Annons

Hemlös

Att ha ett hem är en förutsättning för det moderna livet, och vi föreställer oss inte gärna att vi själva ska drabbas av hemlöshet.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

4

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Kolla här

De hemlösa får bära bördan av den övriga befolkningens oförmåga. De släpar runt på andras rädslor för att inte lyckas här i livet. Det är en tung börda att se hur människor dom möter tänker: "Jag vill inte bli som en sån där.” Det är sorgligt att se hur de ”dugliga” svänger sig mellan förakt, tycka synd om, till att uppröras. Folk frågar sig varför de inte kan ta hand om sig själva. "Vad är det dom inte klarar? Varför är det ingen annan som hjälper dom?" När människor blir rädda börjar de tänka på att värna sitt eget. Hos de flesta människor sker det nästan direkt en omärklig koppling till tanken på att det behövs pengar. Den tanken verkar nästan alltid smyga sig in. Det gör det hela lite mer hanterligt. Olika organisationer växer fram. Dit söker sig de villrådiga. Sen börjas det sökas, skramlas, annonseras och definieras ifrån pengaperspektivet. Det sorgliga är att inget sker trots att bössorna skramlar. Det byggs olika inrättningar för utstötta människor men varför händer inget? Det verkar som samtliga av de myndigheter och organisationer vi inbillar oss ska handla i den här frågan står helt maktlösa. De verkar dessutom genomgående ha tappat alla tydliga perspektiv på frågan. Perspektiv som har att göra med något helt annat att göra än att söka pengar. Ingen reagerar. Allting snurrar på som om det vore helt okej. Samtidigt som det bara i Stockholm läggs över en halv miljard skattekronor om året på hemlöshet så dör människor hela tiden av de sviter som just hemlöshet för med sig. Väldigt få kommer ur sin hemlöshet. Det hela ser mer ut som en affärsverksamhet med hemlösa som handelsvara. Varför står vi så totalt handfallna inför denna djupa kränkning av ett så grundläggande mänskligt värde? Vi står och glor som om vi väntade på tåget. Hur kan vi acceptera något så inhumant i ett land där vi ständigt återkommer till hur viktigt det är att vi värnar om de mänskliga rättigheterna? Vi ser samma oförmåga inom flera andra områden i den svenska välfärden. Vi ser hur oförmågan övergår i arrogans och i ovilja när det gäller pensionärer och flyktingbarn. Det verkar vara en gemensam nämnare för de människor som inte har kraft eller möjlighet att formulera sina behov. De överges bara. För dessa blir ord som ”Demokrati” ”Allas lika rätt” inget annat än tomma floskler som karriärister och klätterpellar svänger sig med när de kan ha nytta av det. Att folk gör en massa saker där det går att söka pengar under bidragskategorin: ”hemlöshet”. Det är en annan sak. Där verkar det hända jättemycket. Dessa människor bygger upp system och strukturer som har mer att göra med deras egna behov än med de hemlösas. De hemlösa har ett primärt behov. Det är en bostad. Det är ett hem där de kan bygga upp en egen trygghet. Inte något tillfälligt villkorat hopplöshetsprojekt i stil med härbärgen, tröstlösa stegboenden eller stiftelsen hotellhems kategoriboende. Ett hem måste absolut stå överst på listan av de åtgärder som olika bidragssökande organisationer utgår ifrån. Oavsett vad en människa har för problem kan man inte exempelvis vårda bort någon från ett missbruk och sen slänga ut ”patienten” på gatan igen. Man kan inte heller sopa bort ett oroligt eller ostädat beteende, man kan inte förpassa ett skrämmande karaktärsdrag till stadens offentliga toaletter eller till tunnlar. Hur kan vi inbilla oss detta? Inte kan man väl stuva ihop människor på härbärgen där de får dela rum med fyra till nio andra oroliga, sjuka och påverkade människor och samtidigt inbilla sig att man har gjort något åt problemet? Det är det som sker i dag. Det här gäller människor som du och jag som i dagens samhälle pressas intill outhärdlighet. Som vandrar natt efter natt. Åker runt på bussar nätter igenom utan några som helst utsikter om att få uppleva det som orden ”demokrati” och ”allas lika rätt” innebär. Detta är verkligheten för 5-6 000 individer i Stockholm år 2005. Rolf Nilsson Ordf. För. Stockholms hemlösa

Var i ligger den egentliga skillnaden mellan att ca 900 organisationer i Sverige som tigger pengar i utsatta människors namn från stat, kommun och godtrogna människor och de som tigger i sitt eget namn? När dessa organisationer i grunden inte gör någon skillnad. När det nu finns människor som känner sig tvingade att tigga på våra gator för sin överlevnad, då är det väl mer realistiskt att de själva får pengarna och använda dessa efter sina egna behov, än att chefer med hela sin stab i olika organisationer legalt kan tigga i andra människors namn för att få tillgång till dom. Cheferna i dessa sammanslutningar har häpnadsväckande höga löner av att tigga i utsatta människors namn, medan de utsatta, i vars namn de tigger i, är och förblir lika fattiga. Vilka är det då som visar vägen för tiggeriet? För bara några år sedan var julen den tid då de så kallade frivilligorganisationerna med pompa och ståt använde människors innersta känslor för att tigga pengar i utsatta människors namn, Idag är organisationstiggeriet en vardaglig bild, i form av bössor på stadens gator, stora designade (av inhyrda PR konsulter) påkostade affischer, radio, tv, tidningar, Internet eller genom telefonförbindelse. Av alla dessa tiggerikampanjer för att hjälpa hemlösa människor blir många människor grundlurade (hjärntvättade) till att det skulle saknas pengar. Det är inte bristen på pengar som är problemet, det brister i att kunna erbjuda människor ett eget hem. De egna hemmen eller bostäderna finns inte att tillgå, varken hos organisationerna eller hos de myndigheter som av regeringen utsetts och tillsammans får mångmiljardbelopp av våra skattepengar för att hjälpa människor utan eget hem. För med att hjälpa hemlösa människor måste vi väl mena att han/hon ska slippa vara det? Varför omformulerar då inte myndigheter och organisationstiggeriet till att gälla egna hem och bostäder, istället för pengar? Kanske beror det på att samma tjänstemän i myndigheter och personal i organisationerna som idag får sina löner av stat, kommun och godtrogna människor för att hjälpa hemlösa då skulle vara tvungna att ställa samma ogenomförbara krav på regeringen de själva har. Det orimliga i uppgiften att hjälpa människor utan eget hem, när det inte finns några att erbjuda. Så för att detta omöjliga uppdrag inte ska komma till övriga befolkningens kännedom och kräva vad det egentligen handlar om, omformuleras hemlösas behov till att istället handla om vad organisationen behöver för att överleva och det handlar om pengar. Men vilka får betala det yttersta priset med detta förhållningssätt till våra medmänniskor? Bara i Stockholm står det närmare 200 000 människor i kö för en hyresrätt och vi har ca 5 000 hemlösa, men våra politiker anser inte att det är ett bostadspolitiskt problem. Vad är då problemet för alla dessa människor? Vi kan inte skylla på att människor inte klarar av att bo i de billiga bostäder som inte finns att tillgå eller byggs. Det som nu sker utöver allt detta är att alliansen försöker sälja ut och ombilda så många hyresrätter som möjligt till bostadsrätter. Det hjälper ingen hemlös eller någon av de människor som köat för en hyreslägenhet med dräglig hyra i många år att också få ta del av möjligheten till den mänskliga rättighet som en egen bostad är. Den rättigheten är idag en handelsvara! Det här handlar inte om färgen på röstsedlarna. Det här handlar heller inte om pengar. Det handlar om vilja!Rolf NilssonFöreningen Stockholms hemlösa

Av någon märklig anledning stängde organisationen RFHL-riks vars server vi tidigare var uppkopplade på plötsligt och utan förvarning ner vår e-post adress- stockholms.hemlosa@telia.comDetta är anledningen till att ni har fått tillbaka de mail ni eventuellt har skickat till oss.Ett antal frågor kring hur olika organisationer samverkar kring grundläggande inriktningar har på ett plumpt sätt återigen aktualiserats. Mot bakgrund av våra tidigare erfarenheter kring vad som händer när man i sak försöker påvisa skillnader i inriktning mellan vår organisation och andra är det svårt att bortse från tanken på att det här var ett försök att sabotera. Vi driver en linje som i första hand går ut på att det ”egna hemmet” måste utgöra grunden för en hemlös människas väg tillbaka. Detta är inte fallet med vare sig RFHL eller situation Stockholm. Sonja Wallbom som är ordförande i RFHL sitter nämligen även i styrelsen på Situation Stockholm. (Något som tycks vara vanligt i hjälpverksamhets-djungeln.) Vi har nyligen kritiserat tidningen för att missbruka frågan. Vi kan givetvis inte bevisa detta samband. Men arrogansen känns igen av många med erfarenhet av hemlöshet. Där lär man sig att se hur lätt det är för dem som inte själva har någon erfarenhet men ändå tycker sig ha tolkningsföreträde att ”köra över” lite som det passar. Är det här tillvägagångssättet verkligen förenligt med den hållning som RFHL vill ge sken av? De som likt många andra organisationer har skapat sig en plattform på ”utsatta människor” kan väl inte vara betjänta av detta?Rolf NilssonOrdf. Föreningen Stockholms hemlösaE-mail: info@stockholmshemlosa.seTfn: 08-600 12 99, 0736-76 42 86

Lägg till kommentar