Annons

Vad är filosofi?

Författare: 

Publicerad

2009-11-26

Nyligen ställde ett radioprogram (”Filosofiska rummet”) frågan varför Sverige inte har producerat några stora filosofer, några i stil med kändisar som Heidegger eller Foucault.

Jag vet inte hur vi klarade oss undan det kontinentalfilosofiska eländet, men troligen var det några rigida ”positivister” som agerade grindvakter. Till exempel underkändes Foucaults doktorsavhandling i idéhistoria vid Uppsala universitet. Detta beklagades i radioprogrammet.

Där hävdades det, speciellt av en medverkande anarkist, att filosofi är en konstart, inte en vetenskap, och därför är det djärvt nytänkande som det gäller att få fram. Filosofi är förvisso inte en empirisk vetenskap, men den kan vara ett värdefullt komplement till sådan vetenskap. I själva verket anlitas filosofer alltför sällan av empiriska forskare för att få rätsida på begrepp och resonemang.

Filosofin är emellertid nästan ihjälkramad, speciellt av folk som inte har konfronterats med ämnet vid universitetet. Alla tycks vilja ha en relation till filosofi och tror sig veta vad det är. Ibland hör man uttryck som att något är ”bara filosofi” i betydelsen bara spekulation. ”Här sitter jag och filosoferar”, säger en del när de låter tankarna löpa fritt utan stringens. Den som säger så har ungefär samma relation till filosofi som den som säger att ”allt är relativt” har till relativitetsteorin.

Om man jämför Heidegger, Foucault och Derrida med sådana tråkmånsar (obs. ironi) som Russell, Hare eller Ryle, kan man se en parallell i musiken: jazz kontra klassisk musik. Den som vill lära sig spela jazzmusik bra, ska börja med att lära sig spela klassisk musik, lär Oscar Peterson ha sagt. Motsvarande borde gälla inom filosofin. Den som tänker göra stora, fantasifulla utläggningar borde först lära sig elementär logik för att det inte ska spåra ur helt.

Heidegger har ofta blivit anklagad för att vara nazist, och det är sant. Men, som den brittiske filosofen Jonathan Glover skriver, faran med Heidegger är inte att hans filosofi skulle vara innehållsligt besläktad med den nazistiska ideologin. Nej, den största faran är hans dimmiga tänkande. Hans oklarhet riskerar nämligen, enligt Glover, att underminera filosofins roll i det kritiska tänkandets utveckling.

Man kan naturligtvis se filosofin som en konstart och beundra de luftslott och suffléer som kreativa ”filosofer” har skapat. Men det räcker inte. Suffléer kan vara vackra, och det är förvisso en konst att baka dem. Men de sjunker lätt ihop, om man sticker en gaffel i dem. Och det är att sticka gafflar i suffléer, inte att baka dem, som filosofer bör ägna sig åt.

Filosofi är framför allt systematiserat förnuft, kritiskt tänkande. Att peka på oklara begrepp, ologiska resonemang och över huvud taget ställa obekväma frågor måste vara filosofens främsta uppgift. Det handlar om intellektuell renhållning. Ingen annan disciplin än filosofin har till uppgift att ta sig an detta. Att städa upp i andras intellektuella moras kanske inte är en så attraktiv syssla, men den behöver utföras.

Axel Hägerström var en stor svensk filosof i början av 1900-talet. Han var en intellektuell renhållare av rang, vilket gjorde att många var rädda för honom. 1911 blev han professor i Uppsala, och i sin installationsföreläsning utmönstrade han, med goda argument, religionen ur moralen. Det var modigt, särskilt på den tiden när prästerskapet i Sverige hade ett inflytande som det i dag är svårt att föreställa sig.

Alltsedan Sokrates har många filosofer blivit anklagade och ibland straffade för samhällsomstörtande verksamhet. Bertrand Russell, en klartänkande och ofta lättläst filosof satt i fängelse ett tag för sin pacifism. I dag är det inte lätt att vara filosof i länder som Iran och andra diktaturer. Vill man baka suffléer efter diktatorns recept, är man säkert välkommen. Men den som sticker en gaffel i sufflén kan räkna med att själv få en kniv i ryggen.

Filosofi är inte att leka med. Det är en farlig aktivitet.

Kommentera:

10

Dela artikeln:

Kommentarer

Birgitta har rätt i att filosofin har en viktig uppgift som renhållare. Men främsta uppgift? Nej, det är just därför Sverige inte har några stora filosofer. Det är ingen som vågar baka suffléer på receptet; förnuft, kritiskt tänkande, logik.
Därför har den akademiska filosofin till väldigt stor del blivit Finn fem fel-filosofi. En lektor skriver en liten artikel om en liten detalj i ett klassiskt problem, en professor påpekar i en ny artikel att lektorn har fel i en liten detalj, en annan professor påpekar att den förste professorn har fel i sin kritik, det var en annan liten detalj som var fel in absurdum. Jäsp säger jag.

Birgitta har helt rätt. Tyvärr är det alltför få som sticker gaffeln i sufflén eller vågar ropa att kejsaren är naken såväl vad gäller "filosofi" som politik.
Hellre förnuftiga än "stora" filosofer!
Varför svenska filosofer inte anses stora av resten av världen kan ha sin förklaring i att Sverige inte är det lagomland som ofta påstås utan står för globalt sett rätt extrema värderingar.
Kolla en av dessa nu så populära värderingskartor över världen! Lyckas inte bifoga någon länk här, men det är bara att bildgoogla på begreppet.

Det är nog bara på filosofsvenska som förnuftig och stor är inkommensurabla begrepp. Finn fem fel-filosofin reducerar filosofi till något som naturvetare, matematiker, samhällsvetare och andra själv kan fixa. Logik och förnuft är inte okända begrepp utanför filosofins värld.

Jag har aldrig varit speciellt imponerad av Heidegger, men det han misslyckas med är tio gånger mer värt än det som finn fem fel-filosoferna lyckas med. Vågar man inte ställa de stora frågorna lär man inte få svar på dem i heller.

Att tänka stora tankar är en av de viktigaste uppgifterna för filosofin. Men vad är det för mening att tänka sådana tankar så fritt att de tappar kontakt med både verklighet och fråga? Det är inte fråga om att finna fem fel, utan om att tänka tankar som faktiskt belyser det de utger sig för att belysa. Det var där Heidegger spårade ur, och efter honom Focault och Derrida.

Vad är det för fel att applicera förnuft på de stora frågorna? Alternativet oförnuft saknar fullständingt poäng.

Bra inlägg. Förutom Hägerström så är väl Anders Wedberg också ganska känd internationellt? Fast visst, inte i stil med de andra du nämner.

"det har funnits en benägenhet att notera faktum med samma oengagerade intresse, som man visar kulturantropologiska kuriositeter överhuvud - ofta med en nedlåtande känsla av egen intellektuell överlägsenhet och de andras efterblivenhet i utvecklingen. En sådan självtillräcklighet har alltid tyckts mig inskränkt och osympatisk."
Citat G. H. von Wright http://web.abo.fi/fak/hf/filosofi/Herbarium/filosofer_om_filosofi.html

"Efterforskadet av sanning har än idag den lockelse att det överallt skarpt avtecknar sig mot en villfarelse som blivit grå och trist; den lockelsen går mer och mer förlorad; ännu lever vi visserligen i vetenskapens ungdom och dras till sanningen som till en vacker flicka; med hur blir det när hon en dag förvandlats till en ampert strirrande äldre dam? Inom nästan alla vetenskaper har grundupptäckten gjorts först på senare tid eller ännu inte; hur mycket mer lockande är inte detta än när allt redan är upptäckt och det enda som finns kvar åt forskaren är en ynka höstlig efterskörd (så som det kan kännas i många historiska dicipliner)."
Citat F. Nietszche
Mänskligt, Alltförmänskligt, aforism 257

Ovanstående är så luddigt och så vagt att det kanske är slöseri med ettor och nollor att ens skriva ner det.
Vad menar G.H.v.W. med "faktum" när han beskriver den analytiska filosofien, renhållningen? Kan en "känsla" vara "nedlåtande"? Är det inte snarare ett tankemönster innehållande benämningar och relationer av en gentemot tänkaren annan grupp individer? Eller kanske snarare den framtoning av nedlåtenhet som är overt och därmed föremål för empirisk kunskap vilken är möjlig att tolka som en manifestation av ett inre, covert, tänkande? Han skriver också "i utvecklingen" där man borde se över möjligheten att formuleringen "som följd" vore mer adekvat. Vi har ingen aning om huruvida han ser den nedlåtenheten, om vilken vi inte har klarhet i vad den står för eller ens är, som en konsekvens av åsikten att man representerar rent kunnande (vad menar jag med det?) i förhållande till villfarelse, eller om de polariserade benämningarna "intellektuell överlägsenhet" respektive "andras efterblivenhet" får som konsekvens att en "nedlåtenhet" tar form. Det senare är också svårt att analysera enär dessa benämningar är W's, och inte de analytiska filosofernas.
Vad gäller N så är ju hela karln ett råttbo av oklarheter, motsägelser och fantasifulla påståenden utan några som helst belägg.
" Efterforskadet av sanning/vilken sanning/ har än idag den lockelse/"lockelse"?/ att det överallt skarpt avtecknar sig mot en villfarelse/villfarelse-okunskap-tro-antaganden-förhoppning...?/ som blivit grå och trist/har den?/; den lockelsen går mer och mer förlorad/gör den?/; ännu lever vi visserligen i vetenskapens ungdom/gör vi?/ och dras till sanningen som till en vacker flicka/är det en metofor eller en analogi?/; med hur blir det när hon en dag förvandlats/eller utvecklats eller mognat eller devalverats eller degenererat eller omdefinierats eller...?/ till en ampert strirrande äldre dam? Inom nästan alla vetenskaper/vilka undantagna?/ har grundupptäckten gjorts först på senare tid eller ännu inte; hur mycket mer lockande är inte detta än när allt redan är upptäckt/kan verkligen "allt" upptäckas eller menar F att alltmer blivit allt bättre förklarat enligt en definierad förklaringsmodell, exempelvis den naturvetenskapliga?/ och det enda som finns kvar åt forskaren är en ynka höstlig efterskörd/eller administration eller renhållning eller..?/ (så som det kan kännas i många historiska dicipliner").
Som vi ser är det sufflé en masse och inte mycket att slösa intellektuell energi på. N hade säkert roligt när han skrev det, men det är förstås oanvändbart.

Eller är det verkligen det?

Jag upplever en omedelbar förståelse för funktionen i dessa skrivningar. Om jag förstår dem "rätt" låter jag vara osagt. Det är inte heller intressant ur ett icke-analytiskt perspektiv. Frågan jag ställer mig är "vad gör dessa texter med mig"?
Jo, på ett för mig snyggt sätt formulerar de en problematik som jag känner igen mig i. De städar ur och ställer iordning i min egen tankevärld. Bättre förstår jag varför vetenskapliga fakta alltid kommer att föra en kamp mot ovetenskapliga antaganden, eller villfarelser om ni så önskar, inom mig själv såväl som i det offentliga rummet. Vetenskapsmäniskor kan vara spännande och intressanta personer för de är alltid på väg mot kunskaper. De kan vara drivna, dynamiska och animerade, fulla av energi och upptäckarlusta. Texterna antyder att det kan bero på lust och lockelse att ge sig ut på ny mark, att vara på intellektuell utflykt i intressanta marker. När upptäckaren gjort sin upptäckt vill han/hon berätta om den. Sedan vill man vidare. Framåt, nedåt, inåt, men alltid vidare mot nya upptäckter. Den sanning man fångat lämnar man åt förvaltare och administratörer vars kynne är bättre lämpat för den, inte alls oviktiga, uppgiften.
Den analytiska filosofien är så fjärran från denna bild av forskaren man kan komma. Det Forsman beskriver som filosofiens främsta uppgift är inte ens administration eller förvaltning. Det är snarare revision. Med detta inte sagt att revisorns roll är överflödig, särskilt inte i filosofien, men att den skulle vara den enda är ju alldeles tokigt. Semantik och logik är spännande områden i sig självt, och väl värda mödan att lära sig mycket om. Filosofi kan inbegripa, men knappast begränsas, till dessa.

Den gamle Friedrich torde höja ett varnande finger för att en filosofi under enbart analytisk flagg gräver sin egen grav i tråkighetens lera, och bidrar därmed aktivt till att breda väg för villfarelser och ovetenskap. Det vore i så fall en lustig paradox att den inriktning som mest av alla förespråkar stringens och vetenskaplig metod är den som starkast driver utvecklingen i motsatt riktning och detta, nu kommer karamellen, därför att den inte på ett tillfredsställande sätt analyserat sin ansats ur ett funktionellt perspektiv. Min hypotes rörande detta, av mig påstådda förhållande, är att renläriga analytiker per definition sällan lämnar sitt eget, för all del skarpa, intellekt.

Jag tackar för de tänkvärda kommentarer som min krönika har fått. Niklas Grebäck känner jag att jag måste svara. Han skriver så här:

"Jag upplever en omedelbar förståelse för funktionen i dessa skrivningar. Om jag förstår dem “rätt” låter jag vara osagt. Det är inte heller intressant ur ett icke-analytiskt perspektiv. Frågan jag ställer mig är “vad gör dessa texter med mig”? Jo, på ett för mig snyggt sätt formulerar de en problematik som jag känner igen mig i. De städar ur och ställer iordning i min egen tankevärld."

Jag känner den största sympati för denna upplevelse och längtan efter sådana upplevelser. Men de bör sökas i skönlitteraturen snarare än i filosofin. Några av mina favoritförfattare genom tiderna är Euripides, Shakespeare och Brecht. De har alla gestaltat universella frågor om människans villkor på ett sätt som även moderna människor kan känna igen. Men de är inte filosofer.

Varför skulle filosofer syssla med sådant som de riktigt bra författarna gör så mycket bättre? Filosofin har, som jag skrev, uppgifter som ingen annan profession tar sig an.

Birgittas problem här, som för övrigt kan utsträckas till ett svenskt kardinalproblem i filosofins historia, verkar vara att hon varken är särskilt uppdaterad inom den moderna filosofin eller tillräckligt bevandrad i den klassiska för att förstå vad som är på spel i frågan.

Exempelvis är liknelsen mellan Heidegger och jazzen och den analytiska filosofin som klassisk musik helt absurd - för det ju precis tvärtom! Heidegger är den som bygger hela sin filosofi i dialog med klassiska tänkare genom hela historien - särskilt grekerna - medan Russell skär av all dialog och utför ett synnerligen spekulativt modernistiskt matematikexperiment utan rötter i klassicitet, som vi idag vet misslyckades eftersom Zenons paradoxer dök upp igen där man minst anade dem: det "sufflé"-system som överlevt tiden bäst var knappast Russells.

Efter Wittgensteins förintande kritik i Tractatus och efter Gödel blev aldrig den logiska positivismen sig själv - idag är den "rena" logiken främst en fråga för programmerare, d.v.s. hantverkare i näringslivets tjänst. För du förstår Birgitta: filosofisk kritik är inte bara en vetenskaplig kritik av politiska och visionära anspråk som hotar att överflygla det allmänna förnuftet, utan väsentligen en kritik inifrån, av det logiska tänkandet självt och dess anspråk på herravälde i frågor som ligger utanför dess blickfält.

Jag vet inte om ni som skriver i den här tråden känner till att Heidegger idag är världens mest omforskade filosof och i den mening har blivit klassisk, en utveckling som vi ännu inte vet vart den leder. Den jazzigt modernistiska analytiska filosofin däremot har sen länge stött på en naturlig gräns i sin punkiga motsats: postmodernismen politiska, sociala och kulturella teorier om "konstruktion". Tillsammans kan dessa ådror i det moderna intellektet som "vet bättre" träta om objekten och subjekten och dessas roller i en kontext.

Alltmedan den riktiga filosofin som ställer frågan om varat fortlever ostört.

Varför skulle den "riktiga" filosofin nu handla om "varat"? Menas med "riktig" att den är viktigast ? Och på vilket sätt fortlever denna "ostört"? Den är - såvitt jag vet - väldigt störd, då invändningarna genom åren mot dem som sysslar med "fundamentalontologi" fullständigt haglat. Att Heidegger lärt sig logik märks inte i hans skrifter. Att åberopa Oscar Peterson är att åberopa sig på en föregiven auktoritet, (ofilosofiskt ) och att använda analogier i bevissyfte är lika ofilosofiskt. I intellektuell renhållning städar man bort ord som "riktig" i bet. "egentlig", - man tar inte studier till intäkt för kunskap,man kritiserar åberopande på s.k. auktoriteter och man städar undan analogier i bevissyfte.Filosofi är icke en, därför kan man heller inte säga vilken filosof som är stor. Att mäta en filosofs storlek i måttet av antal publikationer om vederbörande tycks mig ofilosofiskt.

Birgitta,

låt mig påpeka att själva begreppet "religion" är så mångtydigt att det är svårt att tolka följande mening: "1911 blev han professor i Uppsala, och i sin installationsföreläsning utmönstrade han, med goda argument, religionen ur moralen."

Det föreligger ingen enighet kring en fungerande definition av religionsbegreppet som kan visa vad denna mening skulle betyda. Jag antar att du snarast syftar på några element som förknippas med vissa kristna traditioner. Med andra ord: din egen artikel (detta var bara ett exempel) är så diffus, så fylld av mångtydiga och icke-analyserade begrepp, att det är oerhört svårt att ta den på allvar som en kritik av diffust och mångtydigt tänkande.

Det du gör dig skyldig till kallas ibland en "performativ motsägelse".

Heidegger lärde sig förvisso elementär logik under sin mycket grundliga utbildning. Så det verkar inte vara en lösning på det du ser som ett problem här.

För övrigt ser jag inget bra argument i ditt resonemang för att det du förstår som övergripande holistiska tolkningsförsök som snarare försöker skapa en övergripande bild av samtiden, än fokuserar på ett precist avgränsat område (så tolkar jag dig), skulle vara så problematiska.

Varför är enligt dig en vag helhetsbild nödvändigtvis problematisk? Menar du att det aldrig finns situationer i livet när en vag helhetsbild är nödvändig? Det låter helt orimligt i så fall. Som redan Aristoteles påpekade bör vi anpassa kravet på precision efter förutsättingarna. Jag ser ingen anledning att avvisa all form av kunskap eller alla försök till tolkningsramar, bara för att de inte lever upp till en viss godtyckligt (du anför inga argument) och vag standard för precision.

Så...som analytisk filosofi måste ditt inlägg dessvärre underkännas. Du saknar stringens och klara argument, precis det du förespråkar. Ditt inlägg blir därför dessvärre mest en...sufflé. Och inte alltför svår att sticka hål på.

Lägg till kommentar