Annons

Tre principer räcker för världens alla skriftspråk

Engelska tycks givet som världsspråk och därmed latinska bokstäver som världsalfabet. Men världen är större än så och skriftsystemen i världen fler än vi kan räkna.

Författare: 

Publicerad:

1998-03-01
Det finns en värld utanför Internet. Allt skrivande är inte elektroniskt och engelska är inte allas lingua franca. Det finns en knapp miljard indier med åtminstone ett tjog alfabet, en dryg miljard kineser med tusentals tecken, en kvarts miljard araber med helt andra principer för sin skrift. Och dessutom japanskan, grekiskan, kyrilliskan, koreanskan, tibetanskan, thai osv. Skrift finns i en fascinerande mångfald av tecken, bakomliggande principer, användning och till och med skrivdon.

Å andra sidan är allt inte mångfald. Globaliseringen skulle inte vara möjlig om vi inte kunde kommunicera över hela globen. TCP/IP, tretumsdisketter och ASCII-kod för att hålla ordning på nollorna och ettorna är standard över hela världen. Våra arabiska siffror finns överallt - utom just i arabiska länder. Men märkligast av allt är tangentbordets triumfartade erövring av hela den skrivande världen.

Qwerty erövrar världen

Det tangentbord som har bokstäverna QWERTY på översta raden byggdes på principen att det inte fick gå för fort när man skrev. Problemet var att typarmarna på mekaniska skrivmaskiner slog ihop vid för snabb skrivning. Genom att placera bokstäverna på ett mindre optimalt sätt såg man till att den som skrev inte fick upp farten. Trots att tangentbordet alltså är skapat för att vara opraktiskt har det gjort sitt segertåg över världen. Med hundratals små variationer finns det i alla världsdelar.

En svensk kan vid första anblicken inte skilja en kinesisk eller japansk dator från en svensk. Men vid närmare betraktande upptäcker man att den måste hanteras helt annorlunda. Man får skriva som det låter med det vanliga qwerty-tangentbordet och sedan välja på skärmen vilka tecken man egentligen vill skriva. Det ser alltså ut som om en av världens mest opraktiska uppfinningar håller på att knyta ihop all världens skriftspråk, och allt lagras lika villigt i nya medier som disketter, cd och hårddiskar. Men i själva skriften med alla dess exotiska, vackra, plottriga, gåtfulla och komplett obegripliga tecken - där finns väl ändå mångfalden?

Många slag - få principer

Om vi orienterar oss i mångfalden av skriftsystem kommer vi att se att det inte bara finns olikheter utan också stora likheter. En bekantskap med andra sätt att skriva kan hjälpa oss att förstå att till och med vårt eget till synes självklara skrivsätt egentligen bygger på ganska många konkurrerande principer.

Om vi skulle glömma bort allt vi kunde om skrivkonsten och vara tvungna att börja om på nytt skulle vi antagligen börja rita det vi ville berätta.

Att rita av det man vill skriva är enklast, men möjligheterna är snart uttömda. Vi får komplettera med abstrakta tecken för abstrakta ord, t ex "=" för "är". Men snart tar fantasin slut. Ett tag klarar vi oss med rebusar för ord som låter lika men betyder olika saker, t ex att en enbuske får beteckna den obestämda artikeln "en". Men förr eller senare måste man beteckna hur orden låter. Inget skriftspråk har klarat sig utan möjlighet att också beteckna enstaka språkljud, fonem, eller grupper av fonem, stavelser.

För varje skriftsystem i världen har det tagit hundratals år att nå fram till en mogen form, vilket innebär att tecknen är både konventionella och generella. Konventionalisering innebär att vi alla är överens om tolkningen av tecknen. Vi inser att en stiliserad rullstol innebär att endast handikappade får parkera bilar där - det är inte en P-plats för rullstolar. Generalitet innebär att tecknen duger för alla syften. Ett tvättmärke som talar om för oss att plagget ska tvättas i 30 grader duger inte i trafiken för att markera fartgräns på 30 km/tim. Väg- och tvättmärken är inte generella. Talet 30 är däremot generellt.

Varje skrift står och väger mellan olika principer - betydelse, abstraktioner, rebusar, ljud - och det blir ett vägval vilken av dessa principer som blir den överordnade. I väst har vi satsat på ljud, kineserna på betydelser.

Betydelsen styr

Den minsta enheten i språket som betyder något kallas morfem, typ "bil" och "hus". Ord består i regel av flera morfem, antingen därför att de är sammansatta: "husbil", böjda: "bilen" eller avledda till annan ordklass: "bila". Att skriva med morfem som grund låter både exotiskt och opraktiskt, men vartenda svenskt tangentbord har morfemtecken: %, &, $, siffror och matematiska tecken. Vi kan till och med bilda sammansatta ord med dem: 5-%-ig och $-kurs.

Den morfematiska principen blir faktiskt allt vanligare. De icke-generella trafik- och tvättmärkena är ett exempel. Dessutom måste varje svensk klara av symboler på videoapparaten, cd-spelaren och tågtoaletten. För att inte tala om datorkommandon. Problemet med morfem är att de är många - minst fem tusen i svenskan.

Mest grundläggande för vår språkuppfattning är stavelsen. Alla som kan tala ett språk kan dela in det i stavelser, och gör det också vid t ex sång, ramsor, dikter och rappande. Däremot är det bara läs- och skrivkunniga som kan dela in ord i enskilda fonem. Stavelsen är viktig för det är den som är lång, betonad eller har en viss accent. Eftersom stavelsen är mer lättåtkomlig för analys än både ord och språkljud har alla fonematiska skriftsystem en gång utvecklats ur stavelseskrift.

Sta-vel-ser

I vår tid börjar vi få nya inslag av stavelseskrift. Förkortningar som IBM, SKF, ABB och LO är stavelseskrift. Man säger IBM - inte International Business Machines. De flesta vet ju inte, eller ägnar åtminstone sällan en tanke åt, vad förkortningarna står för. Alltså stavar vi med ett tecken per stavelse. Men det gäller inte generellt. LO är stavelseskrift eftersom det uttalas ello (inte lo), men SAF är fonematisk skrift eftersom det uttalas saff (inte essaeff).

Stavelseskrift passar bäst för språk med ett litet antal stavelsetyper, t ex japanskan som har litet drygt hundra olika stavelser, och det passar utomordentligt illa för ett språk som svenskan som har fler än någon orkat räkna.

Om man vill tillämpa stavelseskrift på svenska skulle man vara tvungen att ta till en hel rad knep för att hålla antalet tecken nere. Ett sätt är att inte vara så noga med vokalerna, i synnerhet inte de korta, och skriva bi, by, bu på samma sätt. Ett annat sätt skulle kunna vara att slarva med vissa konsonanter, skriva bi och pi, ka och ga, tu och du på samma sätt.

I dag finns det bara en västerländsk tillämpning av stavelseskrift och det är maskinstenografi. Den används t ex när man på TV vill direkttexta en debatt eller intervjua. Principen är att man slår ackord på tangentbordet, dvs skriver hela stavelsen i ett. Tangentbordet är arrangerat så att vokalerna är samlade i mitten och konsonanterna på sidorna.

Den för oss mest välbekanta principen att överföra det talade språket till skrivet är den fonematiska. Fonem definieras som de ljud som gör att ett ord skiljer sig från ett annat i betydelse. Ljuden för "b" och "p" är olika fonem, eftersom de skiljer "bil" från "pil". I idealfallet innebär den fonematiska skrivprincipen att varje fonem motsvaras av ett skrivtecken.

De flesta språk har mellan två och tre dussin fonem, men de har inte alltid samma fonem. På svenska är alla r-ljud samma fonem oavsett hur de uttalas; i stora delar av Asien är l- och r-ljud samma fonem.

För att många språk ska kunna samsas om samma teckenuppsättning får tecknen litet olika uttal i olika språk. Dessutom har de flesta språk några egna specialiteter: prickarna över å, ä och ö, s k diakritiska tecken, är ett exempel. Dessa avvikelser gör att det ibland är litet si och så med den inbördes läsbarheten, när latinska, kyrilliska eller arabiska bokstäver anpassas till flera olika språk.

Språkljudens elementarpartiklar

När man skapar tecknen i en fonematisk skrift kan man gå ett steg längre än i grekiskan och låta tecknens utseende spegla hur fonemen bildas när man talar. Det betyder att vokaler ser ut på ett sätt och konsonanter på ett annat. Och konsonanter som bildas med läpparna får se annorlunda ut jämfört med dem som bildas mot gommen, väsljud skiljs från stoppljud som k, p och t. Det finns ett enda språk som odlar denna sofistikerade princip, den koreanska skriften hangul - den mest sinnrika skrift som någonsin sett dagens ljus .

För en västerlänning ser hangul ut ungefär som kinesiska, men den bygger på helt andra principer. Varje tecken betecknar en stavelse som byggs upp av små fonemtecken som i sin tur är byggda på hur ljuden bildas i munnen (läpprundning, uttal mot tandraden osv). Det låter invecklat, men koreanerna själva säger att en begåvad person lär sig hangul på en förmiddag, medan en dumskalle behöver en hel vecka. Västerländska språkforskare brukar stå stumma av beundran. Koreanerna vet också att värdesätta sitt skriftsystem, så i både Syd- och Nordkorea firar man varje år hanguldagen, den 9 oktober.

Vissa drag av denna sofistikerade princip finns faktiskt även i västerlandet. Många stenografiska system har drag av den, bl a Melins stenografi som är det i Sverige mest spridda systemet.

De principer som vi nyss har sett prov på kan blandas på flera sätt. Det finns flera hundra skriftsystem - om man tar med allt från lönnrunor till streckkoder - och ännu fler om man räknar med alla varianter. Vill man räkna mycket snålt blir det däremot bara fyra: grekiska, kinesiska, indiska och semitiska. Poängen med att räkna snålt är att visa på olikheterna, nackdelen är att några intressanta varianter försvinner.

Rena rama grekiskan

Vi tänker knappast på vår egen skrift som grekisk, men sanningen är att de latinska, de grekiska och de kyrilliska bokstäverna - och för all del också runalfabetet - är så inbördes lika att det finns anledning att se dem som varianter, och grekiskan var onekligen först och fanns troligen redan på 900-talet f Kr. Det grekiska systemet kännetecknas av skrift från vänster till höger, av omväxlande stora och små bokstäver och av bokstävernas placering åtskilda och efter varandra.

Det är den latinska varianten som har varit framgångsrikast och - i likhet med sjudagarsveckan, decimalsystemet och lastpallen - spritts över större delen av världen. I alfabetets kölvatten kom QWERTY-tangentbordet som överallt är öppningen till den digitala världen.

Den grekiska skriften är fonematisk men lutar litet åt det morfematiska. Bokstaven l visar ett morfematiskt samband mellan ljuga och lögn. Ordet släckt har med släcka att göra och ska inte förväxlas med släkt, det stavas därför med ck. Orden gå och gick stavas lika i början trots att de uttalas olika. Nostalgi och tradition leder också bort från det rent ljudhärmande så att traditionsrika stavningar, som och, och fonetiskt inaktuella stavningar, som hjälte, hänger kvar, medan man inte tar itu med ord som stavas lika men uttalas olika, som kön och kön. Så är det i svenskan och så är det i de flesta fonematiska språk.

Även hebreiska och arabiska är fonematiska skriftspråk, men mycket olika grekiska, latinska och kyrilliska. Hebreiska och arabiska ser inte alls lika ut. I Israel skrivs nyhebreiska, kallad ivrit, med kraftiga fyrkantiga tecken, och i arabstaterna skrivs ett smäckert, vågformat alfabet. De är dock mycket likartat konstruerade. De skrivs från höger till vänster, de saknar små och stora bokstäver, de skriver inte ut korta vokaler och de har ofta olika bokstavsvarianter i början, mitten och i slutet av orden.

Det är den arabiska varianten som är ojämförligt störst, och det beror inte bara på att araberna är fler än israelerna utan ännu mer på att arabiska har blivit den islamiska religionens språk. Därför finns arabisk skrift långt utanför arabiskt språkområde, t ex i Indien och Iran.

Det för oss mest förvånande är att arabiska och hebreiska egentligen bara har konsonanter och endast klarar de långa vokalerna genom att dubbelanvända vissa konsonanter som vokaler, precis som om vi skulle använda j för i och v för u. De utelämnade vokalerna gör inte skriften lättläst, men den blir absolut inte omöjlig att förstå: så här blir dt på svnsk m mn skrivr utn krt vkalr.

Ännu mer exotisk för oss är skrivriktningen. Det är en upplevelse när man första gången på datorn ser hur ett arabiskt citat läggs in i en latinsk text: plötsligen vänder skrivriktningen, och de främmande tecknen växer fram till vänster om markören.

Det indiska systemet

I Indien vimlar det av alfabet, och flertalet bygger på moderalfabetet devanagari. Skriften baseras på en sofistikerad ljudanalys som företogs av paninigrammatikerna på 300-talet f Kr. Syftet ansågs vara att bevara det riktiga liturgiska uttalet av de heliga Vedaskrifterna, som var skrivna på sanskrit.

Devanagari har varit modellen för åtskilliga mindre skriftsystem i Asien, t ex tibetanska, khmer i Kambodja, thai, javanesiska och burmanska. Principen är att bygga stavelser genom att skriva ihop alla konsonanter som tillhör en och samma stavelse till en s k ligatur. Stavelsens vokal markeras med ett tillläggstecken, såvida det inte är normalvokalen a som aldrig behöver skrivas ut. De många ligaturerna har fördelen att man inte kan göra läsfel av typen bil-drulle - bild-rulle i indisk skrift. Nackdelen är att de är många, så en indier får slita hårt med både skift-, alt- och ctrl-tangenterna på datorn.

Det kinesiska systemet

I Kina finns det mest exotiska och det mest avvikande. Den närmast uråldriga kinesiska skriften har hur många tecken som helst, men för all normal verksamhet räcker ett par tusen tecken, och för vardagligt bruk cirka tusen tecken. Det låter litet, men med tanke på att tecknen står för morfem, inte för ord, är det väl tilltaget.

Kinesiskan är inte en bildskrift, och en västerlänning kan så gott som aldrig gissa sig till vad tecknen betyder. Kinesen däremot, som står inför ett obekant tecken, har två möjliga analysvägar (bild 5). Minst 90 procent av alla tecken består nämligen av en radikal som anger betydelseområdet - växt, djur, husgeråd osv - och ett rebustecken som ger en antydan om hur ordet uttalas. Att det inte räcker med bara rebustecknet beror på att kinesiskan har ett överflöd av likaljudande ord.

Även japanerna var länge hänvisade till enbart kinesiska tecken, och de använder fortfarande sådana för ett par tusen innehållsord. Parallellt finns två stavelsealfabet om vardera 46 tecken + två diakritiska tecken. De flesta japanska ord kan alltså skrivas på tre sätt, men i praktiken skrivs innehållsord med kanji, de kinesiska tecknen, medan stavelsealfabeten, kana, används för ändelser respektive icke-kinesiska lånord. Denna kombination gör att japanska är synnerligen snabbläst, något man dock får betala genom långsammare skrivning.

Allt på en gång

Japansk skrift är med råge världens krångligaste, och kanske är andra skriftsystem på väg åt det hållet. I den skriftsmältdegel som skapas i vår globala by måste det komma fler och fler lån, fler och fler hybrider och mer och mer blandning. Japan har visat mer kulturell öppenhet än de flesta andra länder.

I en vanlig japansk tidningsartikel kan vi se en dominans av kinesiska tecken, rikligt med kana, inte så få arabiska siffror och vissa inslag av latinska bokstäver för västerländska företags- och personnamn. Allt detta har elegant hamrats fram på en persondator som ser ut som min egen men som dels kan omtolka fonetisk skrift till tecken, dels har ett virtuellt tangentbord för andra kanatecken. Det är onekligen krångligt men sant multikulturellt. Är det dags att göra sig beredd på att detta kan bli en av globaliseringens följder?

Av Lars Melin, docent i Nordiska språk vid Stockholms universitet. Han arbetar just nu med en bok om världens skriftsystem.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

1

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Hej! Undrar om det finns möjlighet att få hjälp med en översättning av en mening från svenska till stavelseskrift, isf tar jag gärna en mailadress. MVH

Lägg till kommentar