Astronomi

Forskare vid Stockholms universitet har för första gången närstuderat så kallad Lyman-alfastrålning, som är det vanligaste verktyget för observationer av avlägsna galaxer. Strålningen kommer från vätgasatomerna och sänds ut i ultraviolett våglängd, som vanligen absorberas av jordens atmosfär. Därför kan strålningen bara fångas från satelliter i rymden.

Men om Lyman-alfastrålarna sänts ut av mycket avlägsna galaxer tänjs våglängden ut av universums expansion till synliga våglängder, som jordens atmosfär släpper igenom. Då syns galaxljuset till och med från markytan. Men hur pålitliga är sådana studier av avlägsna galaxer?

– Lyman-alfa används mer än annat ljus för att studera det avlägsna universum. Det finns inte så många andra metoder, och då kan man i viss mån blunda för svårigheterna med att tolka strålningen. Vi vill veta mer noga vad som händer under tiden från att ljuset skapas tills det kommer ut från galaxen och så småningom fram till oss, säger Göran Östlin, professor i astronomi som leder projektet.

För att besvara frågan studerar forskarna Lyman-alfastrålning med instrument på rymdteleskopet Hubble. Gruppen följer flera närbelägna så kallade starburst-galaxer, galaxer där det pågår mycket intensiv stjärnbildning.

Flera processer komplicerar bilden. Dels absorberas Lyman-alfastrålarna av omgivande vätgasmoln, som sedan sänder ut ny Lyman-alfastrålning – vilket gör att informationen om varifrån strålarna kommit från början går förlorad. Dels absorberar stoftkornen strålarna så att de försvinner. Men om till exempel vätgasmolnen i galaxen rör sig, så förändras villkoren helt – vätet, som normalt absorberar och återstrålar Lyman-alfa, släpper igenom all ursprunglig strålning utan vidare.

Allt detta påverkar hur galaxen ser ut när strålarna fångas in i teleskopen. Galaxen blir dimmigare och kan till exempel verka större bara för att strålningen tagit längre tid på sig att fara igenom den.

– Vi hoppas kunna skapa en modell som gör det möjligt att fånga Lyman-alfaljuset från galaxerna långt borta och beskriva vilka processer som utspelar sig inne i dessa galaxer, säger Göran Östlin.

Text: Joanna Rose

Rymdteleskopet Hubble firade sitt 23-årsjubileum genom att avbilda ett av de mest kända områdena i stjärnbilden Orion på ett nytt sätt. Hästnebulosan är ett delvis kollapsat rymdmoln av gas och stoft, som belyses av en närliggande het stjärna. Vindarna från stjärnan har blåst bort en del av molnet, och om ytterligare cirka fem miljoner år sprids även denna rest för vinden. Men än så länge påminner den om ett hästhuvud, ett populärt objekt på himlen som oftast ser mörkt ut mot den starkt lysande gasen i bakgrunden.

Den nya bilden är tagen med infrarött ljus, som kan tränga igenom stoftlager och upptäcka gasformer som annars skyms av rymddammet. 

Text: Joanna Rose

Två planeter som nyligen upptäcktes av satelliten Kepler kretsar kring sin sol på lagom avstånd för att kunna hysa liv.

Planeterna ingår i ett system med fem planeter kring en av stjärnorna i stjärnbilden Lyran, och har fått de föga inspirerande namnen Kepler-62e och Kepler-62f. Planeternas banor ligger inom stjärnans beboeliga zon, där temperaturen är lagom för att vatten ska hålla sig flytande. Därför kan det även finnas sådan typ av liv som liknar det vi känner igen från jorden.

Stjärnan är bara en tredjedel så stor som solen. Planeterna är däremot lite större än jorden, 1,6 respektive 1,4 gånger, vilket placerar dem bland de minsta funna hittills.

Det är för tidigt att säga om planeterna är fasta eller av gas, men storleken tyder på att de har en fast kropp. Möjligen täcker vattenoceaner hela ytan. I så fall utspelar sig eventuellt liv under vattenytan, vilket gör det svårt att föreställa sig en civilisation lik vår, påpekade astronomen och en av upptäckarna, Lisa Kaltenegger från Harvard-Smithsonian center for astrophysics i Boston.

Om de nyupptäckta planeterna har en atmosfär lik jordens skulle temperaturen vara behagliga 28 grader i snitt på Kepler-62f, och två grader högre på grannen längre bort från stjärnan, Kepler 62-e. Solen ter sig större sedd från ytan än vår sol hos oss, eftersom planeterna kretsar närmare sin stjärna. Men stjärnan lyser fem gånger svagare än solen, så en promenad därborta skulle kännas som under en molnig grå dag här, enligt forskarna på Nasa.

Satelliten Keplers främsta uppgift är att hitta planeter kring andra solar i vår galax, men instrumenten är inte ämnade för att söka efter livstecken på dessa planeter. I så fall blir det en uppgift för kommande rymdsonder.

Text: Joanna Rose