Annons

Kattens 10-i-topp

Miljontals småfåglar faller varje år offer för katternas rovgirighet. Dessa skickliga jägare lyckas till och med fånga så stora fåglar som duvor och änder.

Katten är vårt vanligaste husdjur. Den har en medfödd vana att klara sig själv och ger sig därför gärna ut på jakt efter fåglar. I Sverige finns omkring en miljon katter som årligen tar uppskattningsvis 10 miljoner fåglar, dvs i genomsnitt 10 per katt. Bara levande byten duger, och katterna bär ofta hem fågeln i munnen för att visa upp den. Kvar efter måltiden i farstun ligger ibland en ring bland fjädrar och andra rester.

Ringmärkningscentralen vid Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm får fortlöpande in uppgifter om fåglar som har fallit offer för katter. Genom att sätta fynden i relation till antalet fåglar som har ringmärkts, kan vi bilda oss en uppfattning om hur utsatta olika arter är. Denna undersökning bygger på ett tusen fynd under åren 1972-96 av 85 olika arter av kattrivna, ringmärkta fåglar.

Vinterfåglar

Sidensvans och stenknäck toppar den dystra statistiken. Båda finns i trädgårdar och nära bebyggelse och syns mest på vintern. Sidensvansen fångas lättast när den sitter på marken för att äta t ex rönnbär. Det händer att sidensvansarna omtöcknas av rönnbär som jäst, vilket gör dem till enkla byten. Stenknäcken äter gärna hampfrö både på fågelbord och på marken därunder.

Överhuvudtaget är det slående att marklevande fåglar lever farligt. Typiska exempel är de två arterna av duva och av trast som återfinns på tio-i-topp-listan. Både koltrasten, Sveriges nationalfågel, och björktrasten är vanliga trädgårdsfåglar som letar mask i gräsmattan. Rödvingetrasten och taltrasten, som är en typisk skogsfågel, klarar sig betydligt bättre.

Nötkråkan, som också ligger högt, lever normalt inte nära människan, men de flesta som tas av katter är sibiriska nötkråkor som aldrig sett människor och inte förstår att akta sig tillräckligt väl för katter.

Steglitsen är inte heller en fågel som lever alldeles intill människan, utan söker sin föda ute på fälten. Men även dit hittar katterna alltså.

Strandskatan finns också med på tio-i-topp-listan, men är trots det troligen inte något vanligt kattbyte. Det rör sig om endast 2 fynd på 2 500 märkta individer, så felmarginalen är mycket stor.

Den vanliga skatan, på delad åttonde plats, lever mitt inne i bebyggelsen och är därför utsatt för katter, trots fågelns relativa storlek. Skator är också kända för att reta katterna, och i sådana manövrar kan de ibland bli alltför oförsiktiga och råka illa ut.

TIO-i-topp bland kattens favoriter
(antal insända ringar per 10 000 märkta individer)
1. sidensvans 15
2. stenknäck 12
3. ringduva* 12
4. koltrast 11
5. nötkråka* 11
6. turkduva 11
7. steglits* 9
8. strandskata* 8
9. skata* 8
10. björktrast 8
* Osäkra siffror, eftersom endast 5 eller färre kattrivna återfynd har inrapporterats.

Överlevarna

Inte en enda kråka finns angiven som kattoffer, men däremot två kajor. Bland de arter som sällan rapporteras som kattrivna, med 0,5 fall per 10 000 märkta individer eller lägre, finns kärrsnäppa, sävsångare, sävsparv, gransångare, lövsångare och backsvala. De tre första lever nära vatten som ju inte precis är katters favoritmiljö, och de två följande är oftast dolda djupt inne i skogen. Backsvalor tycker man borde kunna vara ett lätt byte för katter, men de jordbranter som fågeln bygger sina bon i ger tydligen ett gott skydd mot rovdjur.

Märkligt är att den grå flugsnapparen klarar sig så bra, endast 1 per 10 000 märkta har tagits av katt. Denna fågel bygger nämligen bon på hus: i nischer, på snickarglädje, i hängande blomkrukor osv. Varje sommar brukar tidningarna publicera bilder på fåglar som byggt bon på lustiga ställen och nästan undantagslöst rör det sig om den grå flugsnapparen. Skälet till fågelns val av boplats är att den genom att vara nära människan skyddas från sin fiende nötskrikan. Att den klarar sig så bra beror antagligen på att den har extra god syn, att den ej vistas på marken och att bona normalt byggs högt upp på husen, utom katternas räckhåll. Den grå flugsnapparen är en verklig långflyttare och en av de få som tagits av katt mötte sitt öde i Sydafrika, 9 226 kilometer från märkplatsen på Gotland.

Det är visserligen ovanligt, men det händer att katterna tar stora fåglar som änder, måsar och ugglor. Två tornfalkar finns också registrerade. Den ena var drygt ett år och hittades sjuk på Helgoland mitt i vintern varefter den togs av en katt. Den andra var helt ung och hade nyss lärt sig flyga.

Förutom att vissa arter har rapporterats kattrivna i endast en handfull fall eller färre (märkta med asterisk i tabellen), finns även en annan intressant felkälla, nämligen den mänskliga faktorn. Eller snarare flera olika mänskliga faktorer.

Mörkertal vid fågelbordet

Det är t ex troligt att ovanliga arter överrapporteras. Att en katt har tagit en strandskata händer så sällan att det är mer sannolikt att en sådan ring sänds in än om ytterligare en gråsparv faller offer för katten. Det verkar också vara så att våra vanligaste fågelbordsfåglar är underrepresenterade i statistiken. Arter som talgoxe, grönfink och domherre fångas troligen i förhållandevis hög grad av katter, men de hamnar alla tre strax utanför topplistan med 6-7 återfynd per 10 000 märkta individer. Den snabbare fågelbordsfågeln blåmes har 2 återfynd per 10 000. Min teori är att fågelbordsinnehavarna är en smula skamsna över att deras fågelbord lockat djuren i en dödsfälla. Så antingen låter man bli att sända in ringen till oss på Ringmärkningscentralen eller så anger man inte att fågeln blev riven av en katt.

Av Roland Staav, ornitolog och arbetar på ringmärkningscentralen vid Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar