckt att kråkfåglarna "resonerar" och visar “kausal förståelse”:

Bird & Emery (2009): This suggests that the cognitive solutions to physical tasks in this species stem from a general understanding of physical rules rather than a specialized adaptation to use tools.

Taylor et al. (2009): Our findings suggest that New Caledonian crows can solve complex physical problems by reasoning both causally and analogically about causal relations.

Jelbert et al. (2014): Our results indicate that New Caledonian crows possess a sophisticated, but incomplete, understanding of the causal properties of displacement, rivalling that of 5–7 year old children.

Logan et al. (2014): The first [explanation] is that crows are able to imagine changes in the magnitude of a causal relation. The crows only had prior experience dropping stones into a tube of one volume to raise its water level. They could have used their knowledge of the relationship between this tube size, the object, and the water level to mentally model the effect on the water level of dropping the same object into a bigger or smaller tube.

Taylor et al. 2011 Our results [...] show that New Caledonian crows can process causal information not only when it is linked to sticks and stick-like tools but also when it concerns the functional properties of novel types of tool. ​

Komplicerade problem har ibland enkla svar – men ofta är de fel. För att se felet måste man ha bakgrunden till problemet. Kanske i synnerhet när det handlar om kärnan i en debatt som var som mest intensiv för ett halvsekel sen. Därför kommer detta svar till Lind bli långt. Också för att Lind ställer en rad frågor i sin kommentar som bör besvaras för läsarens och hans skull. Dessvärre kan jag inte låta detta bli en grundkurs i djurs kognition, men jag ska erbjuda en mindre föreläsning med utgångspunkt från debatten. Jag tar tillfället i akt att ge en mer ingående bild av denna typ av forskning – som ofta missförstås – än vad som vanligtvis får plats i nyheterna.

Johan Lind anser att deras metanalys, som baserats på statistik och invändningar, visade systematiska fel. Framförallt för att djuren blir bättre över tid. Han anser att deras analys visar att detta är trial-and-error learning, alltså att man lär sig succesivt genom att prova sig fram. Min poäng är att Lind, och medförfattaren Ghirlanda, misstagit sig om att studierna säger att succesiv inlärning inte förekommer – tvärtom försöker studierna förstå hur detta lärandet går till. Dessutom är det tydligt att Lind och Ghirlanda misstolkat begreppsapparaten. Deras studie tillför inget, och den visar inte heller att djuren saknar kausal kognition.

Lind menar att de fem studier på kråkfåglar, som de nu analyserat, gett en felaktig bild av att de tänker, resonerar och fattar beslut genom att de förstår fysikaliska regler. Exakt av vem och för vem denna bild tecknats genom dessa få studier förtäljer inte kommentaren. Vad som är sant är att hundratals studier tillsammans gett en bild av kråkfåglar som kognitivt komplexa och flexibla.. Om Lind syftar på att allmänheten de senaste 15 åren fått en särskild bild av kråkfåglar, är det nog snarare så att den kommit från väldigt många studier, och inte bara från sådana på sk fysisk kognition och i synnerhet inte bara från Aesops högst begränsade paradigm. Det var nog bara den första studien i paradigmet, från 2009, som fick medial uppmärksamhet – resten är ganska tekniska. Fysisk kognition är mindre studerat än t ex social kognition, minne, planering, självkontroll etc, men det har studerats i fler paradigm än Aesops paradigm.

Inomvetenskapligt är bilden ännu inte klar vad avser arkitekturen av kråkfåglars fysiska kognition. De senaste 10 åren har jag suttit med i diskussioner på det flesta internationella sammankomster där dessa frågor dryftats, bland annat tillsammans med författarna till studierna i fråga. Jag har också varit involverad i publicerade vetenskapliga debatter om kausal kognition, liksom jag genomfört empiriska studier kring kråkfåglars fysiska kognition. Varje studie som görs, även i andra paradigm, snävar in mer och mer. Det handlar alltså inte om något färdig produkt där experimenten lovar något (som Lind uttryckligen säger) – experiment testar olika hypoteser och varje studie försöker diskutera vad resultaten från just den kan tolkas som.

Sen undrar Lind om begreppen som används. Kognitionsvetenskap är komplicerat, och kognitionsforskning på djur är än mer invecklat. Skälen är många, men det kanske mest förvirrande för någon utanför fältet är hur begreppen används. De framstår i förstone som rättframma och välbekanta, eftersom de ofta är termer som använts långt innan vetenskapen började studera kognition. ”Minne”, ”planering”, ”självkontroll”, ”resonemang”, ”beslut”, ”lärande” och många andra är vardagsspråkliga ord, som dock används på mer specifika vis i vetenskapen. Men, de flesta vetenskaper använder begrepp som också används i vanligt språk, men med delvis annan betydelse. Många har inte lyxen som till exempel fysiken, där man kan döpa fenomen och partiklar efter eget tycke eftersom ingen kände till dem innan. Men även fysiken har vanliga begrepp som definieras annorlunda i vardagen. Även biologin är smockfull med vanliga ord, som fanns långt innan biologivetenskapen. När Lind undrar vad vi vinner på att använda ord som inte återspeglar vad vi allmänt tal menar med dem, höjer man således på ögonbrynen. Det tycks också som att Lind har en klar uppfattning av vad orden betyder, alltså hur vår kognition fungerar (?) – vi hade inte behövt vetenskap om vi redan begrep sådana ting.

När en kognitionsforskare studerar t ex ”självkontroll” eller ”minne”, utgår denne ifrån existerande begrepp för att ta reda på hur dessa mekanismer egentligen ser ut i empiriska test. Det är på det viset vi nu förstår att t ex minnet består av många system, och hur de fungerar och interagerar, liksom vilka system andra djur har. Innebörden i termerna avviker därför oftast ganska väsentligt från vardagsspråket, och dessutom skapas nya tekniska underbegrepp.

Lind undrar varför vi ska använda kognitiva begrepp istället för andra väletablerade begrepp som säger samma sak (läs inlärning). Svaret är mycket enkelt: eftersom inlärningstraditionens begrepp – som i detta fall stammar från Thorndike, och senare Skinner – har visat sig ofullständiga för att förklara; begreppen betyder alltså inte samma sak som de kognitiva. Det upptäckte man med all önskvärd tydlighet för mer än ett halvsekel sedan när flera vetenskaper utvecklades i nya riktningar, t ex artificiell intelligens, utvecklingspsykologi, neurobiologi, lingvistik med flera. Det tycks som om kommentaren vill ifrågasätta hela kognitionsvetenskapen. Kanske inte, men det hade ändå det inte funnits plats att försvara den här, dock hade den klarat sig utan min hjälp. Det räcker med att hänvisa till förklarings- och förutsägelsekraften i kognitionsvetenskapen jämfört med t ex behaviorismen. Den senare försvann, den förra blomstrar. Dock är det naturligtvis så att inlärning är centralt inom kognitionsvetenskapen, men det är inte ”tomt” bakom inlärningsmekanismen.

Lind undrar varför man ska använda trial-and-error för en duva och kausal förståelse för en kråka. Det enkla svaret är att det ska man inte, och jag vet inte vem som sagt att man ska göra det – ingen evolutionär kognitionsvetare i alla fall. Man ska ta reda på vad duvan lär sig när den lär sig via trial-and-error (det är dock möjligt att den tar fasta på andra saker än funktionella aspekter, så kausal förståelse kan vara fel, men inte säkert). Trial-and-error är ett tillvägagångssätt och inte en fullständig kognitiv mekanism. Låt säga att en duva lär sig slänga ned stenar i vattnet som kråkan gör. Är det då inte intressant om duvan behöver t ex 1000 försök och kråkan tre? Eller om duvan, precis som kråkan, lär sig att det inte funkar att höja ytan på sågspån. Är det då inte av någon betydelse hur snabbt det går och vad de tar hänsyn till när de lär sig? Även om båda djuren använder sig av trial-and-error? Eller, tänk om duvan inte alls lär sig, innebär det då att den inte ”kan” trial-and-error, fast den bevisligen uppvisar trial-and-error i flera andra tester? Något förenklat: när forskarna bakom kråkstudierna som kritiseras frågar sig vad är det djuren lär sig, så svarar Ghirlanda och Lind med hur de lär sig: genom trial-and-error. Om man är intresserad av evolutionen av djurs kognition kan man inte använda sig enbart av denna typ av terminologi. Det är ingen tävling om vilket djur som är ”smartast”, utan det handlar om att förstå skillnaderna och varför de finns.

Lind säger att ”avancerad kognition” eller ”sofistikerad kognition” är begrepp som aldrig definierats skarpt (exakt varför han tar upp det i sin kommentar är dock oklart). Nej, så är det säkert oftast. Men vanligen använder vi inte dem heller inom vetenskapen utan att vi vet ungefär vad vi menar, och de används sällan eller aldrig för att beskriva specifika resultat, utan snarare i mer generella sammanhang.

Om man använder begrepp som t ex ”sofistikerad kognition” inom vetenskapen, menar man oftast två saker (1) att kognitionen hos djuret är komplex, och (2) att den är flexibel. De båda sakerna hänger oftast samman, men är inte samma sak. Komplex kognition betyder att den är sammansatt av många interagerande delar, eller många kognitiva mekanismer. Ofta visar det sig också hänga samman med neurobiologiska korrelat, t ex antal neuron, olika storlekar på olika områden i hjärnan, hur de är sammankopplade m.m. Flexibel kognition innebär att kognition kan användas framgångsrikt i en lång rad domäner – även domäner som djuret inte anpassats för ”biologiskt”. Om detta kan man tala mycket, men det finns det inte utrymme för här. Men summa summarum: om man säger att en kråkfågel har komplex och flexibel kognition, betyder det att de uppvisar en lång rad mekanismer som tillsammans fungerar snabbare och effektivare än ”snittdjuret”, och att de ofta tycks använda flera mekanismer samtidigt för att navigera i sin värld; men också att deras effektiva förmågor inte inskränker sig till en speciell domän. När man hittar sådana djur är det intressant för de som ställer sig frågor om hur sådan kognition uppstår och hur den egentligen ser ut i detalj (inte heller människan är helt utforskad). Som varenda biolog vet ligger det ingen värdering i evolutionära produkter (men människor gillar såklart ”smarthet” eftersom det är så vi definierar oss – men den värderingen hör inte till den vetenskapliga diskussionen).

Man ska för övrigt vara försiktig med att fråga efter skarpa definitioner av övergripande begrepp i vetenskapen; de flesta bredare begrepp är fransiga i kanten men erbjuder ändå oftast inga större svårigheter (fråga en biolog om en skarp definition av liv). Ju mer komplexa fenomen en vetenskap undersöker desto mer öppna är definitionerna. Kognition kan inte beskrivas eller definieras på samma precisa sätt som fysiken och kemin. Även biologin är likartad i sina lösa definitioner. Och samhällsvetenskaperna har så många rörliga delar att ta hänsyn till att exakta definitioner är sällsynta.

Nu till Ghirlandas och Linds studie: Som Lind själv påpekar är det väldigt viktigt med detaljer. Och, jag menar att Ghirlanda och Lind missat några detaljer som gör att deras analys och argument skjuter bredvid målet och inte tillför det som de påstår. De kullkastar inte något. Deras förklaring av vad kråkfåglarna gör i dessa test svarar inte på vad studierna frågar om. De använder terminologin annorlunda än författarna till studierna, och de har en speciell syn på inlärning som inte är självklar. Så tolkningsfelen de ser, kommer sannolikt ur deras egna dito.

Ghirlanda och Lind antar, vad avser studierna de tittat på, att:
(1) Om man inte löser Aesops paradigm på första försöken (helst det första) då saknar man förståelse för kausala samband.
(2) Om man löser Aesops paradigm på första försöket, och har tidigare erfarenheter av materialet som används, är det ett resultat av inlärning som inte är relaterad till kausala samband.

Problemet är bara att inga av studierna säger att alla fåglar stoppar stenar i röret på första försöket, eller att de fåglar som faktiskt gör det saknar erfarenheter av materialet. Tvärtom, detta diskuteras oftast i studierna. De empiriska författarna anser att antagande (1) inte är sant, i alla fall om det avser det första försöket, och att sanningshalten i antagande (2) beror på typen av erfarenhet. Som sagt är forskarna intresserade av vad djuren lär sig och varför det går så snabbt. De olika studierna har olika förklaringar (beroende på vad studien testade) som till största delen bygger på att det handlar om en form av kausal inlärning. Utifrån detta kan man undra varför Ghirlanda och Lind ens bemödade sig med att göra en ny statistisk analys, istället för att bara säga att man inte håller med (utifrån en egentillverkad begreppsapparat).

När det kommer till kausal förståelse, kausal inlärning eller kausala resonemang betyder termerna inte samma sak (och självklart bråkas det om detaljerna inom varje begrepp). Dessutom använder inte alla av de fem kråkstudier som Lind tittat på dessa uttryck. När jag i notisen säger att författarna inte använder begreppet kausal förståelse, så fortsätter det egentligen med: på det sätt Ghirlanda och Lind tror att det betyder. Så Linds uppräkning av olika citat, gör ingen skillnad för sanningshalten i detta påstående. Ingen av forskarna tror t ex att kråkorna förstår Arkimedes princip, eller ens nödvändigtvis att en kropp i vatten tränger undan vattnet.

Extremt förenklat betyder kausal förståelse att djuret uppfattar kausala samband – om något sker följer något annat – som en återkommande del eller egenskap av den fysiska världen. Det avser inte en korrekt förståelse av orsak-verkan på en fysikalisk nivå – då är även människor bristfälliga. När man säger att ett djur har kausal förståelse, menar man att den har en förståelse för några sådana samband, alltså samband som kan vara ”fel” eller ofullständiga men som ofta fungerar (olika djur kan alltså ha olika kausal förståelse). Till exempel är det många av oss som startar om datorn när den hängt sig eftersom den då brukar bli frisk igen. Få av oss har någon egentlig förståelse om vad som ”på riktigt” orsakar detta. Kausal inlärning betyder lika våldsamt förenklat: förmågan att lära sig kausala samband i en given kontext; vad man kan lära sig beror på ens kausala förståelse. När man lär sig på detta vis plockar man ut vad som verkar vara orsak-verkan, utifrån de förutsättningar ens kausala förståelse ger. Kausala resonemang, återigen överförenklat, är när man omsätter förståelsen (alltså även det som man lärt sig utifrån förståelsen) till en ”problemlösning” i den specifika kontexten.

För den oinvigde kan allt sånt här kausalt låta som något medvetet eller som en ansträngande mental operation. Men det handlar inte om det, utan om hur ens underliggande mekanismer förhåller sig till den fysiska omvärlden – det är sällan medvetet, och människor är ofta inte bra på att beskriva hur de ”tänkte” (eftersom vi oftast inte vet).

Dessutom använder den först studien (Bird & Emery, 2009) ett annat begrepp som inte är direkt knutet till det kausala. Här talar man om sk affordances. Det är en term från psykologin som enkelt uttryckt handlar om vilka möjligheter till handlingar man ser i ett föremål. Teorin om affordances säger också att olika djur tillskriver olika affordances beroende på hur de är kroppsligen och kognitivt inrättade: en gråsparv kan se en kvist som en sittplats, men en igelkott ser ingen möjlighet till handling i samma kvist och en schimpans ser kanske en tandpetare. Bird och Emery säger också att fåglarna först inte tycktes ”förstå” (ja, de använde faktiskt citattecken) användbarheten hos materialen men att de snabbt lärde sig. Vidare sa de att eftersom vissa av fåglarna hade tidigare erfarenhet av stenar (i tidigare verktygsanvändningsexperiment) kan det ha påskyndat inlärningen, men att en användning av affordances tillsammans med tidigare erfarenhet kan ha skapat den mycket snabba inlärningen. När de talar om ”fysiska regler” menar de alltså de regler som affordances skapar.

Vad studierna i Aesops paradigm är intresserade av är vad kråkorna tar fasta på och vad de inte begriper. Man vill förstå de underliggande mekanismerna till hur de lär sig detta. Och, så här långt finns det goda skäl att anta att de tar fasta på fysiska egenskaper av något slag, men att de inte begriper dem inledningsvis i denna tämligen artificiella uppgift – de lär sig succesivt, men snabbt. Ett exempel på kausal förståelse kan vara att: ett föremål som stoppas ned i röret höjer vattenytan. Sen undrar man om de kan lära sig, eller redan förstår, att tyngden i föremålet spelar roll. Och så vidare i många experiment. Att svara trial-and-error på dessa frågor, är något av ett god dag-yxskaft, men det beror såklart på vilken syn man har på inlärning.

Den som orkat läsa så här långt, kanske fortfarande är intresserad av lite inlärning? Vad Ghirlanda och Lind inte säger när de pratar om trial-and-error-inlärning är vilken teoretisk skola de följer. Det är viktigt för hur man tolkar resultat. Även inlärningsmekanismer har olika tolkningsriktningar. Den gamla skolan menar att inlärningen är blind, alltså ungefär att djuren inte tar in någon annan information om vad som händer mer än stimuli-respons; ibland till den grad att stimulus är belönande i sig självt: duvan tycker att den gröna lampan är belöningen utan att den vid det gröna ljuset också förväntar sig att fågelfröet ska komma. Men det finns också en annan huvudinriktning som menar att mycket inlärning inte fungerar om det inte också finns någon form av ”innehåll” behäftat med det (den skolan är dock inte mycket yngre än den gamla). Till exempel att stimulus-respons bäst förstås som orsak-verkan. I sammanhanget kan det vara värt att notera att hos människor korrelerar förmågan att lära sig associativt med intelligens. Alltså ju bättre du är på associativ inlärning desto bättre är du på IQ-test, eller tvärtom. Kontroversen mellan inriktningarna har pågått i hundra år, men poängen är att båda inriktningarna har empiriskt stöd i olika experiment på människor och andra djur. Snarare tänker sig många nu att både ”blind” och ”kognitiv” inlärning existerar i olika djur, och till och med inom samma djur, även hos människor. Och, som av en händelse som liknar en tanke, har en av studierna i Aesops paradigm fokuserat just på dessa två olika processer. Man konstaterar att nötskrikorna tycks använda både blind och kognitiv inlärning. Och, i den första studien på råkorna diskuterar man också att fåglarna kanske använder dessa två system. Det gör troligtvis också vi i viss utsträckning, men det som gör oss framgångsrika i vår fysiska kognition är inte den blinda inlärningen.

Ghirlanda och Lind tycks luta åt blind inlärning, men det är oklart för de berör inte sin teoretiska syn, utan tycks ta den som en självklarhet. – det bör man inte göra om man ger sig in i en debatt i en pågående forskningsinriktning som redan har sina begrepp. Det är kanske därför deras svar på frågan om vad det är fåglarna lär sig kan formuleras genom trial-and-error. För har man visat trial-and-error har man per automatik visat djuren inte tar fasta på några som helst orsak-verkan samband. Men, först måste de i så fall visa att trial-and-error hos dessa djur är blind, och det är metodologiskt minst lika svårt – sannolikt svårare – än att visa på lärande som bygger på funktionell information. Därför är det att slå på en stor och skorrande trumma när man går ut med sin nya analys; den uttrycker en åsikt och har inte visat blind inlärning. Då måste man ut och göra studier. Och det krävs alldeles säkert mer än fem för att komma till ett svar.

Lägg till kommentar