Annons

Personvalet - röstning med fallgropar

Mer makt till vanliga väljare är en viktig tanke bakom den nya personröstningen. Men med partiernas tystnad kring reformen ökar risken för oönskade och ovidkommande faktorers inflytande på valresultatet.

Det har varit ganska tyst om den nya möjligheten till personröstning. Men den 20 september i år är det dags. Då får svenska folket för första gången möjlighet att personrösta i valen till riksdag, landsting och kommunfullmäktige. Som mest handlar det om tre kryss, alltså en politiker per valsedel.

De nomineringsansvariga ute i valkretsar och kommuner har nu börjat få upp ögonen för att väljarnas personkryssande kan komma att sätta partiernas interna rangordningar av kandidaterna ur spel. Och det var kanske inte det man hade tänkt sig. Inom partierna ser man därför gärna att de enskilda kandidaterna avstår från att bedriva personkampanjer.

Makt åt vanliga väljareHittills har svenska väljare enbart valt mellan partier (undantaget är valet till Europaparlamentet 1995, se rutan på sidan 29). Och det är partiernas interna nomineringsmöten som har avgjort vilka personer som har blivit valda. Väljarna har visserligen haft formella möjligheter att skriva till eller stryka bort namn på partiernas valsedlar, men dessa markeringar har inte haft någon praktisk betydelse.

Det främsta argumentet för att nu ge utrymme för personröstning är att makten över valet av kandidater förskjuts från den begränsade skaran partimedlemmar till alla de vanliga väljarna. Genom att väljarna kan påverka valet av politiker hoppas man att väljare och valda ska komma närmare varandra och att misstron mot politiker ska minska. Dessutom är ett sådant vidgat väljarinflytande ett sätt att komma till rätta med den försämrade representativiteten, en följd av att antalet partimedlemmar sjunker och att allt färre deltar på medlemsmötena.

Ett argument mot personröstning är att personfaktorerna kan komma att styra valet mellan de politiska partierna. Om valet mellan två ideologiskt närstående partier grundas på en bedömning av kandidaternas duglighet och pålitlighet är det kanske inte så allvarligt. Men mer kontroversiellt blir det med växande ideologiskt avstånd mellan partierna, t ex om valet mellan vänsterpartiet och moderaterna skulle styras av vad man tycker om deras kandidater. Andra problem med personröstning kan vara ett ökat inslag av pengar och kändisar i politiken.

Spärr på åtta procentKommer då verkligen det ökade inslaget av personröstning att ge väljarna större inflytande över valet av kandidater? Det finns skeptiker som menar att det inslag av personröstning som nu har införts är alldeles för snålt tilltaget. I valet till Europaparlamentet 1995 blev personröstningens inflytande lika med noll. Och i försöket med personröstning i sju kommuner 1994 var det bara några få av de kandidater som valdes genom väljarnas kryssande som annars inte hade blivit valda. I riksdagsvalet 1998 är dessutom spärren för att en politiker ska väljas in på personröster höjd till 8 procent, i stället för 5 procent som i Europaparlamentsvalet och valen till kommuner och landsting.

Det är därför möjligt att personröstningsreformen endast marginellt kommer att inskränka partiernas makt över vilka personer som kommer att bänka sig i de parlamentariska församlingarna. Och att den enda verkliga effekten blir att personfaktorerna får ett större inflytande på valet mellan partierna, genom att kandidaternas personliga egenskaper får större uppmärksamhet under valrörelsen. Det finns, med andra ord, en risk för att det som i första hand skulle uppnås uteblir: inflytande på valet av personer inom det parti man röstar på. Däremot kan det komma att tillta som i möjligaste mån skulle undvikas: personfaktorernas inflytande på valet mellan partier.

Skvaller eller informationVad kan då hända om partierna inte uppmuntrar utan snarare motverkar de enskilda kandidaternas kampanjer? Och om partierna dessutom sänder signaler till väljarna att det är helt i sin ordning att avstå från att kryssmarkera en kandidat och att de på så vis lägger sin röst på partiets rangordning på valsedeln. En sådan utveckling skulle vara olycklig av flera skäl. En väljare som inte personröstar lämnar inte tillbaka sin röst till sitt parti. I stället överlåts makten till de väljare som röstar på samma parti och som väljer att kryssa för en av kandidaterna. Ett exempel på detta är om socialdemokratiska "traditionalister" av ideologiska skäl avstår från att utnyttja sina personröster. Då kommer "förnyarna" inom partiet, som är mer positiva till personröstning, att få ett oproportionerligt stort inflytande över valet av kandidater.

Det blir förstås också svårt för väljarna att avge en vettig personröst utan tillräcklig information om vad som skiljer de olika kandidaterna åt. Vad återstår om väljarna inte får besked om kandidaternas politiska erfarenheter, deras prioriteringar av sakfrågor och hur de tänker och resonerar? Jo, kanske enbart den ickepolitiska information som står till buds i form av t ex namn, kön, ålder, utseende och utsagor av varierande sanningshalt om kandidaternas privatliv.

Om de enskilda kandidaterna inte vill eller får bedriva egna personkampanjer borde det därför vara en självklarhet att partierna som kollektiv går ut med information om hur de olika kandidaterna skiljer sig åt i de frågor som de kommer att ha att hantera efter valet.

Val efter kön, yrke och bostadsortEn närliggande fråga är i vad mån informationen på valsedlarna kommer att ligga till grund för väljarnas beslut om vilka personer de ska rösta på. Där finns uppgift om kön, genom förnamnet, samt om yrke och bostadsort. De väljare som vill rösta på kvinnor eller män, på riksdagsmän, tandläkare eller svarvare eller på en riksdagskandidat från den egna hemkommunen har här en fördel.

Däremot missgynnas de som vill rösta på t ex en ung person, en pensionär, en fackföreningsföreträdare eller en organiserad miljövän. Kort sagt missgynnas alla de som vill ha andra egenskaper än de som står på valsedeln som grund för sitt beslut, inklusive kandidaternas ståndpunkter i sakfrågor. Invandrarkandidaterna intar här en mellanställning: många, men långt ifrån alla, kommer att kunna identifieras genom sina namn.

Det finns också en befogad oro för att kvinnliga kandidater kommer att missgynnas av personröstningen. Oron har stöd i den väljarundersökning som vi statsvetare här i Göteborg genomförde tillsammans med Statistiska centralbyrån i samband med Europaparlamentsvalet 1995. Där lade ungefär 70 procent av de röstande männen och 60 procent av de röstande kvinnorna sin personröst på en man. Erfarenheter från Danmark och från 1994 års svenska kommunförsök pekar i samma riktning.

Att rösta efter grupptillhörighet så som det här har beskrivits är något av personröstningens motsats. En viktig tanke bakom att införa personröstning var just att stärka de personliga relationerna mellan väljare och valda och därmed ta ett steg i riktning från politiker till förtroendevalda. Om väljarna nu får hålla till godo med valsedelsinformation om kandidaternas grupptillhörighet riskerar den önskvärda förtroendemannaröstningen att i stället ersättas av anonym kategoriröstning. Kändisar lockar röster.

En av personröstningens nackdelar anses ofta vara att det blir mer kändisar i politiken. Nu är det väl knappast någon som befarar att den svenska formen av begränsad personröstning kommer att resultera i att artister, idrottsmän och tv-hallåor kommer att översvämma partilistorna och de valda församlingarna. Men det kommer säkert att finnas en och annan känd person på partiernas listor som kommer att locka väljare.

Problem uppstår om dessa kändisar genom personröstningen skulle lyckas ta sig förbi de etablerade kandidaterna överst på valsedeln - och sedan tacka nej till sitt förtroendeuppdrag. Då har väljarna förstås blivit förda bakom ljuset samtidigt som partiet i fråga förmodligen har fått fler röster än vad det annars skulle ha fått.

Låt oss ta Alf Svensson som exempel, på sista plats på kristdemokraternas lista i Europaparlamentsvalet. Tänk om han hade blivit invald på personröster och sedan tackat nej, med hänvisning till viktigare uppdrag i rikspolitiken. Alf Svensson fick drygt 10 procent personröster. Nu hade han ändå klarat sig med hedern i behåll, eftersom kristdemokraterna föll under fyraprocentspärren och därför inte fick något mandat. Dessutom fanns en extra "försäkring" mot ett pinsamt nej tack från Alf Svensson, eftersom den populäre Jerzy Einhorn drog till sig hela 26 procent personröster bland kristdemokraternas väljare.

Väljarna kan också komma att känna sig lurade på konfekten om den eller de personer som får flest personröster inom ett parti inte får de tyngsta politiska posterna. Om kommunalrådet som fått färre personröster än någon av sitt partis andra kandidater sitter kvar på sin post kommer nog väljarna att undra vad personröstningen egentligen är till för.

Den näst bäste kan ge mestKommer väljarna i 1998 års personröstning uteslutande att kryssa för den politiker som de tycker bäst om? Eller kommer vi också att få se prov på strategisk personröstning på den näst bäste kandidaten. Det är nämligen inte säkert att alla väljare får maximal utdelning genom att kryssa för sin favoritpolitiker. Det kan vara att kasta bort sin röst, om favoriten står högt upp på valsedeln och med största sannolikhet ändå kommer att bli vald.

Väljare som vill rösta strategiskt på person skulle ha nytta av information i medierna om t ex antal mandat som de olika partierna kan förväntas få i respektive valkrets i de olika valen. Det är också bra att veta hur många personröster en kandidat uppskattningsvis behöver för att komma upp i de 5 eller 8 procent som krävs i kommun- respektive riksdagsvalet. Och om det görs opinionsmätningar så kan man där utläsa hur kända och populära de olika kandidaterna är bland det egna partiets väljare.

Inte bara för elitenDet skulle kunna bli så att främst de resursstarka och mer försigkomna väljarna tar chansen att personrösta. I så fall skulle det bakvägen införas en strukturell ojämlikhet i röstningen. Men väljarundersökningen i samband med 1995 års Europaparlamentsval visar att det inte var någon elit av väljare som personröstade. Skillnaderna mellan olika sociala och ekonomiska grupper var små och visar inte på något entydigt mönster.

Det fanns t ex ingen skillnad i andel personröstande mellan kvinnor och män. Arbetare personröstade i något högre utsträckning än tjänstemän och företagare, LOs och TCOs medlemmar personröstade något mer än SACOs medlemmar. På landsbygden och i mindre tätorter personröstade en något större andel än i städer och storstäder. Det enda resultat som tyder på att det främst var resursstarka väljare som tog vara på den nya möjligheten är att universitetsutbildade väljare personröstade i något större utsträckning än övriga utbildningsgrupper.

Däremot fanns det klara skillnader i andel personröstare när vi jämförde de olika partiernas väljare som helhet. Framförallt uppvisade kristdemokraterna en högre andel än genomsnittet med sina 70 procent personröstande. Också de två andra partierna med en i EU-frågan tudelad väljarkår uppvisade en högre andel personröster än genomsnittet, centerpartiet med 55 procent och socialdemokraterna med 49 procent. För resterande partierna låg andelen personröstande väljare mellan 45 och 41 procent. Skillnader i andel personröster mellan de olika partiernas väljare är knappast ett demokratiskt problem i den meningen att vissa partiers väljare är mer försigkomna än andra vad gäller att utöva politiskt inflytande. Förklaringen är nog snarare att vissa partier erbjuder populärare kandidater än andra och att personer som står till vänster i politiken är mindre positiva till personröstning än personer till höger.

A- och B-lag av politikerNär väljarna har röstat och valresultatet är framräknat är det inte omöjligt att vi så småningom får en principiell diskussion om ett A- respektive B-lag av politiker. De politiker som får många personröster kan tänkas agera med större självförtroende och auktoritet än sina mindre lyckosamma partikamrater. Ett bra exempel är första namnet på den socialdemokratiska nej-listan i Europaparlamentet, Maj Britt Theorin, med 17 procent personröster. Hon kan nu tänkas agera med större auktoritet än Maj-Lis Lööw, förstanamnet på samma partis ja-lista som fick nöja sig med 5 procent. För de fyra miljöpartister som röstades in i Europaparlamentet är motsvarande skillnad ännu större. Per Gahrton fick hela 34 procent personröster, medan partiets tre andra EU-parlamentariker fick mindre än 5 procent personröster tillsammans.

Personröstningen kommer sannolikt också att på lång sikt få indirekta effekter genom att kandidaternas personröster kommer att mätas och vägas av partiernas nomineringsansvariga inför efterkommande val. Kandidater med många personröster kommer här att kunna använda sin personliga popularitet för att göra anspråk på en plats högt upp på partiets valsedel. Däremot löper de A-lagspolitiker som under mandatperioden agerat efter eget huvud snarare än efter partilinjen risken att hamna utanför listan och ersättas av lojalare och fogligare partikamrater. Vad än svaren blir på alla dessa frågor så har personröstningen säkerligen kommit till svensk politik för att stanna. Valet 1998 är bara början. De politiker som försöker flytta tillbaka väljarnas nyvunna möjlighet till inflytande kommer sannolikt att få betala ett högt pris i form av minskat förtroende.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar