Annons

Forskning & Framstegs bokrecensioner

Facit framtiden: Europeiskt förbund skulle bli räddningen

Europa är på väg att stagnera och förlora sin centrala roll i världen. Så löd prognosen – 1820. Den tyske skriftställaren Conrad Friedrich von Schmidt-Phiseldeck fällde en hård dom över Europa i sin bok från 1820: Europa och America, eller den civiliserade verldens framtida tillstånd, i perspektiv.

Den stora frågan för framtiden var kolonialsystemets upphörande. De amerikanska koloniernas frigörelse år 1776 var det viktigaste årtalet i den moderna historien – där inleddes början till slutet för Europa. ”Europa måste afstå från att vara en jordens konung”, skrev von Schmidt-Phiseldeck, och gjorde dygd av nödvändigheten. Enligt honom skulle Europa bli fattigare, dess invånare ”tarvligare” och världsdelen skulle inom en snar framtid förlora sin ställning.

Kanske kunde ett europeiskt statsförbund vara räddningen? Ja, han resonerade ganska detaljerat om denna möjlighet. Men en sak var ­säker: ”Vi ser en hård tid komma.”

Text: Henrik Höjer

Europa är på väg att stagnera och förlora sin centrala roll i världen. Så löd prognosen – 1820.

Historia: När lammen gav blod

Lamm fungerar bättre som blodgivare än människor, skrev den tyske läkaren Oscar Hasse i en bok som kom ut år 1874. Boken bidrog till att göra metoden populär. Bild: Oscar Hasse, Die Lammblut-transfusion beimm Menschen

Historia: När lammen gav blod

Vid tio tillfällen  mellan åren 1874 och 1878  fick patienter blodtransfusioner från lamm i Sverige.

Illustrationen ovan ger ett ganska fridfullt intryck. Men det är lätt att föreställa sig hur det kan ha sett ut i mottagningsrummet när läkare kämpade för att rädda ett liv med några glasrör, en gummislang och det pulserande blodet från ett lamm fastsurrat på en bräda.

– Man valde lamm delvis på grund av att de är relativt små och hanterliga. Dessutom fanns det nog en kvardröjande bild av att lammens milda väsen också skulle påverka mottagaren, säger Boel Berner, sociolog och professor vid Linköpings universitet.

Hon beskriver metoden i sin senaste bok Blodflöden.

Lammtransfusionerna, liksom transfusioner av mänskligt blod som pågick vid samma tid, gav dåliga resultat och hamnade i vanrykte. Det skulle dröja en bra bit in på 1900-talet innan försöken att rädda liv genom blodtransfusioner kom i gång på nytt.   

Text: Per Snaprud

Illustrationen ovan ger ett ganska fridfullt intryck.

Madame Bovary i ny spåkdräkt

Anders Bodegård. Bild: Linda Forsell.

Madame Bovary i ny spåkdräkt

Anders Bodegård har nu slutfört  en ny översättning av Madame Bovary.

Det har tagit Anders Bodegård fem år att översätta Madame Bovary, boken som orsakade stort rabalder när den skulle ges ut 1856. Författaren Gustave Flaubert anklagades för sedlighetsbrott, men friades av domstolen. När Madame Bovary till slut gavs ut i april 1857 blev den omedelbart en bestseller, och än i dag beskrivs boken som ett mästerverk. Även Anders Bodegård hyllas nu för sin översättning.

Vad är det som är så speciellt med Flaubert?

– Texten är oerhört intensiv, den liknar inget annat jag någonsin har gjort. Flaubert har hållit på med denna sin första bok i 56 månader. Han har ändrat och ändrat och flyttat om och satt in semikolon och tagit bort semikolon, och satt dit semikolon igen. Jag har också skrivit om den helt och hållet tre gånger.

Så du har också filat på texten och flyttat om?

– Jag är inte en översättare som hittar på något utöver det som står i texten, jag vill vara så nära originalet som möjligt. Fast det är ju omöjligt, eftersom det är ett annat språk. Men det ska vara så likt som möjligt.

Hur gjorde du då?

– Jag imiterade Flaubert. Flaubert själv anlitade rösten för att få höra vad han hade skrivit. Hur det lät. Allt läste han högt. Helst för någon vän, men det sägs att han också hade ett speciellt ställe, som han kallade le gueuloir, från det franska ordet för käft. Där stod han och vrålade ut texten över Seinefloden, la Seine, så hon fick höra hur det lät.

Skriker du också ut?

– Ja, jag skriker ut. Nu läste jag inte högt för så många andra, för jag har varit skamsen för att översättningen drog ut så på tiden. Men jag spelar alltid in och lyssnar av. Allting hänger på hur ljuden låter, hur de möter varandra. Hur rytmen är. Och så handlar det om andningen, en text andas och den kan andas på olika sätt.

Hur andas Flaubert?

– Att andas är ofta på tal i boken. Och även att tappa andan, Emma ”kippar efter andan” när hon strax ska dö. Men boken tappar inte andan, den låter, viskar, ropar, mumlar, skriker. Den är väldigt rytmisk. Flauberts arbete med satserna närmar sig musikens frasering. Därför är han ytterst mån om sina skiljetecken, framför allt semikolon. De är många i originalet och vi behöll alla i översättningen. Folk avskyr semikolon i Sverige, tycker att de ser ut som taggtråd som man bara snubblar över. Men det är motiverat här för andningen, rytmen, logiken. När saker får mötas utan punkt hålls spänningen kvar, det blir mer spännande med semikolon.

Hur förhåller du dig till att det finns så mycket skrivet om Madame Bovary och Flaubert?

– Jag har läst ganska mycket, men ändå bara en bråkdel av det som finns. Flaubert själv förde dagbok, ja, han skrev faktiskt hela tiden – rapporterade – framför allt om vad han gjorde, skrev flera brev varje dag. Nu finns det en avdelning inom det franska forskningscentrumet CNRS som bara håller på med litterära manus, och Madame Bovary blev deras första projekt i en studie som de kallar hypertexte génétique, en genetisk hypertext. Med det menas att den givna texten, den färdiga boken, bara är ett resultat av en massa andra texter skrivna på väg till den slutliga. Så man spårar upp ursprunget, första gången det ena och det andra omnämns, som sedan återfinns i boken. Hela boken är inte så tjock, 360 sidor, medan hela denna hypertext, som nu finns tillgänglig, omfattar tusentals sidor. Det är en mardröm för en översättare att inte bara ha den färdiga texten. Jag hade kunnat sitta där och göra om texten igen till mina döddagar. Jag har ju i viss mån ändå gjort om den på eget bevåg.

Text: Joanna Rose

Det har tagit Anders Bodegård fem år att översätta Madame Bovary, boken som orsakade stort rabalder när den skulle ges ut 1856.

Hjälper oss att välja framtid

Hjälper oss att välja framtid

I en ny antologi från Institutet för framtidsstudier diskuteras dagens framtidsforskning. Och redan i förordet konstateras att framtiden som empirisk realitet inte existerar, varför ”väldigt lite kan sägas säkert om framtiden”. Och det är en rimlig reträtt från 1970-talets storvulna framtidsforskning, då man gärna försökte förutsäga kommande tider. Och nu har tiden kommit ikapp många av dessa prognoser som i huvudsak var felaktiga.

Så vad handlar då dagens framtidsforskning om? Att hjälpa oss att välja framtid, att hjälpa oss att se tänkbara konsekvenser av dagens beslut. Gott så, och denna samling texter – några rätt träigt skrivna – diskuterar dessa frågor.

Text: Henrik Höjer

I en ny antologi från Institutet för framtidsstudier diskuteras dagens framtidsforskning.

En nykter larmrapport

En nykter larmrapport

Det är mycket som går bra här i världen. Läkaren och föreläsaren Hans Rosling har blivit berömd för sina datoranimerade ballonger i glada färger som bland annat visar att barnadödligheten faller och att välståndet ökar i stora delar av världen. Men framgångssagan ingår i en större berättelse om hela vår planet, och den är inte lika upplyftande.

Vår tid på jorden utgår från att människan för första gången har blivit den mest avgörande faktorn för livets framtid. Johan Rockström, forskare i globala hållbarhetsfrågor, lägger ut texten om vad som väntar om vi passerar gränserna för vad planeten tål när det gäller klimatet, ozonskiktet, användning av mark och vatten, den biologiska mångfalden, försurning av haven, övergödning samt utsläpp av miljögifter och aerosoler. Fotografen Mattias Klum bidrar med briljanta bilder av människans rovdrift på naturen. Den mest drabbande föreställer en skärbräda täckt av utrotningshotade smådjur slaktade som bushmeat.

Det är lätt att få en klump i magen av det drygt två kilo tunga praktverket. Samtidigt påpekar författarna att mänskligheten har bytt attityd i stora frågor, som slaveri och dödsstraff, och det borde ju rimligen betyda att vi kan inse vilket ansvar vi numera har som föräldrar åt Moder Jord.

Text: Per Snaprud

Det är mycket som går bra här i världen.

För dig som har rätt på riktigt

För dig som har rätt på riktigt

Det är roligt att diskutera. Särskilt givande brukar det vara om båda parter är lite sökande i sin uppfattning. Om man inte riktigt vet, utan prövar sig fram. Genom diskussionen skapar man tillsammans en syntes. När däremot någon part redan från början är helt övertygad om att den har rätt, blir det mindre givande. Det kan gälla de mest skiftande ämnen, från människans påverkan på klimatet till hur svartåkare i taxibranschen ska stoppas. Riktigt frustrerande är det om du själv har rätt, och har fakta på din sida, men ändå inte lyckas vinna debatten. Den andra parten har en övertygelse, samtalet kantrar och antingen slutar du lyssna eller så hör du dig själv säga, ”ja så kanske man också kan se på saken”.  Här kommer nu en bok för dig som är övertygad om att du har rätt, och dessutom har vetenskapen på din sida, och som vill vinna diskussionen mot den som också tror att den har rätt, men på felaktig grund. Om boken fungerar blir den outhärdliga diskussionen mer fruktbar. Författaren Stephen Law är brittisk filosof. Boken är fylld med filosofer och deras teorier. Men teorierna varvas med tillräckligt många och roliga exempel för att det ändå inte ska bli enbart abstrakt.

På omslaget står att boken ska hjälpa läsaren att ”genomskåda gurus, kvacksalvare och andra som vill lura dig”. Det hjälper den dig inte med, för den som läser denna bok är nog redan övertygad om att de har fel. Vad den hjälper dig med är snarare att klara av diskussionen med dem och komma undan med hedern i behåll.

Text: Patrik Hadenius

Det är roligt att diskutera. Särskilt givande brukar det vara om båda parter är lite sökande i sin uppfattning. Om man inte riktigt vet, utan prövar sig fram.

Förtrollande sländor

Förtrollande sländor

Trollsländor är fascinerande insekter. De börjar sitt liv i vattnet där de lever som monsterliknande rovdjur. Larvstadiet kan vara i flera år. Men en vacker dag tar trollsländan steget upp på land och utvecklas till en vacker och färgsprakande flygmaskin som både jagar och parar sig i luften.

Det finns ungefär 25000 insektsarter i Sverige och många är svåra både att hitta och artbestämma. Men om man känner sig kallad till att bli entomolog så är trollsländorna en bra början. Det finns nämligen måttliga 64 arter i vårt land.

Svenska trollslände­guiden bygger på en brittisk fälthandbok av Dave Smallshire och Andy Swash, som har omarbetats till svenska förhållanden av bland andra Magnus Billqvist.

Boken innehåller en detaljerad och lättanvänd nyckel för artbestämning av trollsländor. Den tar fasta på de mest utmärkande dragen hos de olika arterna. För att underlätta identifieringen ytterligare har man frångått den systematiska ordningen, och i stället placerat arter med likartat utseende i följd. Boken innehåller även en mera detaljerad beskrivning av arternas utseende, uppträdande samt utbredningsområden i Norden.

Boken är illustrerad med över 400 fotografier som är både vackra och pedagogiska. Bland annat visar de hur trollsländornas färger förändras med åldern, något som kan försvåra artbestämningen.

Text: Jesper Nyström

Trollsländor är fascinerande insekter. De börjar sitt liv i vattnet där de lever som monsterliknande rovdjur. Larvstadiet kan vara i flera år.

Gillar vi verkligen olika?

Gillar vi verkligen olika?

”Invandring i stor skala leder oundvikligen till förändringar och påfrestningar för samhället.” Så skriver statsvetaren Andreas Johansson Heinö i sin bok Gillar vi olika? – en uppgörelse med konsensuskulturen i integrationsdebatten. Vi gillar inte alls olika, menar han. Däremot är det en självbild vi gärna skyltar med – och slår våra grannländer i huvudet med.

Visst vill Johansson Heinö provocera, med visserligen korrekta men svepande meningar om hur invandrare i Sverige har fyllt såväl fotbollsplaner och närbutiker som fängelser. Men han provocerar lågmält och sakligt – och förklarar att dagens invandring till Sverige historiskt sett är unik i sin omfattning och till sin karaktär; ännu på 1980-talet var utomeuropeiska invandrare mycket ovanliga i Sverige.

Vidare diskuteras frågan om svenskt etnicitet. Och ja, allt tyder på att en sådan faktiskt existerar – liksom svenska värderingar –vilket till exempel avspeglas i en lagstiftning som skiljer Sverige från många andra länder.

Självklarheter kanske, men inte i integrationsdebatten – som enligt Johansson Heinö präglas av ett stort kunskapsunderskott. Känslor, fraser och moralisk förträfflighet har länge varit viktigare än konkret kunskap om denna Sveriges största omvandling i modern tid.

Att läsa Gillar vi olika? är ett bra sätt att bota kunskapsbristen. Till bokens förtjänster hör också att författaren lyfter blicken från Sverige. Hur ser det ut i andra länder? Med tanke på att den politiska mittfåran i många europeiska länder räknas som extremism i Sverige, kan detta grepp räcka för att provocera många.

Själv gillar jag mest hur författaren smular sönder våra vanligaste floskler om invandring. En synnerligen läsvärd bok.

Text: Henrik Höjer

”Invandring i stor skala leder oundvikligen till förändringar och påfrestningar för samhället.” Så skriver statsvetaren Andreas Johansson Heinö i sin bok Gillar vi olika?

Kärlek och vetenskapshistoria

Kärlek och vetenskapshistoria

I sista minuten undkom hon Nazitysklands utrensning av judar, Lise Meitner, fysikprofessor vid Kaiser Wilhelm-institutet i Berlin. Länge hade hon hoppats på att hennes österrikiska pass och en rad berömda vetenskapsmän skulle räcka som skydd. Alltför länge, för när det blev bråttom våren 1938, hade de flesta västländer stängt sina gränser för de förtvivlade flyktingarna från Tyskland. Sverige var inget undantag, men här fanns Lises väninna, och tidigare medarbetare, Eva von Bahr. Också hon var fysiker, Sveriges första kvinnliga doktor i fysik. Men Eva von Bahr hade inte, som Lise Meitner, övervunnit universitetens mansdominans, och hade därför i stället blivit folkskollärarinna.

Det var på besök hos Eva von Bahr och hennes man i Kungälv som Lise Meitner löste gåtan om kärnkraftens kedjereaktion, grunden till att atombomben byggdes i USA. Dit ville dock inte Lisa komma, pacifist som hon var. När sedan hennes kollega, Otto von Hahn, fick Nobelpriset 1945 fanns hon med bland åhörarna.

Frågan om huruvida hon borde ha fått dela priset med honom tycks numera avgjord till hennes favör, men detta var inte den enda orättvisa som Lise Meitner fick leva med under sitt liv. Även kärleken tycks ha varit komplicerad, var det Eva hon längtade efter? Det tror bokens författare, som är en släkting till Eva von Bahr, och därför har haft tillgång till större källmaterial än många andra före henne. En spännande historia om människor i en spännande tid.

Text: Joanna Rose

I sista minuten undkom hon Nazitysklands utrensning av judar, Lise Meitner, fysikprofessor vid Kaiser Wilhelm-institutet i Berlin.

Bland myror och getingar

Bland myror och getingar

Det går lite trögt för Nationalnyckeln, Svenska Artprojektets bokverk vars mål är att beskriva Sveriges samtliga flercelliga arter. Projektet firar tioårsjubileum i samband med att det 14:e bandet ges ut. Totalt ska omkring 50 volymer komma ut, och arbetet ska vara avklarat på 20 år.

Band nummer 14 beskriver Sveriges alla arter av myror och getingar – två insektsgrupper som av många betraktas som plågoris, så den här utgåvan kommer sannolikt inte att bli samma försäljningssuccé som till exempel volymen om dagfjärilar. Icke desto mindre är det ett imponerande verk, som innehåller bestämningsnycklar och många intressanta fakta om arternas biologi.

Text: Jesper Nyström

Det går lite trögt för Nationalnyckeln, Svenska Artprojektets bokverk vars mål är att beskriva Sveriges samtliga flercelliga arter.

”Det finns ett sug efter sanna berättelser”

Cristine Sarrimo. Forskare vid Malmö högskola och aktuell med boken Jagets scen. Bild: Lotta Orban

Cristine Sarrimo

”Det finns ett sug efter sanna berättelser”

Cristine Sarrimo, docent i litteraturvetenskap vid Malmö högskola, har forskat om de nya självutlämnande självbiografierna.

Hur länge har du forskat om detta?

– I tre år. Men själva studie­objektet har förändrats under tiden. Materialet börjar bli helt oöverskådligt. Och det som händer på nätet förändras ju varje dag. Men jag har valt att följa några av de större bloggarna och några av de mest uppmärksammade självbiografierna i bokform.

När uppstod realitykulturen?

– Det var när så kallade vanliga människor började befolka tv-kanalerna. Men självbiografin är en gammal genre, som dock nu har tagit intryck av andra mediala förändringar. Allt går snabbare, och allt fler kan kommunicera – och nå många människor med mycket enkla tekniska hjälpmedel. Det finns ett sug efter sanna berättelser, livsöden.

Varifrån kommer självutlämnandet?

– Det finns inget enkelt svar, men jag tror att den nya mediesituationen har drivit på utvecklingen. Och intresset för det man tror är autentiskt och sant är inget nytt. Men nu finns så stora möjligheter att få ta del av det förmodat sanna och autentiska. Det finns även ett rent kommersiellt intresse – författare ska numera marknadsföras som personligheter. Så förlagen har hakat på trenden med självbiografier och kändisbiografier. Människor säljer.

Är det bra eller dåligt?

– Jag har inga sådana synpunkter. Det är en utveckling som vi har kunnat se de senaste åren – på gott och ont. Men däremot är jag pessimistisk över offentlighetens utveckling generellt. Men samtidigt är det förstås positivt att man kan tycka nästan vad man vill på nätet – även om det finns en baksida i form av hat och personpåhopp. Där finns en tydlig könsstruktur. Både kvinnliga journalister och författare får sexistiska reaktioner på nätet.

Finns det historiska paralleller till det du forskat om?

– Ja, visst har det funnits självbiografier tidigare, allt ifrån Augustinus på 300-talet till Rousseau på 1700-talet. Så det finns en lång tradition av att berätta om sitt jag inom litteraturhistorien. Men i modern tid har många av dessa berättelser värderats lägre av de professionella kritikerna. Många har vänt sig mot vad de anser vara alltför privat.

Hur blir intresset i framtiden?

– Jag tror att intresset för människoöden kommer att hålla i sig, och tekniken kommer att fortsätta utvecklas. Läsandet och boken är stadda i förändring, så vi vet inte hur läsandet kommer att se ut i framtiden.

Hur ser det ut i andra länder?

– I USA är intresset stort för olika former av realitykultur, och det är därifrån många av våra medie­format kommer. Vad gäller övriga Europa vet jag inte så mycket – men vi kan ju titta på Norge, där är ju Karl Ove Knausgårds böcker stora.

Kan du rekommendera någon bok i genren?

– Ja, jag gillar Maja Lundgrens Myggor och tigrar, P.O. Enquists Ett annat liv och Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. De berör alla viktiga ämnen på ett läsvärt sätt.

Text: Henrik Höjer

Hur länge har du forskat om detta?

Sockerchocken

Sockerchocken

Från att länge ha betraktats som en lyxvara har den svenska sockerkonsumtionen ökat dramatiskt under 1900-talet. Konsekvenserna är odelat negativa. Demens, diabetes, cancer, hjärtinfarkt och fetma – allt kan kopplas till förhöjda blodsockervärden.

Det är slutsatsen i vetenskapsjournalisten Ann Fernholms nya bok. Utifrån de senaste forskarrönen lämnar hon sitt bidrag till den pågående dietdebatten. Det mättade fettet har länge pekats ut som den största hälsoboven, men hon menar att vi snarare ska undvika socker och snabba kolhydrater. Äta mindre godis och vitt bröd till förmån för fet fisk, olja och nötter.

Samtidigt skriver hon att det inte finns någon mirakelkur och att människor kan reagera väldigt olika på dieter.

Text: Oliver Reuter

Från att länge ha betraktats som en lyxvara har den svenska sockerkonsumtionen ökat dramatiskt under 1900-talet. Konsekvenserna är odelat negativa.

Ingen revolution, men bra ändå

Ingen revolution, men bra ändå

Nej, Johan Norbergs nya bok är inte revolutionerande. Den vältalige idéhistorikern har upptäckt forskningen om hjärnans formbarhet. Hans slutsats är att din intelligens påverkar allt du gör, samtidigt som allt du gör påverkar din intelligens.

Det är inte precis någon nyhet. Det fanns belägg för att utmaningar i miljön påverkar nervsystemets struktur redan innan forskare på 1990-talet upptäckte att hjärnan i viss mån kan bilda nya celler. Om det inte vore så skulle det inte vara någon större vits med att skicka barn till skolan.

Men trots skåpmaten är Hjärnrevolutionen riktigt läsvärd. Den täcker vida fält av intelligensforskning – utan att köra ner i de många och geggiga diken som omger ämnet.

För närmare tjugo år sedan utlöste den amerikanska boken The bell curve en hätsk debatt som i huvudsak gällde frågan om hur mycket av skillnaderna mellan olika gruppers IQ som beror på ärftliga faktorer. Johan Norberg undviker sådana låsningar genom att föra in motbilder och alternativa perspektiv på många av de kontroversiella frågorna. Det gör att texten känns intressant, till och med intelligent. Men inte revolutionerande.

Text: Per Snaprud

Nej, Johan Norbergs nya bok är inte revolutionerande. Den vältalige idéhistorikern har upptäckt forskningen om hjärnans formbarhet.

En vindlande läsresa

En vindlande läsresa

Likt en berättelse rör sig floden från källan till utloppet, med goda möjligheter till stickspår och biflöden längs vägen. Detta har poeten och essäisten Nina Burton tagit fasta på i sin nya bok, där läsaren i ord och bild guidas längs de tre europeiska flödena Rhône, Rhen och Themsen.

Fragment från forntiden varvas med författarens egen släkthistoria och allehanda kuriosa. Fanns det något guld i Rhen, som Nibelungensagan säger, och hur hälsosamt är egentligen vattnet vid kurorten Évian?

Tonen i boken är sökande och präglad av en jakt på det som formar kontinenter och historien. Vid färdens slut har läsaren inte fått några givna svar på frågorna, men kommit en bit på vägen.

Text: Oliver Reuter

Likt en berättelse rör sig floden från källan till utloppet, med goda möjligheter till stickspår och biflöden längs vägen.

Sparta bortom myten

Sparta bortom myten

Sparta har upplevt lite av en nyrenässans på senare år, kanske främst i samband med den bombastiska filmen 300. Den skildrar slaget vid Thermopyle 480 f.Kr., där några få spartaner höll ut i flera dagar mot en månghövdad persisk armé. Slaget gav upphov till den långlivade mytbildningen om spartanerna som militärt hårt drillade och lojala intill döden.

Myten behandlas i boken, och den verkar faktiskt stämma rätt väl med den bild som forskningen ger. Via utbildningssystemet agoge blev spartanerna redan från unga år utsatta för hård träning. Invånarna levde dessutom tämligen ”spartanskt” – då enkelhet prioriterades högre än i exempelvis Aten. Men medan atenarna värnade om demokrati, var spartanerna i stället auktoritära, förtryckande och främlingsfientliga, vilket så småningom skulle leda till deras fall.

Boken är kronologiskt skriven, men innehåller även utvikningar om exempelvis kvinnosynen, vilket lättar upp. Författaren, som är professor i grekisk historia, väver också in skeenden i resten av Grekland och de närmaste grannländerna. Texten hade dock mått bra av ytterligare redigering, då det förekommer en del upprepningar.

Men helhetsintrycket är ändå en gedigen genomgång av Sparta bortom myterna.

Text: Oliver Reuter

Sparta har upplevt lite av en nyrenässans på senare år, kanske främst i samband med den bombastiska filmen 300.

En stoisk kärlek till livet

En stoisk kärlek till livet

”Skulle du inte tycka att han var ovanligt dum som ansåg att en lampa hade det sämre ställt sedan den släckts än innan den tändes?”. Med den frågan ville filosofen Lucius Annaeus Seneca för ungefär två tusen år sedan skänka tröst inför tanken på döden. Som sann stoiker närmade han sig den eviga frågan med hjälp av förnuftet. På så vis skulle människan uppnå virtus, leva i fred med sina känslor under sin tid på jorden.

Historikern Lennart Lundmark beskriver i tio korta kapitel vad som hände när stoikernas rationella förhållningssätt mötte kristendomens magiska löften om ett liv efter detta – och hur vi än i dag kan se spår av denna kollision i våra diskussioner om dödsbegrepp och dödshjälp.

Det är underhållande, livsbejakande och mycket tänkvärd läsning. Budskapet är att vi borde använda dagens medicinska kunskaper för att bygga vidare på stoikernas grund: ”De betraktade döden klart och illusionsfritt och kan fortfarande lära oss att göra detsamma.”

Text: Jörn Spolander

”Skulle du inte tycka att han var ovanligt dum som ansåg att en lampa hade det sämre ställt sedan den släckts än innan den tändes?”.

Alla är rättrådiga

Alla är rättrådiga

Hur kan det komma sig att vissa människor blir flaggviftande abortmotståndare som gillar skjutjärn och dödsstraff? En reflex från vänster är att kalla det ren och skär dumhet.

Den amerikanske socialpsykologen Jonathan Haidt försöker bygga upp en alternativ teori, baserad på att människans utvecklingshistoria som gruppvarelser har gett oss ett slags smaklökar för moralfrågor, vissa idéer som ligger till grund för vad som känns rätt och vad som känns fel. Precis som de vanliga smaklökarna är de medfödda, men formbara i samspel med kulturen.

Han menar att människor på vänsterkanten har moraliska smaklökar som reagerar på hot mot omsorg, frihet och rättvisa. Högern har i långa stycken liknande preferenser, men är även benägna att spotta ut allt som hotar lojalitet, auktoritet och helighet.

Högertungor använder alltså fler typer av moraliska smaklökar än vänstertungor. Enligt Jonathan Haidt skulle det kunna förklara varför republikaner i USA är bättre på att förstå demokrater än tvärtom.

Ända tills för några år sedan stod han till vänster, vilket i USA betyder att man röstar på demokraterna. Numera kallar han sig mittfältare och argumenterar för ökad förståelse över blockgränsen. Det känns lite mesigt. Men han presenterar högintressant forskning om hur rationella argument ofta bara motiverar vad intuitionen redan har bestämt. Det gäller både oss upplysta och de där andra som bara vägrar att fatta.

Text: Per Snaprud

Hur kan det komma sig att vissa människor blir flaggviftande abortmotståndare som gillar skjutjärn och dödsstraff? En reflex från vänster är att kalla det ren och skär dumhet.

Medicinens stora berättelse

Medicinens stora berättelse

Ungefär en kilometer söder om FN-skrapan på Manhattan i New York ligger sjukhuset Bellevue, ett av de äldsta i USA. Den medicinskt ansvarige heter Eric Manheimer och är författare till en bok om tolv patienter, människor som har gått igenom en livsavgörande behandling på sjukhuset.

Bland patienterna finns illegala invandrare, dömda förbrytare och en framgångsrik finansman, som är beroende av alla droger som går att köpa för pengar. I ett gripande kapitel drabbas författaren själv av cancer och blir patient på sitt eget sjukhus. Hela tiden har han ett anteckningsblock i kavajfickan för att senare kunna återge dialoger och miljöer i minsta detalj.

Texterna är lysande. Författaren är genuint engagerad både i patienterna han möter och i deras livsmiljö utanför sjukhusets väggar. Den knarkande finansmannen lever i en familj med bottenfrusna relationer och ingår i en droghandel baserad på sociala klyftor som han själv bidrar till att skapa. Det låter dystert, men läsningen ger samtidigt en känsla av att författaren är en läkare som kan trösta, lindra och kanske bota det sjuka i ett helt samhälle.

Text: Per Snaprud

Ungefär en kilometer söder om FN-skrapan på Manhattan i New York ligger sjukhuset Bellevue, ett av de äldsta i USA.

”Att läsa tyst betraktades som konstigt”

Hyllar högläsning. Mats Malm är professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet. Bild: Thomas Melin

Mats Malm: ”Att läsa tyst betraktades som konstigt”

I sin bok Poesins röster utforskar litteraturvetaren Mats Malm människans förhållande till texter när vi fortfarande läste högt.

Vad handlar din bok om?

– Den är ett försök att rekonstruera vad texter betydde förr i tiden. Tanken är att vi i dag är så bundna av skriftspråket att vi har svårt att förstå hur litteraturen lät förr i tiden, då man oftare läste högt och därför var uppmärksam på rösten, också när man läste själv. Fram till slutet av 1700-talet var högläsning väldigt vanligt, också när man satt ensam och läste. Det innebar att litteratur togs emot och uppfattades på ett helt annat sätt än i dag. Vi har helt enkelt blivit mycket snabbare på att läsa. Förr ljudade man sig igenom texterna, och det påverkade upplevelsen av litteraturen.

Vad innebar det?

– Tidigare tog texterna människan i besittning på ett annat sätt. Numera har det uppstått ett främlingskap, och vi riskerar att förlora viktiga aspekter av litteraturen.

Vad finns det för källor?

– Det finns många historiska källor som ger inblick i hur man läste. En av kyrkofäderna, Augustinus, berättar i sina skrifter från 300-talet om en av sina lärare som läste tyst. Detta uppfattades då som mycket konstigt. Sådana inblickar hjälper oss att förstå läsningens historia.

När skedde förändringen?

– Under 1700-talet börjar den muntliga kulturen försvagas, och läsningen sker tyst i större utsträckning. Då börjar man också läsa större mängder texter. I dag läser vi extremt mycket – och ögnar vant igenom stora textmängder.

Har du något exempel på hur läsningen har förändrats?

– Under antiken var retoriken ett viktigt element för att lära sig tala njutbart och övertygande. Men alltför njutbart tal förknippades med kvinnlighet. Detta i sin tur påverkade synen på poesi.

Hur då?

– Jo, rim, till exempel, som vi i dag ofta anser njutbart, kunde uppfattas som omoraliskt. Att tala njutningsfullt var alltså syndigt. Detta aktualiserades under 1600-talet när en svensk litteratur skulle byggas upp. Georg Stiernhielm, som brukar kallas den svenska skaldekonstens fader, arbetade hårt för att visa att svenskan var ett manligt och hårt språk. Dikten Hercules skrevs i denna anda. Denna dikt handlade mycket om språket. Stiernhielm var ambivalent till det njutbara i sitt språk, och det blir särskilt tydligt när man betänker att han levde i ett tidevarv som var betydligt mer muntligt än vårt.

Hur har du bedrivit din forskning?

– Jag utgick från just Georg Stiernhielm och hans diktverk Hercules, och stötte på uttalanden i hans samtid om hur dikter kunde vara ”sminkade” eller ”ha muskler” och liknande. Det handlade förstås om rim och klanger i orden, ordens kropp kan man säga. Och där fanns en tydlig moralism som handlade om språkbruket. Det fanns också en tydlig syn på könsrollerna i detta, nästan en rädsla för att förlora sitt kön om man inte kunde upprätthålla ett manligt språk.

Läser vi för snabbt i dag?

– Ja, absolut. Vi producerar böcker snabbare och snabbare, och vi läser mer och mer. I dag läser vi sällan texter mer än en gång. Vi konsumerar dem på ett nytt sätt – historiskt sett. Tidigare hade man kanske bara en handfull böcker som man fick läsa om och om igen. Ofta högt.

Text: Henrik Höjer

Vad handlar din bok om?

”Vi har gjort ett mastodontarbete”

Lars Ragvald, professor emeritus i kinesiska vid Lunds universitet och projektledare för Norstedts kinesisk–svenska ordbok. Bild: Kennet Ruona

Lars Ragvald

”Vi har gjort ett mastodontarbete”

Sinologen Lars Ragvald är huvudansvarig för den första stora kinesisk–svenska ordboken, ett arbete som påbörjades redan 1991.

Varför har det tagit så lång tid?

– Det beror på vi har arbetat med ordboken inom ramen för mindre projekt eller helt och hållet på frivillig basis. Det är först de fyra senaste åren som jag har kunnat arbeta med den på heltid, ofta tio timmar om dagen.

Är det tidskrävande att arbeta med just kinesiska?

– Mycket. I synnerhet skriften ställer till otroliga problem, det är mycket lätt att skriva fel men det finns inga program för automatisk felsökning. När arbetet började kunde bara vissa datorer och databaser hantera kinesiska tecken. Det är först på senare år som det har blivit lättare. Jag skulle uppskatta att detta arbete har tagit minst dubbelt så lång tid som motsvarande lexikon i ett språk som skrivs med det latinska alfabetet.

Hur har attityden till kinesiska förändrats under den här perioden?

– Det är en stor skillnad. När vi började fanns det knappast något intresse alls – inte ens bland lingvister. De hade dessutom svårt att förstå hur de kinesiska skrivtecknen skulle kunna överleva när pinyin-systemet, där uttalet stavas med det latinska alfabetet, bredde ut sig allt mer. Under 1960- och 70-talen var många av de svenskar som studerade Kina och kinesiska politiskt motiverade. På 1980-talet tog intresset för Kina som handelspartner över, och kinesiskan upplevde en påtaglig tillväxt inom universitetsvärlden, men händelserna på Himmelska fridens torg innebar en tillfällig tillbakagång. Inställningen till Kina blev under några år väldigt kritisk och antalet studerande stagnerade. Men nu är det annorlunda. Nu siktar den övervägande delen av dem som studerar kinesiska på att använda språket i affärskontakter och liknande. På tal om de kinesiska skrivtecknen så är de i dag helt ohotade och risken att pinyin ska slå ut dem som skriftsystem är obefintlig. Pinyin är det vedertagna sättet att återge de kinesiska skrivtecknens uttal med latinska bokstäver, som vi också använder oss av.

Hur länge tror du att ordboken kommer att stå sig?

– Vi har gjort ett mastodontarbete och har varit väldigt noggranna med grundordförrådet. Det förändras mycket långsamt. Men samhällsutvecklingen i Kina går snabbt, och detta har varit särskilt påtagligt under 2000-talet. Nya ord och uttryck tillkommer i rasande takt. Jämfört med andra lexikon tror jag därför att detta måste uppdateras oftare. De digitala varianterna, där den första appen kommer under senhösten, kommer att uppdateras regelbundet. I vår databas finns 82 000 ord och fraser. Av dessa har omkring 50 000 kommit med i ordboken. Vi kommer att fortsätta arbeta med databasen och beräknar att fylla på ordboken med ungefär 5 000 ord om året. Om det kommer fler tryckta upplagor av ordboken är inte klart, men de digitala varianterna ska som sagt uppdateras regelbundet.

Text: Anders Svensson

Varför har det tagit så lång tid?

Sidor