Annons

Finns det isbjörnar i Dalarna?

Författare: 

Publicerad

2010-03-16

Tänk dig tidningsrubriken ”isbjörn attackerade motionärer i vasaloppsspåret”. Det låter knappast troligt att vi får läsa en sådan rubrik i någon seriös dagstidning, särskilt i dessa tider när den globala uppvärmningen hotar både isbjörnars och Vasaloppets existens. Frågan om det finns isbjörnar i Dalarna är främst filosofisk. Eftersom bra filosofi och vetenskap har en fast förankring i verkligheten så börjar den här historien inte i Dalarna, utan i verklighetens Svalbard.

För några år sedan hittade forskare ett 130 000 år gammalt käkben och en tand från en björn på Svalbard. Det kan låta som ett påvert fynd, men det är mycket ovanligt att hitta fossil från björnar i Arktis. Björnarna lever ute på isvidderna och när de dör så försvinner vad som är kvar av deras kroppar ner i havsdjupet. Forskarna kunde inte heller vara säkra på om det var en brunbjörn eller en isbjörn som de hittat ben av. Benen var gamla och isbjörnen skulle kunna vara en art som utvecklats relativt nyligen.

Undersökningar av käkbenet gav forskarna nya ledtrådar. De använde unika signaturer från olika stabila isotoper i benet. När björnen mumsat i sig mat så fick den i sig en unik isotopsignatur som sedan letar sig in i björnens kropp och ben. Om benet hade varit från en brunbjörn kunde man förvänta sig isotopsignaturer från sötvattensfisk, däggdjur som lever på land eller olika växter. I stället fann forskarna signaturer från marina däggdjur, främst sälar och små valar. Den björn som käkbenet en gång tillhörde måste alltså ha ätit ungefär samma mat som isbjörnar gör idag, men går det utifrån det att sluta sig till att det var en isbjörn?

För att gå vidare var forskarna tvungna att få fram DNA från benen. Det var ingen liten uppgift med ett så gammalt fossil. Till sin fördel hade forskarna det arktiska klimatet som saktat ner nedbrytningen av de fossila benens genetiska material. Med hjälp av en ny teknik så lyckades Charlotte Lindqvist, då vid Naturhistoriska museet i Oslo, trots dåliga odds få fram massor av små delar av DNA från den sedan länge döda björnens mitokondrier. Genom att låta en dator jämföra alla små DNA bitar som ett jättelikt pussel så kunde de tillslut få ihop en hel DNA sekvens.

Informationen från DNA sekvensen var tillräckligt för att forskarna skulle kunna dra viktiga slutsatser. Den björn som levde på Svalbard för 130 000 år sedan hade många genetiska likheter med dagens brunbjörnar i sydöstra Alaska, och saknade många genetiska särdrag som återfinns hos dagens isbjörnar. Av de genetiska mönstren från mitokondrierna att döma så tillhörde benet en brunbjörn, men isotopmönstret tydde snarare på att det var en isbjörn. Fossilet verkar komma från den tid när det vi idag kallar för isbjörnar var i sin linda. Om de första björnar som hade letat sig ut på isen hade speciella genetiska anpassningar så återfinns de i så fall i kärn-DNA och inte i mitokondriens DNA.

Så hur var det då med isbjörnarna i Dalarna? Jo, redan sedan tidigare så har det visat sig att brunbjörnar som lever i sydöstra Alaska är mer besläktade med isbjörnar än med brunbjörnar på andra platser i världen. Det har också visat sig att isbjörnar kan få barn med brunbjörnar, det har hänt både i naturen och i fångenskap.

Det är nu det blir filosofiskt, för vad ska vi egentligen använda för kriterier för att dela in naturens olika organismer? Jag tänkte på isbjörnar när jag lyssnade på Filosofiska rummet i P1 om filosofen Sören Halldén. Han betonade vikten av logik inom både vetenskapen och livet. Så för att göra arvet från Sören Halldén rätta så måste vi försöka hitta en definition på isbjörnar och brunbjörnar som inte bara fungerar på Svalbard och Alaska, utan också i Dalarna. Det filosofiska problemet ligger i att isbjörnar är en så ung art ur ett evolutionärt perspektiv. Samtidigt är det inte något konstigt eftersom det återspeglar hur evolutionen fungerar. De björnar som letade sig ut på isen för en 150 000 år sedan måste snabbt ha anpassat sig till isviddernas bistra förutsättningar, och bara på några tiotusentals år ha anammat den strikta köttdiet som dagens isbjörnar fortfarande har.

Inom den gren av evolutionsbiologin som har stora djur som sitt arbetsfält så brukar det biologiska artbegreppet anammas. Det gäller arter som förökar sig sexuellt, och då är en art alla individer som kan korsa sig med varandra. Det kan tyckas ganska vagt ur vårt perspektiv med isbjörnar och brunbjörnar eftersom det bevisligen är lättare för isbjörn att para sig med brunbjörnar i sydöstra Alaska (även om det händer ytterst sällan), än det är för brunbjörnarna i Alaska att para sig med våra brunbjörnar i Dalarna. Så trots att isbjörnar skiljer sig markant från brunbjörnar genom sitt utseende, kroppsform, metabolism, socialt och födoval, så är de genetiskt sätt mycket lika brunbjörnarna i sydöstra Alaska. Analyserna av det gamla benet från Svalbard kan lära oss att vi lika gärna skulle kunna kalla isbjörnar för brunbjörnar, eller varför inte brunbjörnar för isbjörnar? Det är ett svar som Sören Halldén inte hade nöjt sig med, så för att rädda vårt ansikte så måste vi lyfta perspektivet en aning. Vårt sätt att dela in levande organismer i olika arter kanske till mångt och mycket återspeglar hur vi människor ser på världen, snarare än att det beskriver världen så som den verkligen ser ut.

Verkligheten är filosofins och vetenskapens arbetsfält. De evolutionära processerna verkar inte alltid stämma så bra överens med vårt mänskliga sätt att se på världen i distinkta kategorier. Precis som att det kan vara svårt att säga exakt var en gren delar sig på ett träd så finns det ibland inget konkret svar som säger var en art börjar och nästa slutar. Därför skulle du säkert kunna få full poäng på en fråga om artbegrepp i en tentamen i evolutionsbiologi om du argumenterade för att brunbjörnarna i Dalarna skulle döpas om till isbjörnar. Det gör å andra sidan inte björnarna i Dalarna till några säljägare, och skidåkarna i Vasaloppsspåret kan känna sig säkra.

Kommentera:

Dela artikeln:

Lägg till kommentar