Biologi, kemi & geologi

Kokosnötsskal som hamnat i havet ger nytt bränsle åt debatten om djurs förmåga att använda verktyg.

Australiska marinbiologer har upptäckt att bläckfiskar utnyttjar skalen som bärbara skyddsrum.

Bläckfisken lägger sig i skalet och låter alla armarna hänga ner över kanterna. Sedan trippar den i väg över havsbottnen på armspetsarna med skalet under kroppen. Det ser ganska ansträngande ut. Fördelen för bläckfisken är att den snabbt kan ta skydd om den stöter på något farligt.

Forskarna har även filmat en bläckfisk som bär med sig två halva skal. När en fara nalkas lägger den sig i den ena halvan och stänger in sig med den andra som lock. Beteendet visar att bläckfiskar använder skalen som ett slags verktyg, enligt en rapport i tidskriften Current Biology.

Text: Per Snaprud

Andelen icke-rökande kvinnor som dör av lungcancer är upp till tjugo gånger högre i Xuan Wei-distriktet i södra Kina än i övriga delar av landet.

– Vi ser en koppling till stenkol från området, säger David Large, geolog vid University of Nottingham i Storbritannien.

Traditionellt har stenkolsugnar utan skorsten varit vanliga i hela Kina. Röken innehåller en lång rad cancerframkallande ämnen.

Det speciella med kolet från Xuan Wei är att det också innehåller höga halter av mikroskopiska kristaller av kiseloxid. Kombinationen av dessa kristaller och kolrökens vanliga innehåll är den troligaste förklaringen till den lokala cancerepidemin, skriver David Large och hans medarbetare i tidskriften Environmental Science & Technology.

Kristallerna bildades för drygt 250 miljoner år sedan när kraftiga vulkanutbrott bidrog till den största utrotningen av arter någonsin. Hela atmosfären försurades. Surt regn över det som i dag är Xuan Wei frigjorde kristaller av kiseloxid från basalt i berggrunden. Kristallerna följde med vatten till torvmossar, som med tiden bildade stenkol.

Text: Per Snaprud

Den lilla rovdinosaurien Sinosauropteryx hade rostbruna ränder på svansen. Den slutsatsen drar forskare som med svepelektronmikroskop studerat mer än 100 miljoner år gamla fossila fjädrar från Kina.

Bilderna avslöjar två typer av så kallade melanosomer i fjädrarna: avlånga och runda. Båda typerna finns i dag hos en lång rad djur. Avlånga melanosomer ger zebran dess svarta ränder. De runda är vanliga hos rödhåriga människor.

Melanosomerna finns inuti celler och innehåller pigmentet melanin. De är tillräckligt stabila för att bevaras som fossil. Men utdöda dinosaurier och fåglar kan förstås också haft andra färger som inte lämnat några spår.

De nya rönen tyder på att granna fjädrar kan ha fungerat som ornament för att locka till sig en partner långt innan de utvecklades till hjälpmedel för att flyga.

Text: Per Snaprud

Att stoppa förstöringen av ozonskiktet har varit en stor framgång för världssamfundet. Ozonet som samlas i övre atmosfären på 20–30 kilometers höjd skyddar oss från solens ultravioletta strålar. Men ozonskiktet höll på att utplånas av mänskliga utsläpp av freongaser, och särskilt i polarområdena tunnades ozonet ut och ozonhål bildades.

Nu verkar dock denna miljökatastrof ha skymt en annan. Efter det att freoner förbjöds för drygt tjugo år sedan har ozonskiktet långsamt byggts upp igen men med oönskade följder för klimatet – polerna värms upp allt snabbare. Det hävdar brittiska forskare i en studie publicerad i Geophysical Research Letters.

I takt med att ozonskiktet började läka avtog vindarna som tidigare lyft upp saltpartiklar från havet runt Antarktis. Saltpartiklarna fungerar som kondensationskärnor för molndroppar. Ju fler partiklar, desto mindre droppar och desto vitare moln. Och de vita molnen reflekterar solstrålningen tillbaka till rymden, med en avkylande effekt för klimatet. Men med mindre ozonhål minskar alltså de lyftande vindarna, och färre fasta partiklar svävar upp.

– Med samma mängd vatten innebär färre partiklar att vattendropparna blir större, och då skiftar molnen till en brungrå färg, berättar Caroline Leck, professor i kemisk meteorologi vid Stockholms universitet. Därmed ändras deras optiska egenskaper, och mer solstrålar värmer jorden.

Molnstudier på Arktis, som Caroline Leck gjort tidigare, pekar dock på att händelseförloppen brukar bli ännu mer komplexa. Både kemiska och meteorologiska processer påverkar, så det återstår ännu att se om och precis hur klimatet berörs av ozonets återhämtning.

Text: Joanna Rose