Annons

Vårt föråldrade skrivsätt

Författare: 

Publicerad

2010-02-01

Händer det dig ofta att du måste ta dig igenom en stor del av en bok innan du inser att den egentligen inte var intressant? Eller att boken verkligen är intressant, men att den är hopplöst ostrukturerad? Mig händer det alltför ofta, tyvärr.

Med skönlitteratur är det en sak. Här är ju hela idén att författaren skall kunna ta oss med på en oförutsägbar, engagerande resa. Men om jag läser en populärvetenskaplig bok, eller fackbok, vill jag inte bli besviken. Min tid är värd ett bättre öde. Jag har helt enkelt alldeles för många böcker som väntar på att bli lästa.

Det försåtliga är att vi har vant oss vid att böcker oftast är dåligt skrivna; vi begär inte mer. Dåligt skrivna böcker kan till och med bli klassiker. Låt mig ge ett par exempel.

Fantastiskt intressant, innehållsmässigt, är den närmast kultförklarade "The Singularity is Near" av Ray Kurzweil. Tanken som framförs är, lite hårddragen, att människans intellektuella huvuduppgifter är överstökade den dagen vi har konstruerat en maskin som är intelligentare än oss. Problemet är att Kurzweil skriver hopplöst gammalmodigt och yvigt. Han ger inga som helst tips om hur den rejält tjocka boken är uppbyggd, hur man kan läsa den, vad som är viktigast eller vad man kan hoppa över. Ovanpå detta ältar han sida efter sida samma frågor, utan att egentligen komma till saken. Fotnötterna, sammanfogade i slutet av boken, är på över 100 sidor...

Ett annat exempel är den genuint kloke och inspirerande medvetandefilosofen Daniel Dennet's "Consciousness Explained". Denna bok ses av många verkligen som en klassiker; icke dessförty virrar Dennett runt de hundra första sidorna utan att läsaren blir riktigt klok på vart han är på väg. Som luttrad läsare försöker du kanske få ett grepp om boken genom att ögna igenom innehållsförteckningen. Rubriker som ”A visit to the phenomenological garden” gör dig emellertid inte klokare. Inte heller förordet ger något av substans. Endast en sida i kapitel ett ägnas åt att beskriva den drygt femhundrasidiga bokens innehåll och upplägg.

Det här skulle kunna vara fantastiska läsupplevelser eftersom innehållet är så fascinerande. Men: läsaren leds på en mödosam väg genom ett okänt landskap utan att få en förklaring om varför just denna väg tas, utan att i förväg få veta vad som avses berättas och utan att se ett sammanhållande tema. Ingen röd tråd i sikte. Kapitelrubrikerna antyder sakinnehållet men inget mer.

Egentligen har inget hänt på det här området på flera hundra år. John Locke skrev sin ”An Essay Concerning Human Understanding” lika ostrukturerat 1687, om än med ett antal riktigt stora tankar här och där. Vi har skrivit på samma sätt hela tiden, trots utvecklingen inom kommunikationsområdet. Men idag är vi läsare vana vid att snabbt kunna finna information. Kunskapskällor som Wikipedia har skruvat upp förväntningarna på strukturering. Fackboksläsaren vill naturligtvis, med sina förkunskaper, veta vad som i läseffektivitetens namn kan hoppas över. Det är alltså naturligt att känna en otålighet inför att plöja igenom traditionellt skriven facklitteratur.

Jag kan inte sluta gnälla här. Problemet är ännu större: läroböcker eller kurslitteratur kan vara lika undermåligt skrivna. Här blir insiktstaxonomin ännu viktigare. Vad jag menar är att läsaren är angelägen om att också få klart för sig 1) vad som bör förstås, 2) vad som endast behöver vetas och 3) vilka delar som läsaren endast behöver känna till.

Dags att vara lite konstruktiv; jag tror nämligen att det finns en väg ut ur eländet. Låt oss kalla den ”läsbarhetsorienterad struktur" (LOS).

LOS skulle kunna vara följande: en modifierad löpsedelsteknik i kombination med en insiktstaxonomi. Genom att tydliggöra bokens innehåll och upplägg underlättas och höjs läsupplevelsen. Det skulle kunna se ut så här:

Kappan innehåller en kort och adekvat resumé som avgränsar området.
Förordet utvidgar resumén och kopplar bokens ämne till behovet av texten. Här beskrivs, förutom till vilka läsare boken är riktad,
- varför boken har skrivits
- på vilka sätt tidigare litteratur utvidgas eller fördjupas
- vad författaren vill uppnå
Innehållsförteckningen innehåller beskrivande kapitelrubriker, som dessutom är organiserade i ett antal sammanhållna avdelningar, en slags böcker inom boken.
Det inledande kapitlet är både en introduktion till ämnet i sig och en introduktion till hela boken. De sammanhållna avdelningarna förklaras, kapitel för kapitel sammanfattas, och en helhet ges. Läsaren får veta hur varje kapitel kan läsas och om något kan hoppas över om man har vissa förkunskaper.
Kapitlen inleds med en kort koppling till vad som tidigare sagts. De struktureras på så sätt att insiktstaxonomin förståelse-kunskap om-känna till används och texten är markerad enligt dessa kategorier (med exempelvis färg, storlek eller asterisker).
Sista kapitlet summerar bokens viktigaste resultat, diskuterar brister och blickar framåt.

Man kan undra: en sådan här stram struktur, verkar inte den i stället hindrande för författarens personliga sätt att uttrycka sig? Är det inte ett sätt att göra fack- och kurslitteratur tråkigare?

Jag tror inte det; varför skall vi ha tålamodet att uthärda otydliga författares sätt att uttrycka sig? Varför skall vi slösa tid på en bok när vi hade vunnit på att läsa en annan? Dessutom finns det fortfarande stor frihet att uttrycka sig inom LOS. Och: vi vet att det vanliga sättet att skriva vetenskapliga artiklar ger en effektiv läsupplevelse. LOS har denna effektivitet och mer: kappans text kan ha friare form än den som brukar återfinnas i artiklarnas Abstract. I förordet kan en relation till läsaren byggas. Innehållsförteckningen, som saknas i en artikel, hjälper till att bygga en tydlig struktur. Det inledande kapitlet ger läsinstruktioner.

När jag sitter och skriver det här känns egentligen det mesta som självklarheter. Så varför ser man så sällan något som liknar LOS? Jag vet inte. Varför bryr sig inte bokförlagen? Varför bryr sig inte författare som verkligen vill nå ut?

Kommentera:

2

Dela artikeln:

Kommentarer

Tack,

Jag trodde länge att jag saknade både tålamod och intresse, att jag inte kunde fördjupa mig i ett ämne utan att antingen tröttna eller somna. Att skylla på hur böckerna är skrivna har aldrig känts tillåtet för nån som trots allt är forskarutbildad. Men nu vågar jag. Och håller med, det finns mycket långrandigt där ute. Forskare och läroboksförfattare borde skolas i modern populärvetenskaplig anda och tala ur skägget.

Mitt råd:
Läs selektivt.
Dra dig inte för att läsa flera böcker och skrifter samtidigt. Vanan bör du ha fått vid läsning av kurslitteratur. Välj ut det som är är viktigast och minst "långrandigt".
Det skrivs för mycket idag. Det finns bot för ditt problem om du väljer med urskillning bland det du verkligen vill ta till dig. Läs förord och pärmtext innan du väljer en skrift som kanske inte ligger inom dina intresseområden.
m.v.h./Jost

Lägg till kommentar